Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Svenska sjukvårdare inger hopp i Etiopien

Under ett par intensiva dagar fick GP följa med ett svenskt sjukvårdsteam med öron-näsa-halsläkare och sjuksköterskor som åkte till Addis Abeba i Etiopien för att operera patienter på plats och utbilda etiopiska kollegor i syfte att utveckla och förbättra sjukvården i landet. De arbetar alla gratis.

DAG 1:

Klockan är 8.30 i Addis Abeba och 64-årige Deseme Hailemariam, dagens första öron-näs- och halspatient, har anlänt till Yekatit 12-sjukhuset. Tumören utanpå hans hals är stor som en honungsmelon och gör att han kan knappt prata. Läkarna bestämmer sig för att försöka minska den.

Det här är ett typexempel på en tumör som skulle ha behandlats för länge sedan. Det vi kan göra är att reducera den och ge honom ett drägligare i liv i kanske tio år till, säger Mats Engström, huvud-halskirurg från Uppsala.

Patienterna avverkas på löpande band. De tre svenska läkarna undersöker varje patient, kontrollerar röntgenbilder och diskuterar det de ser tillsammans med de lokala kirurgerna på plats. Det är de som valt ut patienterna som kanske, med lite tur, blir utvalda för operation.

Solen skiner in genom de nya fönstren i det nya sjukhuset som stod klart för bara några månader sedan och fler och fler människor samlas i undersökningsrummet. Förutom de svenska och etiopiska kirurgerna finns där också patienternas familjer och flera chefsläkare från andra sjukhus är närvarande för att se hur svenskarna jobbar.

Baye Adene är 21 år. Han har en bentumör vid höger tinning sedan fem år. Han kommer inte att opereras.

Tumören växer genom skallbenet. För att komma åt problemet skulle man behöva borra ett apelsinstort hål i skallen på patienten, det hade vi inte ens kunnat göra hemma i Sverige, förklarar Tomas Ekberg, tumörkirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Baye Adene hade hoppats på en operation.

Det gör så ont, jag vill bli botad.

Ärret på hans ena tinning är från ett besök hos en helbrägdagörare.

Man sa till mig att han kunde bota mig. Han skar upp en skåra och hade i örtmedicin, det blev bara värre.

Han är övertygad om att tumören är en förbannelse från hans morföräldrar som han är i konflikt med. Han ser bekymrad ut och uttrycker sin skuld i det hela.

Jag skulle aldrig ha bråkat med dem, det är mitt fel alltihop.

Klockan har hunnit bli tolv, kaffe och te serveras. Efter pausen träffar vi Abebe Melaku, klinikchef på öron-, näs- och halsavdelningen. Han förklarar varför patienterna inte kommer in i tid.

De är fattiga, de har inte råd med transport till staden, övernattning, och så vidare. Inte sällan tvingas de sälja boskap, om de har någon, för att betala operationer och då kan de fatta beslutet att hellre avstå en behandling.

Det är inte alltid lätt att förklara för patienterna vad de lider av, många är analfabeter, men inte heller självklart att informera på samma sätt som i till exempel Sverige.

Många skulle inte klara av att ta sanningen. Våra läkare försöker på olika sätt att så varsamt som möjligt närma sig sanningen. Vi säger att vi gör så gott vi kan, resten är upp till Gud, förklarar Abebe Melaku.

DAG 2:

Morgonen är kall, 7 plusgrader, på sjukhusgården utanför Yekatit 12-sjukhuset. Men förväntan är hög. Idag ska en dissektionskurs hållas för ett tiotal etiopiska ST-läkare. Man har planerat detta i månader och två döda kroppar har utlovats.

Plötsligt får gruppen veta att det inte finns några kroppar. Zewdu Meleaku, operationssjuksköterska, är förtvivlad. Det är han som ordnar och organiserar inför varje resa och han tar på sig ansvaret när något går snett. Han vill veta hur de kunnat försvinna och får veta av klinikchef Melaku att familjerna till de döda har ångrat sig.

Det här är inget specifikt för Etiopien, det är alltid svårt att få tag på lik i undervisningssyfte, oavsett var du arbetar, säger Tomas Ekberg.

Ungefär två timmar senare på det andra universitetssjukhuset, Black Lion, har man ändå lyckats hitta ett lik och man sätter igång med förberedelser inför undervisningen i kirurgisk teknik.

Med idag finns Rut Florentzson, öronkirurg på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som går en rundtur på sjukhuset, hack i häl på läkaren Assafa Tesfaye som visar upp operationssalarna.

Mycket är likt våra operationssalar om man inte tittar på alla skavanker. De försöker hålla det rent. Jag tror det skulle funka att jobba här, det gäller att vara flexibel bara och inte förvänta sig för mycket.

Hon har varit med förr, på 70-talet hjälpte hon till en kort period på ett missionssjukhus i Zaire under ett halvårs uppehåll från medicinstudierna. Ändå är hon förvånad över det hon ser här idag.

Jag trodde jag skulle få se lite mer välstånd i Addis. Om jag jämför med till exempel den sjukvård jag sett i Cape Town, Sydafrika, så var den ändå lite bättre.

Rundturen fortsätter och vi sicksackar oss fram bland mängder av patienter. Det är mörkt, många av lamporna fungerar inte. Innertaket är fallfärdigt på många ställen och man ser hål och ledningar som sticker fram. Men det jobbas för fullt. På Black Lion består öron-näsa-hals avdelningen av ett litet rum. Därinne sitter fem läkare med fem patienter. Alla undersöks samtidigt, patientsekretess är inte att tala om, alla sitter i stort sätt bredvid varandra.

Här är det ju extrem skillnad jämfört med hemma. De har tillgång till ingenting, de använder skrivbordslampor för att lysa ner i halsen på patienterna. Men de gör det bästa utifrån det de har, säger Rut Florentzson.

Tillbaka på Yekatit 12-sjukhuset har de svenska sjuksköterskorna föreläsningsdag med sina etiopiska kollegor.

De får lära sig att sätta tracheostomi, fria strupvägar, på ett dockhuvud. Sjuksköterskorna Eva Nordblom och Anna-Lena Engström från Uppsala förklarar hur långt in man bör gå med sugkatetern och att den ska snurras på när man suger ut slem.

Berhan Eitay har jobbat 20 år som sjuksköterska. Hon är glad att få gå den här kursen.

Den ger mig en klarare bild av hur jag på ett effektivare sätt kan utföra mitt jobb. Jag känner mig säkrare i min roll som sjuksyster och vet att jag inte behöver ropa på läkare för saker jag faktiskt kan göra själv.

DAG 3:

Det är operationsdag för läkarna och först ut är Deseme Hailemariam med tumören stor som en honungsmelon. Han ligger i sin sjukhussäng och väntar med sin fru intill.

Om Gud vill så lyckas operationen, vill han inte så..., säger han stilla.

Klockan 11.11 ligger Deseme Hailemariam redo på operationsbordet. Kirurgerna Assafa Tesfaye och Mats Engström har tagit beslutet att inte söva honom, eftersom hans tumör är så stor att den trängt ihop andningsvägarna, han lokalbedövas. Klockan 18.00 är operationen klar. Läkarna är nöjda.

Det har gått jättebra, som förväntat. Han har nedsatt rörlighet i mungipan men alla nervfunktionerna finns där, meddelar Mats Engström.

Det sista vi ser av arbetet som det svenska sjukvårdsteamet åstadkommit, tillsammans med sina etiopiska kollegor, är Deseme Hailemariams nyopererade ansikte. Han är fortfarande svag efter operationen, men han mår bra. Hans fru säger:

Jag är så glad att Gud sände de svenska läkarna till oss.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.