Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Washingtons nya museum skapar stolthet

Det känns som om jag väntat på den här inspirationen under hela mitt liv, säger Melinda Tinsley om det afroamerikanska museet.

Kön ringlar utanför det afroamerikanska museet som nyligen invigdes av president Barack Obama. Den förste svarte presidenten hann öppna det månaderna innan hans andra period är över.
– Det är en stor sak, säger Betty Harris. Mycket kan sägas om Obama som president, men det viktigaste är att han hållit oss amerikaner säkra. Det kan ingen ta ifrån honom. I år röstar jag på Hillary.

Det är delade meningar om museets arkitektur. Den rostfärgade konstruktionen som täcker fönsterväggarna bryter av mot de ljusa, massiva stenbyggnaderna som rymmer andra museer och regeringskontor vid det öppna långsträckta rekreationsområdet The Mall mellan kongressbyggnaden, Capitolium, och Lincolnmonumentet. Vita huset anas bakom de höga träden.

Det var här som upp emot en och en halv miljon människor samlades för att vara med om Barack Obamas installation till president i ett januarikallt Washington 2009. Lyckan över att få uppleva detta under sin livstid. Tårar över alla som kämpat och offrat sig. Men mest glädjen och gemenskapen i det helt avspärrade Washington. Människor som stod tryckta mot varandra, främlingar som omfamnade varandra och inte ville släppa taget.

Idag finns besvikelsen där över att de stora förändringarna för svarta inte kom med Barack Obama.
– Men vem hade förväntat sig det, frågar Betty Harris. Han har haft den republikanska kongressen mot sig, men har ändå gjort ett avtryck som går till historien. Obama är en stor president som vi kan vara stolta över.

De flesta som köar är afroamerikaner. Väntan på museet har varit lång och det är ingen som är intresserad av att diskutera arkitekturen. Det är utställningarna på de fyra våningarna som får besökarna att känna stolthet över den afroamerikanska historien och kulturen. Här finns slaveriets historia men också svartas bidrag till den amerikanska kulturen och utvecklingen av nationen.
– Det är inte klokt så lite vi visste om det, säger Melinda Tinsley och Cheryl Burnett. Bara detta att det var en svart man som kom på idén med trafikljus vid vägarna.
Cheryl Burnett säger att timmarna på museet inspirerat henne på ett sätt som hon inte väntat sig. Melinda Tinsley håller med.
– Jag är helt tagen, säger hon. Det känns som om jag väntat på den här inspirationen under hela mitt liv.

En ung man står lite vid sidan av. Han håller en skylt med texten Black lives matter, den slogan som förenar svarta över hela USA mot polisvåldet. 
– Hellre respekt för svartas liv än ett museum, säger han. Jag är inte intresserad av hur det var förr. Jag vill ha förändring nu.
Han vill inte säga sitt namn och inte bli fotograferad och säger att han är besviken på Barack Obama. Visst var förväntningarna skyhöga på den förste svarte presidenten som lovade hopp och förändring. Men ändå. Han kunde ha gjort mer för svarta.
– Kanske är det viktigaste trots allt att ingen längre tänker på att Obama är svart, funderar han. Vi har vant oss vid att ha en svart president. Att det inte är något underligt.

Danielle Harris har tagit med sig barnen, elvaårige Keith och sjuåriga Kica, till museet. De är hemskolade och deras mamma tycker att detta är den bästa historielektion som de kan få.
– Tänk att känna stolthet över att vara svart, säger hon. Att ha ett helt eget museum.

Betty Harris har tagit gott om tid på sig i museet och avslutar i affären där hattarna exponeras på svartvitrandiga hattaskar. Hon tittar, vänder och vrider på dem. 
– Kvinnorna hade sådana här i kyrkan. Underbart hantverk, säger Betty Harris.
Hon är lycklig över att se hattarna i Washingtons nya museum.
– De är underbara, upprepar hon. Kanske är den röda allra vackrast.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.