Det är inte bara det faktum att det är söndag och ramadan som ger Sousse sitt sömniga intryck.
Det är också sorgen som ligger på männens axlar, de som hänger i gatuhörnen, röker och följer turister och media med blicken. Stillheten och tomheten då det borde vara glittrande högsäsong i 30-graders värme.
Läs också: Blodigt terrordåd på turistort
No god.
Taxichauffören kan knappt någon engelska men de två orden och hans blick i backspegeln berättar att detta är inte bara ett slag mot en demokratiprocess och en turistekonomi som kanske höll på att komma på fötter – för honom är det ett rent privat slag mot hans egen existens.
Inne i Sousse centrum, en mil från det resortområde där terrorattentatet ägde rum, pågår marknadshandeln som vanligt. Men turisterna saknas i gatubilden och i varje liten affär står en man som vill ropa in oss. De är tydligt undersysselsatta. Ställen med solglasögonen, fotbollströjorna på sina galgar och vattenpiporna står orörda.
I en gränd hittar vi matthandlaren Muhammad och hans fru Fatima. Han säger sig ha hopp. Ogärna vill han prata om det som hänt. Energin är mycket större när han tar tag i en av sönerna och beordrar honom att rulla fram matta efter matta.
– Turisterna började komma tillbaka förra året efter 2011 då antalet gick ned. Förra året var det ganska bra men nu..., Muhammad dröjer med blicken, han vill inte vidare i samtalet om turismen och terrorn - i stället börjar han berätta den muslimska symbolen Fatimas hand.
Fatimas hand som ska skydda mot onda krafter.
Men det räcker kanske inte.
De extra poliserna ska göra sitt.
På stranden kör de fyrhjuling, promenerar och rider. Deras automatvapen hålls beredda på högra höfter och de rör sig tryggt fram och tillbaka framför hotellen.
Några turister säger sig sett kustbevakningens båt. Och det är här, i strandremsan som några unga killar börjar köra vattenskoter i åttor fram och tillbaka. Havet skummar och ungar tjuter. Här, precis där attacken ägde rum för två dygn sedan och i sina händer håller de den Tunisiska flaggan högt.
Skriker: Viva Tunis!
På stranden börjar det samlas folk, klockan är strax två och minnesceremonin ska starta.
Ingen säger någon under stunden. Den blir tyst och värdig med hotellpersonal och turister som förenas i en upplevelse ingen borde behöva vara med om. Flera av dem har bara timmar kvar i Tunisien och säger sig aldrig vilja återvända, men gissar att det kommer att finnas ett band.
Men alla räds inte.
Trots att minst femton av dödsoffren var britter så kan John och Anne Gornall, båda 61 år från Blackpool, tänka sig att återvända. Människorna, maten och hotellen är så bra menar de.
– Och om man måste ha mer säkerhet så är det väl så det är. Samtidigt, hur ska man kunna skydda sig? Det är ju samma sak överallt, säger Anne.
De är på väg hem efter sin veckolånga vistelse och tänker inte att attacken kommer att påverka deras val av semesterort i framtiden.
– Men å andra sidan. Hade vi bott på det hotellet och inte här bredvid, eller om vi varit på stranden och inte i poolen – då hade vi kanske resonerat annorlunda.
Men det går inte att leva sitt liv som rädd, enas de om.
Medan paret detaljplanerar sin nästa resa till Kalifornien så fortsätter tunisierna att övertyga oss om att det är ett säkert land.
– Om två tre månader kommer allt vara som vanligt igen, säger säkerhetsvakten Ahmed som jobbar utanför en fin butik i närheten av Sousses hamn. Vid ingången finns två stora giraffer uppklistrade med texten "Je suis Bardo".
Jag är Bardo.
Den 22 mars dödades 22 personer, främst utlänningar i en attack mot Bardomuseet i Tunis.
Attacken i Sousse beskrivs som den dödligaste i Tunisiens moderna historia.
