Vandringen blev till storpolitik

Ett hundratal honduranska migranter har blivit tusentals centralamerikaner – nu är deras flykt en världsnyhet.

Text och bild: Åsa Welander

Solen bränner i nacken och Erica García Medina har stannat till vid vägkanten för att låta fötterna vila en stund och i hopp om att få skjuts. Hon har gått sedan klockan fyra i morse. Sonen Jeffery Steven ställer sig upp i barnvagnen som någon gav till dem i Tapachula, efter att ha korsat gränsen från Guatemala till Mexiko.

– Mina barn lider, för du ska inte tro annat än att det är svårt att gå i den här solen, men inte när det kommer till mat, för alla har hjälpt oss mycket här i Mexiko.

Efter en liten stund kommer en grupp lokalbor och delar ut små knyten med tamales att äta. Några andra delar ut blöjor och dricka. Längs vägen kommer hela tiden fler människor gåendes. När en flakbil eller buss stannar till börjar alla springa mot den för att få en plats. Solidariteten tycks plötsligt inte ha några gränser.

Hundratusentals centralamerikaner gör varje år resan norrut mot USA och det är långt ifrån alltid de blir väl mottagna. Rutten kontrolleras av knarkkarteller, korrupt polis och andra kriminella, som utpressar, rånar, våldtar och mördar papperslösa längs vägen. Migration innebär stora pengar och tiotusentals har fått betala med sina liv.

Mexiko har sett flera karavaner tidigare, men den som startade med runt 200 personer i San Pedro Sula i Honduras den 12 oktober har hela tiden vuxit och är nu större än någon tidigare. Enligt kommunledningen i Juchitán handlar det om uppskattningsvis 6000 personer, varav de allra flesta kommer från Honduras. En samlad grupp som dessutom kantas av medieuppmärksamhet innebär färre faror.

– Jag känner mig säkrare och ber till Gud att han ger mig möjlighet att uppfylla mina drömmar så att mina barn kan få ett annat, bättre liv, förklarar García Medina, som gav sig av redan innan karavanen och anslöt sig till den först i Mexiko.

Sonen Jeffery Steven är 1,5 år och storasyster María José fyller fyra nu i november. Kvar i Honduras finns ytterligare två syskon på fem och sex år. Hemma i Tegucigalpa hade García Medina, själv 25, ibland småjobb i affär eller som servitris och hennes man är snickarassistent, men pengarna räcker aldrig till.

– I Honduras tjänar man inte ens tillräckligt för att köpa mat. Om det finns pengar till mat finns det inte till hyran; om det finns till hyran finns det inte till mat och barnen behöver kläder och ett tryggt hem, förklarar García Medina.

När karavanen kommer fram till Juchitán i södra Mexiko, som drabbades hårt av jordbävningarna förra året, har kommunen och frivilliga representerandes allt från kyrkor till Röda korset och Rädda barnen förberett med vattentankar, mat, sjukvårdstält och toaletter i anslutning till en oanvänd bussterminal. Människor ligger utspridda på filtar och plastsäckar över hela golvet och vilar ut efter ännu en dag på landsvägen.

Nixa Nuñez sitter med två av döttrarna i knät, den tredje spelar kort med en nyfunnen kompis. Det är gott om barn här och många har tagit dem med sig för att det känns som ett bättre alternativ än att stanna kvar i hemlandet. Nuñez man hotades av ett av gängen eftersom han inte kunde betala summan de tvingat på honom för att få sälja telefontillbehör i området.

– Han anmälde, men tyvärr är det så i vårt land att det är ingenting värt. Sedan tog de sig in i vårt hus. Vi ringde till SOS men de gjorde ingenting.

Hon hade redan sagt till maken att hon fått nog och när hon hörde om karavanen tog hon med sig två av döttrarna och åkte till San Pedro Sula. När hennes man ringde berättade hon var de var och han kom efter med den tredje dottern.

Överallt rör sig folk runt de som ligger och sover eller vilar. Den dagliga vandringen är tröttande och sorlet bedövande. Redan innan de lämnat Honduras kände Nuñez att hon inte orkade mer. Men att vända tillbaka är inget alternativ. I efterhand har hon fått veta att även äldsta dottern hotats i skolan och tvingats ge ifrån sig pengarna hon fått för att köpa mat.

Gud är den ende som vet vem som kommer in eller inte kommer in i USA.

Utanför terminalen står sjukvårdstält uppslagna och långa köer ringlar sig över betongplanen mot de bilar och uppställda bord där organisationer och frivilliga delar ut mat, frukt, tvål och andra hygienartiklar. Många har problem med skavsår och blåsor eller har bränt sig, hopträngda på flak som gett dem skjuts längs vägen.

– De behöver omplåstring och läkning för att inte få infektioner som kan hindra dem från att fortsätta, säger Daniel Santaella från mexikanska Röda korset.


    I Juchitán i södra Mexiko har kommun, kyrkor, Röda korset och Rädda barnen förberett vattentankar, mat, sjukvårdstält och toaletter.
I Juchitán i södra Mexiko har kommun, kyrkor, Röda korset och Rädda barnen förberett vattentankar, mat, sjukvårdstält och toaletter.

Allvarligare problem skickar de vidare till delstatens sjukvårdspersonal eller vid behov till närmaste sjukhus. Längs vägen från gränsen har en person avlidit efter att ha ramlat från en bil och ytterligare några har skadats. Här i Juchitán ges dessutom extra vård till barn och gravida.

Inte många här bryr sig om det, men karavanen har förvandlats till slagträ inför mellanårsvalet i USA. President Donald Trump har lovat skicka 15 000 militärer till gränsen för att stoppa migranterna från att ta sig in i landet och hävdat att den består av kriminella finansierade av allt från Demokraterna till Islamiska staten.

Han har också sagt att de som vill söka asyl först måste ansöka i Mexiko, vilket har tillbakavisats av mexikanska myndigheter. Men antalet asylansökningar i Mexiko har ökat kraftigt det senaste decenniet och över 1000 ansökningar från människor i karavanen ska redan ha tagits emot.

För Nixa Nuñez spelar det just nu inte så stor roll vad USA:s president har att säga.

– Jag är väldigt positiv och är inte rädd för vad han kan göra, för Gud är den som bestämmer. Han är den enda som vet om vi kommer in i USA eller inte.

Barack Obama är den president i USA som har deporterat flest papperslösa immigranter någonsin. Under hans tid ökade också trycket på Mexiko att stoppa migranterna innan de når gränsen till USA och trots Trumps hårdare retorik minskade antalet deporterade när han tillträdde, även om fler personer greps.


    Ingen amerikansk president har deporterat så många papperslösa invandrare som Barack Obama. Foto: TT.
Ingen amerikansk president har deporterat så många papperslösa invandrare som Barack Obama. Foto: TT.

Innan den aktuella karavanen gett sig av och när information om den fortfarande främst spreds via sociala medier, började en tv-kanal i Honduras anklaga en aktivist och tidigare politiker för att finansiera resan. Medieuppmärksamheten har gjort att fler hört talas om karavanen och velat ansluta sig. Att kunna resa säkert utan att behöva betala uppemot 60 000 kronor för en smugglare lockade dem som redan funderat på att resa.

Till en början försökte Mexiko stoppa karavanen från att ta sig in i landet, men väl här har polis från såväl nationell som delstatlig nivå främst synts patrullera längs karavanen för att garantera säkerheten för migranterna. Frågan är hur kopplad välviljan är till uppmärksamheten.


    På kvällarna hålls stormöte, för att informera om planerna för nästa dag.
På kvällarna hålls stormöte, för att informera om planerna för nästa dag.

Karavanen har nämligen inspirerat till efterföljare och i måndags anlände ytterligare över 1000 personer till gränsen mellan Guatemala och Mexiko där de bildade mänskliga kedjor för att gemensamt ta sig över floden medan en helikopter hovrade ovanför. En ung kille från Honduras dog senare efter att ha fått en gummikula från polisen i huvudet. Mindre grupperingar har också lämnat El Salvador för att komma efter.

Våra barn ska inte behöva lida som vi gjort.

Den norra triangeln bestående av Honduras, El Salvador och Guatemala präglas av fattigdom och gängvåld, men också av svaga statsapparater, demokratiunderskott, korruption, straffrihet och militarisering. Att så många trots hårda ord norrifrån väljer att försöka ta sig någon annanstans handlar ofta om att de inte ser någon annan utväg.


    Donald Trump. Foto: TT.
Donald Trump. Foto: TT.

Donald Trump har hävdat att USA kastar pengar över Centralamerika utan att få någonting tillbaka, men faktum är att grannen i norr spelat en långt större roll än så för utvecklingen i Honduras, som länge var bas för USA:s kamp mot vänsterrörelser i regionen.

Trots att förra årets val i Honduras kantades av våld och misstänkt valfusk och bland annat Organisationen för Amerikas stater uppmanade till omval, valde bland annat USA att erkänna Juan Orlando Hernández som president. Han var en av dem som stod bakom statskuppen 2009, som också den passerade utan ingripanden från omvärlden.

Ytterligare en orsak till att människor lämnar den norra triangeln är klimatförändringarna. Många lantbrukare i den ”torra korridoren” som går genom Centralamerika upplever att de inte kan överleva genom att bruka jorden längre och ytterligare ett år utan en ordentlig skörd blev spiken i kistan.

– Det blir ingen majs längre och inga bönor. Allt har torkat i flera somrar nu, så det var därför vi bestämde att söka oss till ett nytt land med nya och bättre möjligheter, för att våra barn inte ska behöva lida på samma sätt som vi, säger 36-åriga Jairo Melendez.


    Jairo Melendez, på väg från Honduras till USA.
Jairo Melendez, på väg från Honduras till USA.

Han kommer från honduranska Copán Ruinas nära gränsen till Guatemala och berättar att skörden varit så dålig fyra år i rad, att det helt enkelt inte gick längre. Kaffet har drabbats av skadedjur och ger knappt några pengar och resten har torkat bort. Dessutom kommer gängen varje månad för att kräva in sina pengar.

– Problemet är om man inte ens har tillräckligt för att kunna äta. Men man gör vad man kan, för om man inte betalar den summa de säger kan de kidnappa ens barn eller döda en.

Kvar i Honduras är Melendez föräldrar, syskon, fru och två barn. Hans förhoppning är att kunna jobba ett eller två år i USA och spara ihop pengar så att familjen kan köpa en egen bit mark att bygga sitt hus på, så att de slipper hyra, och att ha råd med barnens skolgång. Hade det inte varit för den dåliga skörden hade han varit kvar hos dem nu.

– Majsen och bönorna torkade ut för att det inte regnade på hela sommaren. Det regnade inte in i det sista och då sådde vi igen, men det är inte samma sak.

När Melendez hörde talas om karavanen hade han redan bestämt sig för att åka, men passade på att ge sig av på direkten.

Flera organisationer med erfarenhet från tidigare karavaner har slagit följe med gruppen och varje kväll kallas till stormöte för att bestämma och meddela planen för nästa dag. Då passar de också på att peppa varandra.

– Ingen får tappa sugen nu. För vi finns här i hela Mexiko för att stötta er, var budskapet i Juchitán.

Jag vill jobba hårt, så att mina barn kan få det jag aldrig hade.

Stämningen är förvånansvärt hög, någon har tagit dit högtalare från vilka det strömmar cumbia och ett gäng spelar fotboll. Erica García Medina svettas i värmen men har inga planer på att ge upp. Hon vill jobba för att kunna ge sina barn ett tryggt hem utan att de ständigt behöver flytta runt.

– Det är mitt mål, att komma till USA och jobba hårt så att mina barn kan få det som jag aldrig hade, först och främst ett hem och hjälpa min mamma som har lidit så mycket när hon har kämpat för oss.

Mamman har flera gånger blivit rånad och García Medina vill inte utsätta sina barn för att växa upp i en miljö präglad och kontrollerad av gatugäng.

– Föreställ dig att mina barn växer upp och blir kriminella. Jag vill inte det. Jag vill att de blir annorlunda. Så om Gud ger mig möjlighet vill jag skaffa ett hem på en trygg och bra plats för mina barn.

Hennes man gav sig av samma anledning av norrut ett par månader innan hon själv och borde befinna sig någonstans i Mexiko, men var vet hon inte.

– Jag har inte hört av honom än, jag vet inte om han mår bra eller dåligt, men jag ber till Gud att han mår bra.

Lyckas de inte ta sig till USA kan hon tänka sig att stanna i Mexiko och jobba här.

– Om Gud vill att jag stannar här kommer han att hjälpa mig och annars får jag åka tillbaka till mitt land och fortsätta kämpa för mina barn därifrån.