Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/3

Unga afghaner drömmer om Europa

I fjol sökte 23 480 ensamkommande unga från Afghanistan asyl i Sverige. Många av dem hade bott hela sina liv i Iran där säkerhetssituationen är god men framtidsutsikterna bleka. GP reste dit för att ta reda på vad som driver unga män att riskera allt för drömmen om Europa.

Det är söndag och solen har precis gått upp över Isfahan. En ny arbetsvecka har börjat och om några timmar kommer Irans tredje största stad, 30 mil söder om huvudstaden Teheran, att vakna till liv. Men än så länge är gatorna folktomma. 
Eller åtminstone nästan folktomma. Samlade kring Jawani Square i stadens utkant står drivor av män och väntar. När en sällsynt bil stannar för att erbjuda arbete svärmar daglönarna snabbt omkring den. Några öppnar bildörrarna i farten.

Försörjer sig som byggarbetare

Männen tillhör Isfahans afghanska flyktingpopulation och försörjer sig som byggarbetare, ett av få yrken de iranska myndigheterna tillåter afghaner att inneha. Men arbete är en bristvara. De internationella sanktionerna mot Iran förde med sig lågkonjunktur, och även om handelsrestriktionerna nu lyfts har situationen ännu inte ljusnat.  
– Jag är här nästan varje dag, säger Hossein Hazara, 24 år. Det är inte lätt att hitta jobb, det handlar om den ekonomiska situationen i landet. Senaste gången jag arbetade var för en vecka sedan.
Vahid Jafari, 17 år, har väntat längre än så. 
– Det var tre månader sedan jag arbetade senast. Det finns inte så mycket jobb nu för krisen har gjort det dyrt att bygga.

Tillsammans med några vänner fördriver han tiden på ett internetkafé i stadsdelen Zeinabiyeh. Området är Isfahans fattigaste och här bor nästan bara afghanska flyktingar. Många, som Vahids föräldrar, flydde redan i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och har fått barn i det nya landet. Barn som nu drömmer om någonting mer än låglönearbete och kringskuren rörelsefrihet.
– Jag skulle vilja göra som min kusin och åka till Sverige, säger Vahid. Han har varit där i sex-sju månader nu. Jag pratade i telefon med honom i går kväll. Han får plugga och är lycklig.


23 480 ensamkommande barn

Kusinen var en av de 41 564 afghanska medborgare, varav 23 480 ensamkommande barn, som förra året sökte asyl i Sverige. Det var en notering som utraderade alla tidigare rekord. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var totalt 24 335 afghanska asylsökande. 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet, men myndighetens egna uppgifter tyder på att en stor del av de asylsökande tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer, som länge haft en svår situation i det sunnidominerade Afghanistan.
En knapp majoritet av de ensamkommande har uppgivit för Migrationsverket att de flytt direkt från Afghanistan medan resten angivit att de varit bosatta i Iran. 
– En stor del av de afghaner som kom förra året har sitt ursprung i Iran. En del är födda där, en del har vistats där en kortare period, andra har haft det som genomgångsland, säger Anders Rydén, Afghanistananalytiker på Migrationsverket. 

Tre miljoner flyktingar

I Iran bor uppskattningsvis tre miljoner afghanska flyktingar. Nästan alla är hazarer. Vahid och hans generationskamrater har sällan ens sett det land föräldrarna flydde ifrån. I stället jämför de sig med jämnåriga iranier och konstaterar att deras vardag präglas av ekonomiska svårigheter och diskriminering.
Afghanska flyktingar måste betala för arbetstillstånd. Att behålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som även den kostar stora summor. Och chansen att själva bli iranska medborgare är obefintlig. Vahid är född i Isfahan men om han vill lämna staden måste han ansöka om tillstånd hos myndigheterna. Han får inte heller registrera ett sim-kort, ta körkort eller äga ett företag.


"Ingen enskild händelse"

Alla ungdomar GP talar med säger samma sak. Ingen enskild händelse utlöste fjolårets plötsliga migrationsvåg. Men när den iranska lågkonjunkturen sammanföll med strömmen av syriska flyktingar till Europa såg många unga afghanska män sin chans till någonting bättre. 
Vahid hade inte råd att åka då – smugglarna begärde runt 40 000 kronor – och när Europa nu skärpt kontrollen runt sina gränser har priserna stigit ytterligare.
– Självklart vill jag åka, säger han. Men jag har inte pengarna. Man måste ha en familj som kan hjälpa till och min familj kämpar med att ställa mat på bordet.

Vänskapsband formas

De fattiga afghanska kvarteren ligger granne med de fattiga iranska. En del vänskapsband formas – afghaner får som regel tag i sim-kort genom iranska kompisar – men situationen alstrar också konflikter. Utsattheten är densamma men etniciteten utgör en skiljelinje.
– De har rånat mig fyra gånger och tagit två telefoner, säger Hossein Nazari, 20 år. En gång tog de till och med min jacka. Det är unga outbildade iranier som inte gillar oss. De är lata och vill inte arbeta så det enklaste sättet att få pengar är att råna afghaner.
Det är ingen idé att anmäla, förklarar han. Polisen utreder inte brott mot afghaner.
– Och om vi försvarar oss och någon annan ser att det är slagsmål mellan iranier och afghaner så hoppar de in på iraniernas sida utan att fråga vad det handlar om. Vi är alltid förlorare.


Ali Rahmati, 17 år, lämnade Iran redan innan flyktingvågen. En släkting fick uppehållstillstånd i Sverige och ansökte om familjeåterförening. Nu är han tillbaka i Isfahan för att hälsa på uppväxtkompisarna.
– Och så ska jag hälsa på min flickvän, säger han med ett stort leende. Hon kan inte komma till Sverige tyvärr, hennes mamma och pappa vet inte att jag finns. I vår kultur är det förbjudet innan man är gift.
Han trivs i Sverige, drömmer om att en dag medverka i musiktävlingen Idol. Säger att det är skönt att slippa vara på sin vakt. Som alla afghanska ungdomar som bott i Iran har han historier om trakasserier att berätta.
– Polisen brukade köra bort oss när vi satt i parken. De sa ni är flyktingar, om ni inte jobbar ska ni hålla er hemma. De säger att alla muslimer är bröder men de beter sig inte så, de är rasister.
Ali skakar på huvudet.

Sedan några år bor han i en förort till Stockholm. Men den första tiden i Sverige bodde han i Kungälv. Det var också där han lärde sig svenska. Dialekten är omisskännlig när han pratar. Göteborgska.

Fotnot: Ali Rahmati heter egentligen någonting annat.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.