Krossade rutor, stulna kopparrör, mögel och lummig oframkomlighet. Den gamla barnkolonin Orrevik i Bohuslän förfaller.
– Det är ett sådant slöseri. Huset hade kunnat göra nytta även i dag, säger Pernilla Randstedt när hon ser vad som har hänt med Orrevik.
Pernilla växte upp i Biskopsgården på åttiotalet och tillbringade åtta somrar i den gamla bohuslänska barnkolonin utanför Uddevalla. Hon beskriver sin barndom som tuff. Hennes mamma var ensamstående med tre barn och lika många jobb. Att åka på kollo var en möjlighet för Pernilla och hennes syskon att komma bort från staden. Varje år skickade Biskopsgårdens stadsdelsnämnd 48 socioekonomiskt utsatta barn, mellan sju och femton år gamla, till Orreviks barnkoloni.
– Vi var betongungar, bad guys, och alla hade nog sitt bagage. Många var problembarn som kom från splittrade och problemfyllda hem. Men alla kom hit på lika villkor. Man lade liksom ifrån sig sin kostym hemma och blev ett kollobarn, säger Pernilla Randstedt.
Orrevik byggdes 1938 av Götaverkens verkstadsklubb med syftet att skicka ut de fackanslutnas barn på en välgörande vistelse vid kusten. Barnkolonier har anordnats av församlingar, fackföreningar och organisationer sedan 1800-talet. När sedan det socialdemokratiska folkhemmet skulle byggas blev kollo en allmän angelägenhet och en social rättighet. Alla skulle gå på kollo och den gemenskap som skapades där skulle göra gott för samhället i stort. Barnkolonier sågs som ett klassutjämnande integrationsverktyg.
I Bohuslän har det bedrivits koloniverksamhet på över 100 platser. 1966 köpte Göteborgs stad Orrevik av Götaverken, och kommunen bedrev kolloverksamhet där fram till början på nittiotalet. Därefter hyrdes fastigheten ut till rehabiliteringsföretag, för att sedan bommas, och växa, igen.
Lupiner, hallonbuskar och vildkaprifol förhindrar numera framkomligheten till det stora, gula funkishuset. När kollobarn fortfarande vistades här var de uppdelade i arbetslag som lagade mat, städade och tog hand om djuren och landskapet. Här fanns grisar, getter, höns och stora grönsaksland.
Helen Klarkvist var föreståndare för kolonin de sista åren och hon minns att det vilade lite sjuttiotalsstämning över alltsammans.
– Vi var väldigt kollektivistiska. Vi ville skapa en alternativ tillvaro till den som ungarna hade inne i stan, där de gick runt ensamma och drällde. När kollo sedan lades ner av ekonomiska skäl demonstrerade vi. Jämfört vad kollo kostar, vad kostar ett barn som ballar ur? Det var väl lite så vi tänkte, säger Helen Klarqvist.
På Orrevik fanns även arvet kvar från det strängare 30-talet. Varje måndag åkte alla barn på tvagning hos Bastunisse i Bokenäs, en gubbe med rotborste som fanns kvar sedan Götaverken haft hand om kolonin.
Verksamheten som bedrivits i huset sedan barnkollots nedläggning är sporadisk och inne i huset är det sig nästan kusligt likt, berättar Pernilla Randstedt. Trettiotalsinventarierna pryds av ett tjockt lager mögel.
Nu har Orrevik blivit så nedgånget att grannar i området börjat reagera över Göteborgs stads negligering av fastigheten.
– Jag tycker att det är bedrövligt att det står och förfaller. Vi vill ju ha verksamhet här i bygden, säger Agne Olausson som bor i närheten.
Nedanför en igenväxt sluttning breder Koljöfjorden ut sig. För att ta sig ner till viken krävs numera lite geist.
– Här lärde sig många småungar att simma, berättar Pernilla när vi forcerat slyn.
Av badbryggan och hopptornet finns bara pålarna kvar. 2006 tomställdes Orrevik, det fanns inget kommunalt behov av fastigheten. Flera spekulanter har hört av sig, men sedan dess har ingenting hänt mer än att en utredning och ett förslag om försäljning har skickats runt mellan olika instanser.
Och att några koppartjuvar gjort sig några kronor rikare, och att snåren vuxit sig tätare.
