Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

”Det är som att alltid ha en sten över bröstet”

Åsa Hällqvist som fyller 30 år och har bestämt sig för att välja livet.… – Jag vet exakt när det hände. Det var för fyra år sedan när jag satt på en bänk och tittade på det lilla huset som kunde bli min bostad.

Åsa bor i en idyll på landet, huset hon sa ja till hör till en gård som har plats för hennes hästar samt hennes hund Alva som ska ha valpar när som helst.

– Jag vill berätta att det går att bli frisk från ätstörningar, det är så många som behöver veta det. Jag bryr mig inte om ålder, 30 år betyder egentligen ingenting för mig. Men det är mycket som har fallit på plats i samband med att jag fyller 30 år. Jag har fått jobb, en pojkvän och har startat eget företag med massage för människor och för hästar.

Var bara elva år

Åsa var bara elva år när hon drabbades av anorexi. Fortfarande vet hon inte orsaken till den sjukdom som tagit en stor del av hennes liv.

– Jag har en jättebra familj där vi är nära varandra, många vänner och trivdes i skolan. Jag tyckte inte att jag var tjock. Men jag började äta mindre och det blev långsamt värre.

Åsas tillstånd uppdagades på riktigt mellan åttan och nian. Föräldrarna reagerade på att hon blivit mager och gjorde allt de kunde för att hon skulle bli bra. Men det blev värre och hon började med självskadebeteendet, att skära sig.

– Det var väldigt jobbigt för mina föräldrar. De såg tidigt till att jag fick hjälp, men 2006 blev jag inlagd på sjukhus för första gången. Det var på ätstörningsenheten på Östra sjukhuset.

Levde med svår ångest

Fram till dess tycker Åsa att hon trots allt haft det bra. Hon hade gått på estetiska programmet på Lerums gymnasium med inriktning teater, som hon älskar. Hon var en riktig hästtjej och hade egna hästar. Ändå levde hon med en obegriplig svår ångest.

– Det är svårt att förklara, men det är som att alltid ha en sten över bröstet, man vill bara skrika och man vill vara ensam. Jag tror att vissa föds med en skörhet. Värsta året i mitt liv var 2010. Allt bara rasade. I december blev jag inlagd på sjukhuset, jag var livshotande underviktig. Jag minns inte så mycket från den tiden. Det jag minns var att jag hade tränat mycket, åt inget och hade hög ångest och var kontrollerande.

Åsa var inlagd i fyra månader, sedan blev hon inskriven på Capio Ätstörningscenter i Varberg där en långsiktig behandling inleddes. Då var hon 24 år.

– I början ville jag inte bli frisk, men det var så många saker som drog mig tillbaka till livet: Min familj, min hund och mina vänner. Sakta, sakta fick jag tillbaka motivationen.

Inskriven i 1,5 år

Åsa var inskriven på centret i 1,5 år, hon fick verktyg för att hantera sin sjukdom och annan hjälp.

– Havet var väldigt läkande. Jag älskar Varberg och Halland, jag känner mig hemma här.

Åsa bodde under behandlingen växelvis på en hästgård i Falkenberg och ätstörningscentret i Apelviken.

Ett tag efter att hon blivit utskriven från Capio fick hon möjligheten att hyra huset där hon nu bor.

– Jag tänkte det är nu eller aldrig. Jag har alltid velat bo på en gård, jag känner mig hemma i Halland och familjen som jag hyr huset av är ett mycket stort stöd. Den är som en extrafamilj som har betytt mycket för mig.

Åsa har kämpat på, hon har arbetat med sina hästar och utbildat sig till massör för både människor och hästar och har ett jobb. Hon har en pojkvän, som har ett lantbruk i närheten, som ger henne trygghet och gör henne lycklig.

– Jag kommer alltid att ha en skörhet, men jag har det bra och har så mycket att förlora att min vilja att hålla mig frisk är mycket stor. Jag brinner för att berätta för andra med ätstörning att det går att bli bra. Det finns ett ljus, ge inte upp. Jag tycker att jag har en viktig erfarenhet. Jag är stolt över det jag varit med om, utan det hade jag inte varit den jag är idag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.