Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Byggaren blev månskensbonde

När Lars Persgren var mitt i livet träffade han den nya kärleken och tillsammans gjorde de verklighet av drömmen om ett enklare liv på landet. I stället för hetsigt liv som egenföretagare inom byggbranschen är Lars nu nöjd månskensbonde och tidningsbud.

I den branta backen gnistrar det frostade gräset i den låga vintersolen, medan Lars traskar jämte den bruna nordsvensken, hans arbetskamrat i skogen.

– Hon är så snäll och helt orädd, säger han och stryker med handen över den rejäla halsen och får en puff av mulen tillbaks.

Han hämtar de andra tre, alla robusta kallblod som struttar runt honom för att sedan ge sig ut i hagen, klia sig på träden, rulla sig och rusa runt.

– Det är härligt att ha dem närmare huset så här på vintern, säger han med kärleksfull blick på hästarna.

Inne i det rymliga köket bjuds på hembakat bröd, mjölk direkt från kon i ladugården och kaffe värmt på vedspis. Medan vi fikar passerar barn i olika åldrar, kompisar och hundar. Här har familjen bott sedan 2003, ett par år efter att livet tog en ny riktning för Lars när han och Helen träffades på en dansbana. Han var 45 år, bodde i Uddevalla och drev egen firma inom byggbranschen.

– Jag var mitt i livet och tiden rann liksom på väldigt fort.

– Men så hamnade han mitt i villaområdet i Floda med mig, ler Helen som anslutit vid köksbordet.

Efter något år ihop ärvde de ett hus av Helens släkting som de började renovera. Fast innerst inne närde de båda en dröm om livet på landet. Ett enklare liv, mer självförsörjande, närmare naturen och årstiderna. Så råkade de se gården i Årred i ett mäklarfönster och blev helt förälskade. De sålde huset i Floda och flyttade till gården mitt i skogen.

– På fyra år hann vi renovera tre hus och skaffa tre barn, ler Helen.

Och övertygelsen att lantlivet är bäst håller i sig efter tolv år.

– Vi har inte ångrat oss en sekund, säger Lars.

De är överens om att trots en massa körande med barnen hit och dit, är det värt ett visst mått av obekvämlighet.

– När man kommer hit mår man gott, det är ren livsnjutning.

Efter flytten övergav Lars företagandet och byggbranschen.

– Kroppen hade börjat säga ifrån, så det var läge att tänka om. Så jag bestämde mig för att vara pappaledig med vår yngste son.

Lars som var van vid långa arbetsdagar och högt tempo trodde att han skulle klättra på väggarna och bli rastlös.

– Men jag gillade att vara hemma, fixa med gården och vi skaffade lite höns och två kalvar.

Och med tiden har det blivit mer djur, hästar, kor, höns, katter, hundar och grisar – de flesta av svenska lantraser såsom linderödssvin, fjällko, gotlandsruss och nordsvensk brukshäst.

– De gamla lantraserna har anpassats till vår miljö i generationer. Vi vill vara med att bevara dem och vara en del av genbanken.

Både Helen och Lars kör ut dagstidningar i gryningen och jobbar bara så mycket som krävs för att få hushållet att gå runt. Det prioriterar att lägga tid på gården och familjen men det har också blivit mer socialt, fackligt och politiskt arbete. Helen är regionpolitiker för miljöpartiet och båda engagerar sig för flyktingar, lokalsamhället och en hållbarare livsstil.

De har valt bort Thailandsresor och skidresor, men saknar det inte.

– Vi har istället valt att leva såhär och för oss är det livskvalité, säger Lars med eftertryck.

Han tillägger att barnen aldrig klagat, utan varit nöjda med att ha ständig tillgång till naturen, djuren och de fria ytorna.

De försöker odla och ta tillvara det marken och djuren ger. Och insett hur beroende man som bonde är av årstider och väder. Att naturen i slutänden styr villkoren. ”Det är långa livscykler, det märks om exempelvis höskörden går fel.”

Och de lever nära de basala kretsloppen, för att ordna sin egen föda, nära liv och död.

– Det blir ett synsätt som präglar en, det gör att man tar hand om sig själv bättre och vad man äter. Vi slaktar själva hemma på gården för djurens bästa.

Lars berättar att det var tungt första gången, att man aldrig riktigt vänjer sig. Men principen står fast.

– Vill vi äta kött, ska de få dö här. Det är skönt att veta att djuret haft det bra och vad de ätit.

Familjen lever efter devisen att man inte ska ta ut mer ur naturen än man kan ge tillbaks. Och de är självförsörjande på hö till djuren, mjölk, ägg och kött.

– Vi betäcker en ko varje år och får ett slaktmoget djur som ger 120 kilo nötkött, och slaktar en gris som ger 70 kilo griskött. Det är tillräckligt med kött per år för vår familj på sex personer.

För Lars var flytten till gården som att hitta hem, en barndomsdröm som blev sann.

– Som åttaåring cyklade jag till bondgården som låg granne med vårt sommarhus. Och jag minns att jag redan då hade bestämt mig för att bli bonde. Och nu är jag det, ler han.

– Vi lever i ett paradis och jag påminner mig om det varje dag. Jag tänker ”wow, får jag vara här i dag igen.” Det är jag så tacksam för.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.