Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ukraina mot fruset dödläge

Inget talar för att Ryssland lämnar Krim eller stoppar det militära stödet till separatisterna. Tvärtom riskerar Donbas i östra Ukraina att bli ännu en frusen konflikt i en rysk gråzon.

"I och med annekteringen av Krim 2014 anser Ryssland att Krim är införlivat i Ryska Federationen och inte längre en fråga för förhandlingar. Ryssarna anser efter en folkomröstning, som inte erkändes av det internationella samfundet, att man bara följt invånarnas vilja", säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Ryssland har också effektivt lyckats förhindra att frågan tas upp inom den internationella diplomatin. Krim nämns inte i några av de dokument som tillkommit i försöken till lösning av Ukraina-konflikten, som till exempel i de båda Minsk-dokumenten från 2014 och 2015.
Västmakterna hoppas dock fortfarande på att president Vladimir Putin ska återlämna Krimhalvön till Ukraina. Det sker genom ekonomiska sanktioner och politiska påtryckningar. Den ryske ledaren pressas även att stoppa hjälpen till separatisterna i Donbasregionen i form av vapen, materiel och personal.

Vladimir Putin hävdar att Ryssland inte är en part i Ukraina-konflikten. Nyligen mobiliserade han dock militära styrkor både på halvön och längs Ukrainas norra och östra gränser och har tillfört avancerade försvarssystem till Krim.

"Fortfarande erkänner ryssarna inte officiellt sin inblandning i stridshandlingarna i Donbas, trots otaliga bevis på marken. De hävdar att det är ett ukrainskt inbördeskrig och att de ryska soldaterna på plats är frivilliga. Men Ryssland har redan från början varit involverade militärt, först med specialtrupper och från augusti 2014 även med reguljära förband från den egna krigsmakten. Moskva kontrollerar skeendet i så måtto att separatisterna inte har något eget operativt ansvar i konflikten och genom förmågan att kunna höja eller sänka temperaturen i konfliktområdet med militära medel", säger Jakob Hedenskog.

Kriget, som har krävt över 9 500 döda, går på sparlåga fast med nästan dagliga brott mot vapenvilan. Bakom den så kallade Minskprocessen står Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike. I augusti avfärdade dock Putin möjligheten att hålla förhandlingar i samband med G20-mötet i Kina nyligen på grund av påstådda ukrainska sabotageaktioner på Krim.

Tidplanen för Minskprocessen håller inte och inga egentliga framsteg görs. En talesman för det tyska utrikesministeriet, Martin Schaefer, har sagt att om implementeringen av avtalet misslyckas kan det bli nödvändigt "att titta på andra vägar för att lösa krisen". 

"Det finns inbyggda problem inom processen som gör att det stöter på patrull. Enligt Minskavtalet ska Ukraina reformera sin konstitution och införa ett särskilt självbestämmande för de separatistkontrollerade områdena. Det är inte ännu gjort och används av Ryssland hela tiden som ett argument för att Ukraina inte uppfyllt sina åtaganden. Sedan ska det genomföras lokalval i de här territorierna enligt ukrainsk vallagstiftning. Men hur skall det ske så länge som Ukraina inte kontrollerar sin gräns till Ryssland? Det blir inga demokratiska val utan val under vapenhot", säger Jakob Hedenskog. 

Samtidigt kommer händelserna i Ukraina lätt i skymundan av andra konflikter där Ryssland har en nyckelroll för utvecklingen, som i Syrienkriget och i kampen mot Islamiska staten, IS. Där är Vladimir Putin USA:s allierade. Utan honom blir det inte eldupphör och inga fredssamtal. Ryssland försöker koppla samman de båda konflikterna och få USA att gå med på en gemensam lösning där Rysslands intressen tillvaratas.  

Det är en förskjutning av fokus som gynnar ett Ryssland. Det finns även en växande spricka inom ett av flyktingkrisen och Brexit försvagat EU. Det gäller inte minst synen på om sanktionerna är den rätta vägen för att påverka Moskvas agerande.

"Det finns medlemsländer i EU som accepterar det som Ryssland har gjort och anser att vi får leva med det. Ryssland tjänar också på regimskiften med politiker som har en annan inställning och är beredda att göra upp med Ryssland och acceptera Rysslands anspråk en särskild intressesfär i det före detta sovjetområdet. Vad händer om Donald Trump vinner i USA och Marine Le Pen i Frankrike, och efter framgångarna för ett högerextremt parti som Alternativ för Tyskland i det tyska delstatsvalet?"

Republikanernas presidentkandidaten Trump – som i en utfrågning i onsdags återigen hyllade Putin och ansåg att ryssen är en bättre ledare än Barack Obama – är beredd att titta på frågan om att erkänna Rysslands annektering av Krim.

"Ryssland har en helt annan uthållighet i konflikter i sitt eget närområde än vad västvärlden har", konstaterar Jakob Hedenskog. "Ryssarna anser att det är deras vitala intressen som står på spel, medan västvärlden tröttnar efter ett tag. Ryssland har ett tålamod och en förmåga hålla konflikter vid liv, medan Väst bara tycks kunna hantera en konflikt i taget. Ryssland anser sig därför ha tiden på sin sida."

Andra frusna konflikter rör utbrytarrepublikerna Transnistrien i Moldavien, Abchasien och Sydossetien i Georgien samt Nagorno-Karabach i Armenien/Azerbajdzjan. Där är också Ryssland inblandat.  

"Genom Transnistrien kontrollerar Ryssland Moldavien och kan sätta ekonomiskt och politiskt tryck på landet. Det har en strategisk betydelse för Ryssland med närheten till Nato-landet Rumänien och Svarta havet. Dessutom, rent hypotetiskt, om konflikten med Ukraina skulle gå över i ett öppet krig och Ryssland skulle försöka sammanbinda Donbas med Krim genom en landförbindelse, eller till och med klippa av Ukraina från Svartahavskusten, skulle angreppet kunna komma att ske även västerifrån, från Transnistrien", säger Jakob Hedenskog.

I Georgien ingrep Ryssland militärt 2008 på Abchaziens och Sydossetiens sida..

"Ryssland har i praktiken, om än inte formellt, annekterat de här områdena. I alla bemärkelser är de en del av Ryssland och existerar på Moskvas nåder. De har ryska gränsvakter, ryska militärbaser, och i synnerhet Sydossetien är helt ekonomiskt beroende av Ryssland."

Nagorno-Karabach är befolkad av armenier, men är inte internationellt erkänd. Det internationella samfundet ser regionen som en del av Azerbajdzjan. Kampen om området trappades upp i ett blodigt krig efter att både Armenien och Azerbajdzjan blev självständiga från Sovjetunionen 1991. I våras bröt nya strider ut i fyra dagar. Ett 30-tal dödsoffer krävdes.

"Den frusna konflikt som, bortsett från Donbas, är hetast och kan blossa upp i närtid till ett regelrätt krig är Nagorno-Karabach," säger Jakob Hedenskog.
Armenien är en allierad till Ryssland, men Ryssland säljer till exempel vapen till båda länderna, fast dyrare till Azerbajdzjan som är rikare och lite billigare till det fattigare Armenien. Jakob Hedenskog:

"Ryssland har väl egentligen inget egenintresse av att konflikten blossar upp igen, men inte heller av att den löses. Gemensamt för alla frusna konflikter är att Ryssland försöker få omvärlden att tro att landet är en fredsmäklare, medan man i själva verket är en part i målet med syfte att hålla konflikterna vid liv."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.