Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sydafrikas president och ANC:s ordförande Cyril Ramaphosa lanserar partiets valmanifest i Durban i januari i år. Arkivbild.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Unga sydafrikaner stannar hemma på valdagen

Sydafrikas unga har fått nog av partipolitik. Hög arbetslöshet, sociala orättvisor och utbredd korruption har kört förtroendet för systemet i botten, och när landet går till val i veckan saknas över hälften av alla under 30 i röstlängden.

De kallas "Born Frees" – generationen som vuxit upp efter apartheidsystemets fall för 25 år sedan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan dess har mycket hänt i Sydafrika, ett land där svarta och vita tidigare hölls åtskilda enligt en rasistisk doktrin som bland annat förbjöd svarta från att vistas i "vita områden" och äktenskap mellan svarta och vita. Men ojämlikheten mellan svarta och vita är fortfarande stor – och tillvaron för många unga präglas ännu av de orättvisor som deras föräldrageneration fick utstå.

I onsdagens parlamentsval kommer Iram Yousuf att ta sig till en vallokal, även om den 23-åriga juridikstudenten ännu inte har bestämt vilket parti som får hennes röst. Men bara det faktum att hon ska rösta gör att hon sällar sig till en minoritet bland landets unga, där omkring sex miljoner människor mellan 18 och 30 år enligt nyhetsbyrån AFP har struntat i att registrera sig som väljare.

- Jag ser det som viktigt att gå och rösta, inte minst för att hålla partier man tycker illa om borta från parlamentet. Men vi unga får inte särskilt mycket gehör för de frågor vi tycker är viktiga, säger hon till TT på telefon från sin hemstad Pretoria.

Korruption och misstro

Afrikanska nationalkongressen (ANC) har vunnit samtliga val i den unga demokratin sedan partiet med Nelson Mandela i spetsen tog makten 1994. En viktig faktor för ANC:s framgång har varit den tacksamhet som många känt för dess kamp mot apartheid. Men de som nu är unga vuxna har aldrig levt under den tidigare regimen, och har inte samma känslor för partiet.

Inte minst de många korruptionsskandaler som hopades kring den tidigare partiledaren och presidenten Jacob Zuma har bidragit till misstron mot systemet, tror Liisa Laakso, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.

- Många har en cynisk syn på politiken. Det är allvarligt, eftersom det innebär ett slags legitimitetskris för hela staten, säger hon.

För ett drygt år sedan tog den tidigare vicepresidenten och ANC-veteranen Cyril Ramaphosa över efter Zuma. Förhoppningarna på Ramaphosa har varit stora, och många frågar sig nu om den nye presidenten kommer att lyckas få fart på tillväxten och skapa nya jobb, som han lovat.

Känner sig övergivna

Inte minst ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast på besvärande höga nivåer, vilket har fått unga sydafrikaner att ifrågasätta om politiken är rätt väg att gå för att få till stånd en förändring.

- Ungdomarna känner sig övergivna av den politiska eliten. De tycker att det inte finns någon förståelse för deras villkor, säger Laakso.

Iram Yousuf är noga med att påpeka att många unga sydafrikaner har ett starkt samhällsengagemang, som dock tar sig andra uttryck än genom partipolitiken. Som exempel nämner hon #FeesMustFall 2015 och 2016, en studentrörelse i protest mot höjda terminsavgifter på Sydafrikas universitet.

- Gatuprotester har blivit standardsättet för unga att uttrycka sig. Allt man irriterar sig på blir till en protest. Det kan handla om dålig utbildning eller dålig tillgång till vatten, el och annan samhällsservice. Protester ses som snabbare och mer effektiva än valsystemet, säger hon.

Missgynnar svarta

Det undermåliga utbildningsväsendet, som ofta missgynnar svarta, är en viktig politisk fråga. Men trots att partierna diskuterar hur problemen – många av dem kvarlevor från apartheidtiden – ska lösas, händer inte så mycket, enligt Yousuf.

- Det skapar en brist på tilltro inte bara till det politiska systemet, utan hela idén om rättvisa. Om den unga generationen har en konstant känsla av orättvisa, hur ska man då kunna uppskatta demokratin?