Klockan är lite efter sju en lördagsmorgon när båten lämnar Lysekil. Det är en mild höstdag och bakom oss tornar Lysekils kyrka mot den grå himlen. Vågorna slår mot relingen och det blåser en svag sydlig vind. Märkarbåten har följe av 19 fiskebåtar som ska hjälpa till att få upp tonfiskarna.
Iñigo Onandia från Baskien är fiskeriforskare sedan 17 år tillbaka. Han lutar sig avslappnat mot hyttens vägg och ur en ficka på sin röda overall sticker ett paket cigaretter upp.
– Jag kom till Sverige för första gången i mitt liv i torsdags. Nu är jag ute på havet och ska märka den första tonfisken någonsin i svenska vatten.
Fiskarna använder två olika tekniker för att locka till sig fiskarna. Den första är meta med ett bete i form av makrill och sill fäst i en cirkelkrok och ballong som flöte. Den andra är trollning, där båtarna släpar plastbeten bakom sig när den kör.
– Havet är slitsamt och du måste gilla att jobba hårt, länge och i alla väder. Jag har alltid älskat havet och det är en befriande känsla att vara del av viktig forskning, säger Iñigo Onandia.
Inte setts till på femtio år
För två år sedan började tonfisken återigen synas till i Skagerak och Kattegatt, efter att ha varit frånvarande i 50 år.
– Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet var beståndsstatusen dålig. Sedan 2007 har kontrollåtgärder gett positiva resultat för beståndent och idag är det mer fisk, säger Andreas Sundelöf, fiskeriforskare på havsfiskelaboratoriet vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Vad hoppas ni uppnå med att märka den blåfenade tonfisken?
– I Atlanten finns två bestånd av blåfenad tonfisk, ett i västra Atlanten som leker i Mexikanska golfen och ett i Medelhavet. De ger sig ut i Atlanten för att äta upp sig och sen återvända till respektive område. Det är förmodligen fiskar från Medelhavet som siktats här, men vi vet inte säkert och ska ta reda på det.
Klockan är strax efter nio på morgonen och det är nästan vindstilla. Besättningen fördriver tiden med att dricka kaffe och spänt lyssna på meddelanden från fiskebåtarna.
Klockan tio över elva bryts lugnet. Det sprakar till i kommunikationsradion och första larmet kommer från båten Rubby Dubby, som har fått en fisk på kroken. Kapten Niklas Sandberg lägger i gasen och rör oss bort mot båten. Adrenalinet höjs och bland forskarna och sportfiskare blir stämningen allt mer exalterad.
Sakta närmar sig Linda Rubby Dubbys position, 15 sjömil utanför Måseskär.
"Vi har den nu!" hörs återigen sprakandes från radion. Iñigo Onandia och Andreas Sundelöf gör sig redo för att hoppa över till fiskebåten, de förbereder provrör och tar med sig en stor låda med utrustning. Med precision hoppar de två forskarna över via fören.
"Ser ut som ett spöke"
Det skummar rejält när en fena frenetiskt slår mot vattenytan. Arbetet med att tagga tonfisken tar inte längre än tre minuter och när den utmattade fisken lossats från kroken orkar den knappt simma iväg. Besättningen hurrar och det kramas på båda båtarna.
– Känslan är fantastisk. Fisken såg ut som ett spöke när de bryter ytan, stora ögon och munnar som är helt stela, säger en glad Andreas Sundelöf.
Strax efter 19 dras den sista fisken upp och märks med en sändare. För Andreas Sundelöf har dagen varit en succé.
– Sändarna loggar djup, temperatur, ljus och salthalt var tionde minut. Vi kan lära oss var tonfisken befinner sig, vad den gör och varför. Dagen har varit bättre än vad vi hoppats på. Nu ska vi smälta detta tillsammans och sen är det nya tag igen.
Mörkret har lagt sig över Lysekil när Linda rör sig in mot hamnen. Tre tonfiskar har märkts och betydligt fler har siktats under dagen. Men arbetet är inte slut än.
– Imorgon åker vi ut igen 06.30. Vi fiskar på under september, förhoppningsvis kan vi märka så många som 20 stycken, säger Markus Lundgren.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.