Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/10

"Vi vet att det kommer att hända igen"

"Vi vet bara inte när de kommer slå till", säger Gregory Reibenberg. Kvällen den 13 november, då 130 människor mördades i en serie attentat i Paris, dödades tio av Gregory Reibenbergs närmsta vänner, bland dem exfrun Djamila som gav upp andan i hans armar. Ett år senare kämpar stadens invånare mot rädsla, splittring och misstänksamhet. För att kunna gå vidare.

– Jag tänker aldrig på den kvällen. Jag behöver inte tänka på det. Det är alltid i mitt huvud. 

Gregory Reibenberg rör sig fram och tillbaka i den parisiska våningens stora men sparsamt möblerade vardagsrum. Han har erbjudit en kaffe, men det är så många ord som ska fram att han inte riktigt får tid att ta sig till köket. 

Vi pratar om den 13 november 2015, dagen då 130 människor fick sätta livet till i en serie attentat runtom i den franska huvudstaden.

På Gregorys bar, La Belle Equipe, dödades 20 personer av den automateld som avlossades mot uteserveringen. Hälften var hans nära vänner, bland dem hans exfru Djamila. Själv överlevde han i skydd av baren.

– La Belle Equipe var mitt skepp, jag stannade tills det bara var jag, poliserna och de döda kvar. Djamila levde i trettio minuter innan hon dog i mina armar.

Han sätter sig på soffbordet framför oss.

– Det är alltid i mitt huvud. Men det är inte mörkt.

BILDER: Paris då och ett år efter dåden

 

Staden och parisarna har förändrats

Ett år har gått sedan terrorn lamslog Paris. Självmordsbombare slog till på flera platser, en rad uteserveringar attackerades med automatvapen och ett våldsamt gisslandrama drabbade en pågående rockkonsert. På några timmar dödades över hundra människor.
Paris försattes i chock. Undantagstillstånd infördes och staden fylldes med militär och tungt beväpnad polis.

Dagen efter samlades parisarna på Place de la Republique för att tillsammans förstå och möta smärtan. Berg av blommor vid attentatsplatserna – eller så nära polisavspärrningarna medgav – omgavs av tusentals meddelanden och tända ljus. Vid manifestationerna efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo ett knappt år tidigare fylldes luften av rop och segervissa röster. Efter dåden i november rådde tystnad och en spänd oro som lätt kunde väckas till skräck.

Ett år senare är vi tillbaka. Chocken lagt sig men alla vi pratar med, från offer, vittnen och journalister till taxiförare, studenter och förortsbor säger samma sak; staden och parisarna har förändrats.

Numera är tungt beväpnad polis och patrullerande militärer vardag. Säkerhetskontroller har införts på många platser och larm om misstänkta föremål varvas med rapporter om avvärjda terrordåd. Ändå är det inte en rädsla som beskrivs, mer en molande medvetenhet och ökad vaksamhet.

 

"Allt blir relativt"

Höstluften drar in genom den öppna balkongdörren. Gregory Reibenberg säger att fransmännen måste vänja sig att leva med risken.

– Vi vet att det kommer att hända igen, vi vet bara inte när.

Samtidigt säger han att vissheten, oundvikligheten i det fruktansvärda, skapar en sorts lugn, en ro. Själv har han lagt rädslan bakom sig sedan länge.

– Efter attacken reagerade jag starkt på höga ljud. Men det försvann efter två, tre månader.

Då märkte han att något inom honom hade förändrats.

– Förr om jag såg till exempel en bilolycka började hjärtat genast slå hårdare... Nu är jag helt lugn.

Han tittar upp under de mörka ögonbrynen.

– Det klart, om du sett allting, alla dessa döda, om din livskamrat dör i dina armar... allt blir relativt. Precis som människor i krigsområden vänjer vi oss.

 

Minns allt, men vill inte vara rädda

På uteserveringen vid La Bonne Biere sitter Clarence Chatelain med tre väninnor och dricker öl. 

– Jag skulle kunna redogöra för varje minut den kvällen, säger hon.

Alla är studenter i 20-årsåldern och alla har en egen berättelse om skräck och overklighet från natten den 13 november förra året. Men att platsen där de precis satt sig var ett av målen för terroristerna den där kvällen, det har de inte reflekterat över.

– Varmt, utomhus och en plats där vi kan röka. Det var de enda villkoren när vi bestämde vart vi skulle gå säger Atika El Mouafik.

 

Clarence Chatelain säger att rädslan efter novemberattackerna satt i lite längre än efter attacken mot Charlie Hebdo, men nu efter ett år har det släppt helt. Ariane Curmi tycker det är komplicerat.

– Jag vill inte vara rädd, men jag åker tunnelbanna och det händer flera gånger i veckan att tågen blir försenade för att man hittat något misstänkt föremål. Det och alla poliser gör att man påminns så fort man börjar glömma.

Att polisen och militären skulle bidra till att de känner sig säkra skrattar de högt åt. Clarence Chatelain ser det rådande undantagstillståndet, och statens utvidgade möjlighet till kontroll över medborgarna som följer med det, som ett större hot mot demokratin än terrorismen.

– Jag är inte helt emot undantagstillståndet, men det är ett problem för vårt sätt att leva demokratiskt genom att protestera, samlas och manifestera.

Hon tror inte heller att ökad säkerhet är svaret på problemen med islamistisk extremister i Frankrike.

– Jag tror att det är ett socialt problem, där en militär lösning inte hjälper.

 

Säkerhetsfrågor har blivit en besatthet

Boris Thiolay är journalist och terrorexpert på tidningen L'Express. Han säger att Frankrike är som besatt av säkerhetsfrågor.

– I maj är det presidentval. Tre miljoner människor går utan arbete och 10 miljoner lever under fattigdomsgränsen, men kampanjerna handlar om jihad, invandring, islam och säkerhet.

Han berättar att Frankrike efter dåden stiftat lagar som utökat statens befogenheter när det gäller övervakning och möjligheter att fängsla personer som resor till terroristkontrollerade områden.

– Jag tror att frågan bara kommer att växa, med ett klimax vid valet.

 

Han beskriver en stegvis förändring som började med attacken mot Charlie Hebdo, stegrades med dåden 13 november, breddades när Nice attackerades i somras och till sist tog fäste långt in i många fransmän när två terrorister skar halsen av en präst i en liten by i norra Frankrike.

– Det är terrorism på en verkligt låg nivå, med unga människor som rekryteras på kort tid och efter kommando via en app går ut och dödar utpekade personer. Nu förstår man att det kan hända alla överallt.

På frågan om samhället håller på att brytas i två delar, med "vanliga fransmän" på ena sidan och dem med en annan kulturell bakgrund på den andra, frustar han nästan till.

– Det har redan brustit.

Barägaren i hans kvarter, i det vänliga Monmartre, har märkt att många undviker honom för att han ser ut som en muslim. En kock på en annan bar, "en lugn och intelligent man i 30-årsåldern och med två små barn", har sagt att han allvarligt funderar på att lämna Paris – för att han är rädd.

– Och jag kom nyligen på mig själv med att för första gången fundera på om jag, som gräver i det här ämnet, kan vara en person i fara. Jag är inte rädd, för man kan inte leva så. Men jag är pessimistisk.

 

"Kom ihåg att terroristerna inte var härifrån"

På det stora torget i förorten Saint-Denis flödar solen. Människor flanerar, tar en kaffe, spelar boll. Ett bröllopsfölje stojar utanför kommunhuset och några elever på utflykt samlas kring sin lärare.

Det är svårt att föreställa sig samma plats för drygt ett år sedan, då en mindre armé av poliser och militärer på småtimmarna hade marscherat in i området och omringat ett av de mer nedgångna husen längs affärsgatan Rue Republique. Där inne barrikaderade sig flera terrormisstänkta. Strax utbröt en våldsam eldstrid och stora delar av centrum spärrades av. Utanför polisbanden blandades ett ständigt växande medieuppbåd med oroligt eller nyfiket väntande invånare och patrullerande militär.

Några av de misstänkta sköts och/eller sprängde sig själva i luften. Övriga greps och trupperna drog sig efter hand tillbaka, men inte helt.

– Kom tillbaka senare i kväll så får ni se, säger ägaren till Le Kiosque som inte vill ge oss sitt namn.

Två av hans gäster, Ait Slimane Yacine och Djamel Boudjemaï rycker på axlarna. De har flytt från en annan verklighet, i Algeriet.
– För oss är det som vanligt, säger Djamel Boudjemaï. 

Barägaren Rabah, som stannar presentationen vid förnamnet, säger att man måste glömma och gå vidare. 

– Det är viktigt att komma ihåg att terroristerna inte var från Saint-Denis. De kom bara hit och hyrde en lägenhet och bodde här en kort tid.

 

Vittnar om misstänksamhet som breder ut sig

Vännerna Moncef och Kamel vill också helst bara gå vidare med sina liv. De vill inte ha några efternamn publicerade men pratar gärna en stund i solen.

– Vi kom till Frankrike från Tunisien för att kunna leva vidare. Det är vad vi vill göra.

Över en kaffe tillstår de att förutsättningarna har förändrats, med fler poliser och militärer i området.

– Det är som ett spel det här undantagstillståndet, där polisen spelar mot folket. Man får acceptera det, säger Kamel.

– Ja, man måste acceptera att det inte är som förut - men det finns ingen rättvisa i det, kontrar Moncef.

Han har under alla sina år i Frankrike levt och arbetat med människor från hela världen – utan problem. Terrordåden förändrade allt.

– Vi; fransmän, nordafrikaner och araber har levt länge ihop. I Frankrike är islam inte något främmande. Så plötsligt en vacker dag tittar de på mig och säger "du är ju muslim".
Han tycker att det är normalt att folk reagerar efter attackerna, men att det gått för långt, att misstänksamheten har brett ut sig på ett farligt sätt.

Kamel vevar i kaffet och det milda leende öppnar hans ansikte.

– Det enda man kan göra är att själv reagera på ett bra sätt. Svaret finns inuti, i ditt hjärta säger han och pekar med skeden.

– Lev enkelt, döm aldrig och prata med andra. Åk om du kan, till andra länder och kulturer, lär känna dem och deras seder.

Så blixtrar det till i den tidigare helt lugna blicken:

– Men du ska aldrig, aldrig tala om för någon annan hur den ska leva.

Moncef tycker att det redan sker för mycket, stora delar av i världen. Att västvärlden har tagit sig friheten att ingripa alldeles för mycket, utifrån egna intressen.

– Aktion skapar reaktion. Gud give att det inte blir ett tredje världskrig, men om det fortsätter så här…

 

Vägrar låta hopplösheten ta över

Gregory Reibenberg fortsätter att stega fram och tillbaka över den blanka parketten. Han tror inte på någon växande klyfta.

– Nej!, säger han och skakar på huvudet.

– Det som pågår är helt tvärtom! Människor pratar mer nu än någonsin och en stor majoritet vill leva i fred.

Han tycker verkligen att Frankrike befinner sig i kris, men att det är politikernas kris; de pratar säkerhet och terror för att de lider brist på idéer och visioner.

– Visst, terrorn har skadat oss. Människor har förlorat sina nära och kära – jag förlorade min exfru och min dotter sin mor. Men sånt händer varje dag, världen över. Det är inte Frankrikes stora problem. Problemet är att så många unga inte har något hopp om framtiden.

Gregory har vägrat låta hopplösheten ta över. För sin dotters skull.

Tio dagar efter dådet satt han i en taxi med åttaåringen vid sin sida, för första gången utan att vara omgivna av nära och kära. Hela smärtan av alla död och saknad vällde över honom.

Mitt i allt börjar dottern fråga, om sin mamma. Först undrar hon om blommorna. Sen fortsätter hon och frågar var mamma befann sig när det hände, vad hon sa.

– Det var då jag förstod att jag måste berätta, för hennes skull.

Gregory skrev oavbrutet under en månad innan han slog igen datorn. Sedan gav han sig i kast med La Belle Equipe. Allt gjordes om från grunden, baren flyttades, uteserveringen förlängdes och köket helrenoverades.

– Jag ville inte reparera, jag ville ta bort allt, skapa något nytt.

Han sveper med armarna som för att rensa ett bord.

– Man skulle inte kunna komma dit och säga, "titta här sköt de" eller "här låg någon". Jag ville att vi skulle kunna återvända och ändå vara i något nytt. Jag ville ha en plats för glädje.

 

Hit har livet inte kommit tillbaka

För Nelly Leclerc är hoppet ute sedan länge. Sonen Gilles, en av alla dem som togs gisslan i konsertlokalen Bataclan, är död. 

För ett år sedan mötte vi henne och dottern Alexandra utanför Nellys blomsteraffär i en liten förort nordväst om Paris. De berättade om sin desperata väntan på besked och det krympande hoppet om att Gilles fanns i den lika krympande skaran svårt skadade som ännu inte identifierats.

Samma kväll som vänner, släktingar, kunder och boende i området höll en stödmanifestation utanför Nelly Fleurs kom beskedet. Värmen från de församlade var överväldigande men det var tydligt att sorgen spann en tät väv runt familjen.

Ett knappt år senare är butiken stängd och luften tycks stå stilla innan för glaset och gallret. På dörren hänger en lapp med en bild av Gilles.

Det är samma bild som hängde på dörren för ett år sedan, men texten under vädjar inte längre om information utan tackar för allas deltagande. Ovanför sitter en annan lapp som fallit åt sidan. Med lite ansträngning kan vi uttyda att affären ska öppna igen i slutet av oktober.

– Det har kommit nya lappar med nya datum hela tiden, säger kvinnan i frisörsalongen som ligger om hörnet.

Även de andra i affärerna runtom, parfymaffären mittemot, skräddaren jämte och kebabstället på andra sidan parken säger att det varit stängt sedan efter attackerna.

– De kommer förbi då och då.

– Nu har de inte varit här på en månad.

– Han är sjuk men jag har sett henne ibland, när hon går snabbt förbi.

Vi ringer numret på lappen många gånger i flera dagar och varje gång berättar svararen att ingen är tillgänglig för tillfället och ber oss ringa tillbaka. Kvinnan i frisörsalongen säger att öppnandet hela tiden har skjutits på framtiden.
– Om du frågar mig så tror jag inte att de öppnar igen – någonsin.

I början av november får vi kontakt med Alexandra, som berättar att Nelly Fleurs är fortsatt stängt. 
– Mamma är väldigt trött och mår dåligt.

 

"Livet är ändå vackert"

Det blir kaffe till slut i Gregory Reibenbergs kök. Mot slutet av vårt besök infinner sig kortare tystnader och Gregory lyckas få fart på espressoautomaten. Medan den arbetar tar han fram ett exemplar av den bok som en vän och förläggare övertalade honom att göra av vittnesmålet till dottern.

I boken skriver han att han först nu förstår varför hans far- och morföräldrar aldrig ville berätta om kriget, om koncentrationslägren, döden och fasorna. Han konstaterar att det är kostsamt att återvända till helvetet. 

Själv har han blivit en expert på att undvika frågor som "hur var det egentligen den där natten". Berättelsen finns bara i polisförhören och på ett par enstaka sidor mot slutet av boken, i kapitlet "Pompeji utan aska".

– Jag vet att somliga kommer att köpa boken och direkt bläddra fram dit. Sån är människan, säger han och räcker över kaffet i bruna små pappmuggar.

Gregorys dröm är att människor ska läsa det han skrivit och efteråt konstatera att livet ändå är vackert.

– Västvärlden är långt ifrån perfekt men vårt sätt att leva på är värt att försvara.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.