Alla opinionsmätningar visade på samma sak efter valet i Iowa. Barack Obama skulle vinna stort i New Hampshire. Det ledde i sin tur till att kommentatorer, experter och forskare snubblade över varandra för att döma ut Hillary Clinton. Tv-kanalernas paneler övertrumfade varandra med negativa resonemang om Clinton. Hon var slut, hennes stil passé och Bill Clinton gjorde bäst i att försvinna.
Barack Obama hyllades i alla tonarter, han var mediernas och tyckarnas nya kelgris. Obamas frammarsch skulle inte gå att stoppa, framgångsvågen var på väg att förvandlas till en tsunami som skulle dränka Hillary Clinton.
Innan vallokalerna stängts var resonemangen redan inne på hur Hillary Clinton på ett snyggt sätt skulle dra sig ur och tacka för sig. Bill Clinton hånades för att han sagt att medierna okritiskt omfamnat Obama. Bill var "såååå mycket i går" och beskrevs som en patetisk figur som inte förstår att det är dags att säga adjö till offentligheten.
Alla behandlas som neutrala
Amerikanska tv-kanaler bryr sig inte längre om att presentera vilken bakgrund tyckarna har utan behandlar dem som neutrala valexperter. Där sitter tidigare Clinton-medarbetare som numera avskyr Clintons för att de inte får vara med. Där finns förhoppningsfulla som lägger orden rätt för att komma nära Barack Obama.
Ingen är välkommen som inte har en färdigförpackad åsikt som kan levereras utan inandning. Att bryta det gemensamma mönstret är som att svära i kyrkan.
Alltså blev det dödstyst när CNN:s Lou Dobbs föreslog att alla borde vänta och se vad väljarna tyckte. CNN:s team hade redan utsett sig till "det bästa politiska teamet i tv" och brittiska korrespondenter från BBC förstärkte kanalens självklara anti-Hillary-bedömningar.
Gamla rävar som tv-kanalen CBS tidigare nyhetsankare Dan Rather och NBC::s förra ankare Tom Brakaw försökte tona ned budskapen i olika sammanhang men byttes snabbt ut eftersom deras försiktiga bedömningar inte passade in i bilden.
Opinionsinstituten levererade också sina siffror utan annan reservation än att det fanns en felmarginal som i alla mätningar. Detta trots att valdeltagandet är svårbedömt, särskilt bland den största gruppen väljare som registrerat sig som oberoende.
Sjönk som en sufflé
Men när rösterna började räknas sjönk alltsammans ihop som en inte färdiggräddad sufflé.
Mätningarna pekade åt fel håll och kommentatorerna hade fullt upp med att ro sig tillbaka för att i fortsättningen inte förlora de attraktiva posterna som experter. Och när vallokalsundersökningarna visade att Bill Clinton var den mest populäre politikern som talat i New Hampshire, glömdes allt tal om att han borde dumpas på den politiska soptippen.
Väljarnas dom över medierna, opinionsmätarna och de politiserade kommentatorerna var hård i New Hampshire.
