När Frida Johansson var i tolvårsåldern tyckte hon att livet var jobbigt. För att hantera det började hon att utveckla tvångstankar som med tiden blev till regler för vad hon fick äta och inte äta.
– I början kändes det skönt. Det var mycket i skolan, jag bytte kompisgäng och hela livet snurrade. Maten var det enda jag kunde kontrollera, säger hon.
Hon hade stenkoll på vad hon åt och efter ett tag började hon – som tidigare inte varit så sportintresserad – att löpträna. Ivrigt påhejad av sin pappa sprang hon varv efter varv i en motionsslinga.
– Jag tyckte det var kul med en dotter som tränade och levde hälsosamt så jag peppade henne. Då hade jag ingen tanke på vad det kunde leda till, säger Roger Johansson.
Hittade på ursäkter för att inte äta
Sommarlovet innan nionde klass åkte Frida med sin pappa till Paris. Där noterade en familjevän, som själv hade – Plötsligt förvandlades mina föräldrar till monster som ville ta ifrån mig det enda jag hade kontroll över. De försökte vara föräldrar och samtidigt läkare, dietister och psykologer, säger Frida.
Under hösten var familjen på samtal på BUP en timme i veckan, men Frida blev bara sjukare. Hon blev också skickligare på att dölja att hon inte åt. Hemma gömde hon mat på rummet eller sa att hon ätit hos kompisar.
– Till slut försvann min empati som förälder. En gång skrek jag och slog kastrullen i köksbordet eftersom jag var så frustrerad över att se min dotter ta kål på sig själv, säger Roger.
Anorexi är en svårbehandlad sjukdom eftersom patienterna vanligtvis inte vill bli friska. Framåt vintern hade Fridas sjukdom gått så långt att familjen var på väg att gå i spillror. Det blev ständiga diskussioner kring mat och motion och föräldrarna kände sig otillräckliga eftersom de förväntades behandla en sjukdom de inte hade någon utbildning för.
Läs mer:Sommaren värsta tiden för många med ätstörningar
Pappa fick nog
En dag fick hennes pappa nog och ringde till den privata Mandometerkliniken. Frida fick börja på deras dagvård i Alingsås men eftersom hon varken åt eller ville bli frisk blev hon snart inlagd för heldygnsvård på deras klinik i Stockholm.
Först där upplevde hon att vården gjorde henne friskare. Vårdpersonalen tog över ansvaret och föräldrarna kunde återgå till att vara just föräldrar.
Efter sju månader flyttades Frida tillbaka till Alingsås och fortsatte sin behandling på dagvården.
I dag har det gått fem år sedan dess. Frida är frisk men går fortfarande på uppföljningssamtal på kliniken för att minska risken för återfall.
Nu försöker ta igen allting hon missat. Hon reser och gör saker som hon inte kunde göra som tonåring. I höst ska hon läsa en sjöbefälsutbildning som en revansch för att hon var för sjuk för att gå den seglande gymnasieskolan. Familjerelationerna som var knackiga under sjukdomsperioden har också blivit bättre.
– Jag såg ett foto på min pappa som var taget precis innan jag blev sjuk. Det såg ut som om han åldrats femton år sedan dess. Sjukdomen har tagit hårt på oss allihop men det har också gjort att vi kommit närmare varandra, säger Frida.
Fakta: Råd till anhöriga
- Var uppmärksam. Ju tidigare ätstörningen stoppas desto lättare är det. Har personen slutat äta saker de förut åt eller börjat träna mycket mer?
- Konfrontera. Du kan tala om att du vet om problemet. Försök att säga det på ett kärleksfullt sätt utan att skuldbelägga. Personen kan bli arg men du kan ändå ha sått ett frö.
- Visa att du bryr dig. Fråga hur personer mår, känner och tänker utan att prata om maten eller träningen.
- Bli inte terapeut. Du kan oftast inte hjälpa en person ur en ätstörning. Men du kan hjälpa den drabbade att hitta professionell vård.
- Tassa inte på tå. Bete dig som vanligt och var så ärlig du kan.
Källa: ätstörningar.se
