Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/7

Väntan och rädsla efter stora skalvet

Pedros familj har flyttat ut på gatan och Cándidas syster kommer aldrig mer tillbaka. Nu kritiseras mexikanska myndigheter för att den utlovade hjälpen till tiotusentals drabbade av jordbävningen har stannat vid tomma ord.

Gatljuset har kommit tillbaka och människor pratar lågmält eller sitter tysta längs gatan i en av Juchitáns hårt drabbade stadsdelar. Den värsta chocken har lagt sig och nu väntar de på vad som ska hända härnäst.

I vanliga fall skulle de ha legat inne i sina hus och sovit vid den här tiden. Men rädslan gör att de stannar ute på gatan istället, även de vars hus till synes står kvar. Många av dem är totalförstörda inomhus och har djupa sprickor i fasaden.
– Vi är rädda för att det ska komma fler skalv och att allt ska rasa, förklarar Pedro Arán. 

Han sitter framför det som finns kvar av sitt forna hem. Dottern Erin Naomi ligger och sover bredvid en granne, i en säng som räddats ur ett av husen. Tillsammans med sin fru bakar och säljer Pedro bröd. Utan hjälp från myndigheterna är chanserna små att de ska lyckas bygga upp sitt hem från grunden igen. 

De hade gått och lagt sig när det började skaka, strax före midnatt den sjunde september. Elen slogs ut, det var mörkt och de kunde inte hitta nycklarna till dörren. Allt de ägde flög omkring och gasbehållarna som de använder till matlagning kastades omkull.
– Vi trodde inte att vi skulle överleva, vi väntade bara på att allt skulle rasa, två våningar ovanpå oss, berättar Pedro.

Först när det slutat skaka fick de hjälp av polis och grannar att ta sig ut, där de kunde se förödelsen i resten av kvarteret.
– Flera grannar fastnade inne i sina hus och precis där mittemot dog två personer. En mamma och hennes son; ihjälklämda, säger han och pekar genom mörkret mot en hög av krossat tegel och betong snett över den lilla gatan.

På bara några minuter hade stora delar av staden förvandlats till ruiner. En vecka senare ser det fortfarande ut som något av en krigszon.

Cándida Sánchez, 54, ligger på en filt på marken i värmen. Den senaste veckan har tagit på krafterna och hon var nära att svimma. I resterna av det hus och familjeägda hotell som ligger krossade bakom henne dog hennes pappa och syster, som inte hann ta sig ut. De pratade i telefon när marken började gunga under fötterna; hon och systern Olga hördes ofta. Men när det började skaka bröts samtalet.
– Jag tänkte att det väl var på grund av skalvet och när det slutat ringde jag igen. Jag ringde till det fasta numret och flera telefoner, men ingen svarade.

Efter ett tag hörde en vän som bor i närheten av sig och sa att hon måste komma till Juchitán. Hon är född här men bor numera i Mexico City. När hon kom fram fanns inget annat att göra än att ta hand om kropparna.
– Vi tog dem till en plats för att tvätta och göra i ordning dem. Det fanns varken el eller vatten, men så många döda. Kropparna var täckta av jord och blod och vi kunde inte sluta gråta.

Tårarna kommer lätt tillbaka.
– Jag saknar henne så mycket. Hon var min vapendragare, en mycket speciell person för mig. Nu är jag lämnad ensam, utan henne, säger Cándida.

Minst 98 personer har omkommit i jordbävningen, som var den starkaste på 85 år och har följts av över 2000 efterskalv. En majoritet av de döda finns i delstaten Oaxaca, i regionen runt Juchitán.

Cándidas bror, Jesús Sánchez Servidor, har klivit upp på andra våningsplanet av byggnaden, som vikt sig över och krossat allt som fanns på bottenvåningen. Delar av tegelväggar ligger huller och buller och den enda möbel som fortfarande står någorlunda upp är en hylla med kuddar. Även Jesús har kommit hit fån Mexico City. 
– Det här är en plats där alla känner varandra, så folk ringde oss när de såg vad som hänt. Först trodde vi att det fanns en chans att de fortfarande levde, men när de fick loss kropparna var de redan döda.

Han har själv kunnat ta hit förnödenheter, men är kritisk till bristen på hjälp från myndigheterna.
– Det kommer hjälp, men den ges till de lokala politikerna här i stan, som bara hjälper människor från sitt eget parti och lämnar alla andra till sitt eget öde.

Jesús är långt ifrån den enda som hävdar något liknande. Missnöjet är utbrett och löftena från såväl president Enrique Peña Nieto som från delstatlig och kommunal nivå om hjälp till alla som drabbats har blivit hängande i luften.

Oaxaca och intilliggande Chiapas är två av Mexikos fattigaste delstater, med en stor andel ursprungsbefolkning. Många fick vänta i dagar innan de nåddes av någon hjälp överhuvudtaget och vittnar om att hjälpsändningar framför allt har kommit från civilsamhället. Vänner och grannar har bidragit, liksom organisationer och grupper av enskilda som skickat hjälp från olika delar av landet. Ändå är tillgången på mat och vatten otillräcklig på flera håll. Temperaturen ligger runt 30-strecket och den fuktiga värmen gör att kläderna klistrar sig längs kroppen. Enligt lokala myndigheter är katastrofen för stor för att de själva ska kunna hantera den.
– Det behövs jättemycket mer hjälp, men omfattningen av katastrofen överstiger vår kapacitet. Vi har varken tillräckligt med personal eller resurser för att dela ut mat och vatten till hela staden, säger Óscar Cruz López, från kommunledningen i Juchitán.

Trots försäkringar om att mycket har gjorts och att alla upp till statlig nivå samarbetar för att hantera förödelsen, är det tydligt att han anser att stödet från delstaten och den federala regeringen inte har varit tillräckligt.

24-åriga Damian Marín sitter under en presenning ute på gatan tillsammans med sin familj. På andra sidan gapar den lilla butiken öppen, som leder rakt in i resten av huset där de bodde fram till jordbävningen. Sprickorna sträcker sig över hela väggarna och de yttersta lagren har på flera ställen ramlat ner. Skalvet gav dem ingen tid att ta sig ut.
– Vi blev kvar på andra våningen, med rädslan för att hela huset skulle rasa. Först när det var över kunde vi ta oss ut och försöka ta hand om andra som behövde hjälp.

Först efter fem dagar syntes militären till, som skickats ut för att bistå människor i katastrofen. Då var det för att lämna ett mindre bidrag med mat och vatten. Även Damián Marín berättar att hjälpen från myndigheterna har varit minimal, men hoppas fortfarande att de ska få hjälp med huset. Först med att riva det och sedan för att konstruera något nytt.
– Vi är ledsna, för det har krävts mycket för att bygga det och över en natt så finns det inte mer. Men det viktiga är att vi lever, säger han.

I centrum har butiker rasat till grunden och flera gator är avstängda. Det anrika kommunhuset och stadens främsta kyrka har skadats och marknaden som vanligtvis är full av liv från tidig morgon fram till kvällen är igenbommad. Juchitáns största grundskola har rasat samman och stans sjukhus är ur funktion. I stället har sårade och allvarligt sjuka samlats i en stor sporthall, som klarat sig utan större skador.

När människor framåt kvällen åter plockar fram de madrasser eller stolar de har lyckats rädda ur rasmassorna är det med vetskapen om att det här bara är början. Nu handlar det om väntan. Väntan på hjälp från myndigheterna, på hur mycket regn ovädren längs kusten kommer att föra med sig och på vad som ska hända sedan.

Pedro Arán tittar på dottern som sover under presenningen de hängt upp över sängarna på gatan utanför det som var deras hus. Hon har varit orolig tiden efter jordbävningen och Pedro berättar att det inte är ovanligt med översvämningar här.
– Om det börjar regna ordentligt, var ska vi söka skydd? Nu när det ser ut så här gör det oss ännu räddare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.