Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Arbetsmiljö. Läkaren Juan Goecke Paredes visar upp en del av sjukhuset Vargas som är fyllt med skräp och otjänligt material. Underhållet har varit eftersatt i många år och ingen har tagit hand om det som inte längre går att använda.

Svårt sjuka utan vård

Det råder akut brist på mediciner och sjukvårdsmaterial. Bakom Venezuelas politiska och ekonomiska kaos döljer sig en humanitär kris där människor dör helt i onödan. Samtidigt vägrar regeringen ta emot internationell hjälp.

Det är olidligt varmt. Dörrarna till korridoren står uppställda för att det ska kännas lite mindre kvavt, men svetten pärlar sig snart längs huden. Luftkonditioneringen har för länge sedan slutat fungera här på traumaavdelningen, där fyra sängar står uppradade. Längst till vänster ligger en man utslagen, med en arm och en fot hängandes ner från den smala britsen. 

– Han har hjärnhinneinflammation. Just nu behandlas han med penicillin. 

Juan Goecke Paredes är snart färdig med sin specialistutbildning till kirurg på sjukhuset Vargas i huvudstaden Caracas. Han förklarar att mannen borde behandlas med en helt annan, mycket effektivare typ av antibiotika. Men penicillin är det enda de har att ge honom. Ibland tvingas de tvärtom använda antibiotika motsvarande ”en kanonkula för att döda en mygga ”, vilket kan leda till antibiotikaresistens. Juan öppnar dörren till vad som borde vara ett förråd fyllt av sjukvårdsmaterial. 

De nästintill tomma hyllorna talar sitt tydliga språk. 

 

Tre dagar utan vatten i kranen

I Venezuela saknas allt från antibiotika, insulin, smärtstillande och blodtryckssänkande mediciner till infusionsvätska, sterila kläder och vatten. Ibland har det gått tre dagar utan vatten i kranen. 

– Du kanske hjälper en patient som har en infektion eller en skottskada och du kan inte tvätta händerna, för det finns inget vatten, förklarar Juan. 

Bristen på luftkonditionering gör att det lättare uppstår infektioner och att patienterna oftare blir uttorkade. Vissa salar och operationsrum kan inte användas på grund av värmen, andra står tomma för att de är vattenskadade. Vi går förbi trasiga hissar och genom delar av lokalerna som är proppfulla med trasiga maskiner och skräp. Det syns att underhållet har varit eftersatt i många år. 

– I operationssalarna finns ohyra, kackerlackor, flugor. Fattar du? Du håller på att operera och har en fluga som cirkulerar runt patienten. Det är ingenting som någon har berättat för mig, jag har själv sett det, fortsätter Juan. 

 

Infekterad politisk maktkamp

Med världens högsta inflation, en ekonomi i fritt fall och en ständigt infekterad politisk maktkamp kan man tycka att Venezuela skulle ha nog med problem. Men vid sidan av oppositionens försök att avsätta president Nicolás Maduro genom en folkomröstning och regeringens allt mer auktoritära metoder för att stoppa det, förvärras den humanitära situationen i Venezuela dag för dag. 
I juni ogiltigförklarade Högsta domstolen den speciallag som kongressen – dominerad av oppositionen – röstat igenom en dryg månad tidigare, för att tvinga regeringen att ta tag i situationen.

Oppositionen hänvisade bland annat till att 65 procent av de mediciner som Världshälsoorganisationen har listat som nödvändiga överhuvudtaget inte existerade i Venezuela och att upp till 95 procent var extremt svåra att få tag på. 
Från internationellt håll har flera röster höjts för att Venezuela ska acceptera humanitär hjälp. 

Bland dem finns FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon som i augusti sade att FN är redo att bistå landet. Men president Maduro är inte intresserad. Att erkänna en humanitär kris vore ett nederlag. 

 

Tre månaders väntan på tumöroperation

Oswaldo sitter på en sjukhussäng i ett litet rum på Clínico Universitario, ett av Caracas största sjukhus. I tre månader har han väntat på att få sin hjärntumör bortopererad. För varje dag som går ser han lite sämre. 

– Vi har bett till gud att de ska operera, för att jag ska få tillbaka min syn. Jag är bara 51 år och har en familj att försörja. Men jag är rädd att jag kommer att bli blind. De säger att när jag väl förlorar synen helt finns det inget botemedel. 

Tre gånger har han förts upp till operationssalen, men varje gång har den planerade operationen ställts in. 

– Det saknas än det ena, än det andra. Min familj måste köpa allt ur egen ficka, till och med bomull till när de behöver sticka nålar i mig. 

Rummen och korridorerna på Clínico Universitario är nedgångna. När sjukhuset byggdes var det en stolthet. I augusti i år varnade flera ur personalen för att de kan tvingas stänga i brist på arbetsmaterial. Oswaldo kommer från en stad 10 timmars resa härifrån.
När hans fru är här sover hon på en bit kartong på golvet. Att försöka på tag på allt som Oswaldo behöver är ett heltidsjobb som hela familjen hjälps åt med. 

– Jag har inga pengar för att betala en privatklinik, därför är jag fortfarande här. Men här finns ingenting. Många har dött för att de inte har fått behandling, säger han. 

 

Patienterna dör

Tillbaka på sjukhuset Vargas har Cinthia González Se ñoranes nyligen påbörjat kvällsskiftet. Även hon är snart färdig kirurg och kan vittna om vad som händer med de patienter som inte har några anhöriga som gör allt för att jaga rätt på nödvändiga mediciner. 

– De dör. Så enkelt är det. 

Hon berättar om en av hennes patienter som smittats av en multiresistent bakterie här på sjukhuset och därför blivit kvar i över två månader. Familjen är fattig och sjukhusvistelsen har blivit dyr. 

I går frågade jag dem hur de gör och de berättade att de har sålt sin tv, mikrovågsugnen, ugnen de har sålt hälften av allt de äger och ändå har de inte kunnat köpa allt han behöver. 

 

Många skottskador

Caracas är rankad som världens mordtätaste stad. Upprepade gånger har våldet tagit sig in på sjukhuset och personal har hotats eller slagits. Patienter med skottskador är vanligt och ställer ofta situationen på sin spets. 

– När det kommer en skottskadad patient, eller någon som har krockat och har stora blödningar, måste du få in den i operationssalen direkt. Antingen opererar du eller så dör de.

Problemet är att det varken finns bedövningsmedel eller handskar och det råder stor brist på såväl blod som de infusionsvätskor som används vid operationer. 

– Så du opererar en skottskada med en enda påse blod som bara ökar mängden hemoglobin med ett gram, när patienten egentligen skulle behöva fem-sex gram. 

De patienterna dör också ibland. Cinthia säger att de använder metoder och material som om det vore krig och visar upp hur gamla vattenflaskor gjorts om till sjukvårdsinstrument. I en korridor står flera hinkar utställda för att fånga upp vattnet som droppar från de trasiga ledningarna i taket. Både ambulansen och röntgenapparaten har slutat fungera och såväl barnadödligheten som den generella dödligheten i Venezuela har skjutit i höjden. 

 

De som pratar öppet klassas som besvärliga

– På sätt och vis är vi medskyldiga säger Cinthia, för att vi inte sa ifrån tidigare; för att vi inte har pratat öppet. Hon berättar att många är rädda för repressalier om de säger ifrån och att de som vågar klassas som besvärliga. 

Men så är det heller aldrig ledningen som tvingas konfrontera verkligheten på golvet. 

– Det är en sak att säga ”det finns inga resurser ” och en annan sak att som läkare vara uppe på akuten och öga mot öga säga till en anhörig ”jag är ledsen, hon dog” när du vet att det var för att det saknades material och att patienten inte hade behövt dö. 

Bilden från sjukhusets traumaavdelning dyker återigen upp på näthinnan: utslagna kroppar i eftermiddagshettan. Senare samma kväll får jag ett sms. Mannen med hjärnhinneinflammation, som skulle behövt en mycket effektivare variant av antibiotika än det penicillin han fick, är död. 

Fotnot: I något fall har efternamnet på intervjuade personer av säkerhetsskäl plockats bort. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.