Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Flyktingfamilj väljer att lämna Sverige

Familjen Kadour på flykt från Syrien väljer att inte stanna i Sverige och reser till Tyskland. - Vi vill vara en del av samhället. Jag är rädd för att vi inte kommer kunna vara det här, säger Mulham Kadour.

Familjen Kadour står bredvid en hög av resväskor och plastpåsar fyllda med jackor och kläder. De ska lämna Sverige. Det var mindre än en vecka sedan de kom med Stena Lines Tysklandsfärja från Kiel till Göteborg. GP har följt deras tid i Sverige och nu väntar de vid Centralstationen på ett tåg som ska ta dem tillbaka till just Tyskland, via Köpenhamn.

- Du tycker säkert att jag är konstig, att jag är otacksam, säger Mulham Kadour.

- Jag gillar Sverige. Alla jag mött här har varit trevliga. Men jag är rädd för att vi kommer hamna någonstans långt borta, alldeles själva, om vi stannar här, fortsätter han.

Han har inte velat registrera sig och sin familj hos Migrationsverket.

- Alla säger till mig att de placerar dig långt bort. Att det tar lång tid innan vi kan lära oss språket. Innan mina barn kan lära sig svenska, säger Mulham.

- Vi kom hit från kriget i Syrien för att det inte fanns någon framtid där. Jag kom inte hit för att få ett uppehållstillstånd och mat i munnen. Jag kom hit för att bygga en framtid för min familj.

Mulham, hans fru Jasmin och deras tre söner, Farid, Zain och lille Jad, 2 år, vistades sina första dagar i Sverige i Hedekas. Tätorten i Munkedals kommun mäter ca 70 hektar och befolkas av knappt 400 människor. Under bilresan dit i förra veckan kunde man se hur Mulhams ansiktsuttryck blev allt mer oroat.

- Det är mycket skog här, många träd. Var är alla människor? Var är allt liv? sa han då.

I Hedekas bodde familjen Kadour hos Mulhams kusin som bott i Sverige i snart ett år. Vistelsen i den lilla radhuslägenheten var påfrestande för Mulham.

- Jag såg knappt några människor alls. Vi satt mellan fyra väggar och väntade. Det kändes inte som att flykten var över. Finns det jobb för mig eller min fru där, en framtid?

- Utan något att göra eller någon att prata med har jag bara minnen. Minnen av allt hemskt som hänt och alla människor vi lämnat bakom oss, fortsätter han.

När han nu står utanför Centralstationen är Mulham märkbart frustrerad. Familjen reste i 14 dagar från Idlib i krigets Syrien. Över Medelhavet, vandrade längs långa vägar och över fält i Serbien. De blev rånade och hotade. De ville till Sverige. Landet där han har flera kusiner. Landet som han hade hört så mycket gott om.

- Jag är så glad för att få ha sett mina kusiner igen. Det är jag verkligen. Men läget är annorlunda för dem. De har inte fru och barn med sig. De har inte en hel familjs framtid att tänka på. Jag tror verkligen att min kusin trivs i Hedekas. Det betyder inte att jag tycker att han gör fel.

När han får höra att det inte finns några garantier för att inte samma öde möter dem i Tyskland så skakar han på axlarna.

- Nej det är sant. Kanske gör jag fel. Men jag tror i alla fall att en liten ort i Tyskland är större än en liten ort i Sverige. Vad tror du? Gör jag fel?

Tåget till Köpenhamn går om ett par timmar. Jasmin är inte lika säker som Mulham på att det här är en bra idé.

- Jag gillar Göteborg. Jag gillar Sverige. Nu när jag står här är jag inte säker på om vi borde åka, säger hon.

Mulham börjar vanka av och an allt mer och flackar med blicken när han hör Jasmin. Han tycker det är svårt att behöva ta det här beslutet.

- Vad ska jag göra? Jag vill bara bo någonstans där mina barn kan få en framtid. Där det finns andra människor som de kan möta och växa upp med. Jag måste göra vad jag tror är bäst för min familj.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.