Krisen i Grekland är ju välbekant, men vad är det som sker nu?
I Europa sprider sig rädslan för att fler euroländer inte ska klara sina betalningar. Först tvingades även Irland och Portugal be om nödlån från de andra euroländerna.
Nu fruktar långivarna att de ska förlora pengar även på krediter som gått till Italien och Spanien. Då handlar det om betydligt större belopp. Hur ska Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Finland ha råd att stötta dem?
Risken är att sådana åtaganden drar ner även dessa länder i träsket. Frankrike ligger i så fall mest illa till.
Var är det ekonomiska läget värst; i USA eller i Europa?
I nuläget är det hugget som stucket. Arbetslöshet och andra indikatorer är ungefär likvärdiga. Men på längre sikt tror jag Europa är mer illa ute, framför allt eurozonen.
USA är ett enda land med en väl sammanhållen ekonomi och en egen valuta. Där finns också i utgångsläget en potential att höja skatterna och på så vis sanera statsfinanserna. Allt detta underlättar att hitta en lösning.
Eurozonen har däremot hamnat i en nästan olöslig ekvation. När euron infördes, vem hörde då talas om att finländska skattebetalare kunde bli skyldiga att betala grekiska statens lån? Det är inte underligt att skattebetalarna i Nordeuropa revolterar. Att gå vidare mot en union där pengar transfereras från norr till söder är förmodligen politiskt ogörligt, och frågan är om det är önskvärt.
Det finns heller inget snabbt botemedel mot det grundläggande problemet: att sydländerna förlorat i konkurrenskraft mot norr sedan euron infördes.
Vanligen rättas sådant till för ett enskilt land genom att dess växelkurs faller, men nu har vi en valutazon där 17 länder delar samma valuta. Och att istället sänka löner och andra kostnader är förmodligen politiskt ogörligt. Sydeuropeiska fackföreningar lägger inte fingrarna emellan. Snacka om olöslig ekvation.
Vad är ett bästa respektive ett värsta scenario?
Antingen måste nordländerna stötta sydländerna med reda pengar i allt högre grad, i annat fall måste de mest skuldsatta länderna ställa in betalningarna och få sina skulder nedskrivna.
Men nedskrivna skulder leder förmodligen till att en rad europeiska banker och försäkringsbolag går i konkurs. Då måste ägandet övertas av staten i respektive land under kortare eller längre tid. Även det blir kostsamt för skattebetalarna, men då får de i alla fall något för sina skatter.
Som det är nu kan man säga att de starka ländernas skattebetalare tvingas låna ut pengar till svaga länder som används till att betala gamla krediter som getts av slarviga banker. Länderna i norr övertar risken utan att få något i gengäld. Frågan är om det är moraliskt försvarbart.
Utvecklingen leder förmodligen till starka krav i både sydliga och nordliga länder om att lämna euron. Det kan sluta med att Tyskland går tillbaka till D-marken, och då har knappast euron längre något existensberättigande.
Vad som är bästa eller värsta scenariot av detta beror på läsarens egna värderingar.
Vad kan toppledarna göra för att stoppa det här?
Inte mycket, ärligt talat. De lär fortsätta att samlas till krismöten och mejsla fram halvhjärtade kortsiktiga lösningar. Men utvecklingen tvingar dem förr eller senare att ställas inför de val jag beskrivit här ovanför.
Håller sig Sverige utanför krisen?
Vi är inte indragna i eurozonens inre konvulsioner, och inga krav har rests på att även Sverige ska vara med och bidra till räddningsaktioner för de sydliga länderna. Man kan tycka vad man vill, men detta är en följd av att vi röstade nej till euron.
Det hindrar inte att Sverige drabbas av den ekonomiska villervalla som hotar att bryta ut i eurozonen. Vi har en ökande handel med andra delar av världen, men det är fortsatt Europa som betyder mest för svensk ekonomi.
Att vi har en egen växelkurs och styrränta innebär dock att det finns en stötdämpande funktion i systemet.
