Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svårt bilda regering<br>i splittrat Belgien

Hela 94 dagar efter valet har Belgien ännu ingen regering, fastän det borde vara en lätt match att få ihop en ministär - om Belgien bara hade varit ett land och inte två.
Få väljarkårer i Europa är så stabilt borgerliga som den belgiska. För att ta det översiktligt fick socialisterna 21 procent vid valet i juni och de gröna 9 procent. Mot dem stod de stora borgerliga partierna med 50 procent av rösterna. Till det kom de som inte räknas, ett stort högerextremt parti på 12 procent samt en hoper smålistor.
Det gav liberaler och kristet sociala en majoritet på 81 av 150 mandat i parlamentet. Ändå förmår de inte bilda regering, vilket fått socialisterna att anklaga dem för att solka ner Belgiens anseende. Vem vill investera i ett så instabilt land, frågar socialisterna retoriskt.
Flandern och Vallonien
Kruxet är att varje politisk familj består av två partier, ett från välmående Flandern i norr och ett från rostbältet Vallonien i söder. Motsättningarna är svåra mellan landsdelarna, som har varsitt språk. Gränsen går skarp och rak från väster till öster i nivå med Bryssel, det enda område där det officiellt och i praktiken talas både franska och nederländska.
Rivaliteten har historiska rötter. Vallonerna dominerade landet på den tid då gruvor och stålverk var lika med rikedom. Då var Flandern efterbliven landsbygd, och det ansågs självklart bland de styrande att det var franska alla skulle lära sig.
Nu är rollerna omvända. Flandern har modern industri inom it och annan teknik, medan efterblivna Vallonien med stor arbetslöshet är beroende av stöd från norr.
Det är en utveckling som de fransktalande haft svårt att svälja. Att de skulle lära sig flamländska och pendla till jobb ett par mil norr om hemorten - icke.
Sådan är bakgrunden till att de flamländska kristdemokraterna, som segrade i årets val, ännu inte fått med sig ens sitt vallonska systerparti i en regering. Tilltänkte premiärministern, flamländaren Yves Leterme, vill ha igenom en reform som ger mer självstyre till de regionala parlamenten. Men det ses av vallonerna som ett steg i upplösningen av Belgien och det system som flyttar pengar från norr till söder.
Därtill har Leterme uppträtt arrogant mot de fransktalande. Han har sagt att de saknar den "intellektuella kapacitet" som krävs för att lära sig nederländska. Vid ett framträdande nyligen förväxlade han vallonernas "nationalsång" med Frankrikes Marseljäsen. Stort rabalder i söder, förstås, och Leterme bad om ursäkt. Men bara på nederländska - han vägrade upprepa sig på franska.
Leterme har också försökt vinna poäng med ett vanligt skämt om att det enda som håller ihop Belgien är monarkin, fotbollen och ölet.
Pressad av Vlaams Belang
Som andra flamländska politiker är han pressad av högernationalistiska Vlaams Belang, som förespråkar delning av landet. Partiet fick i juni 20 procent av rösterna i Flandern. I förrgår passade det på att i sitt regionala parlament kräva folkomröstning om självständighet. Det nobbades dock av samtliga andra partier.
Men tanken finns där. Största franskspråkiga tidningen, Le Soir, inspirerades i måndags till en stor artikel om Tjeckoslovakiens delning som exempel på hur en skilsmässa ska skötas i samförstånd.
Än består dock Belgien. Liksom dödläget efter valet. Först ska den regionala knuten lösas. Sen återstår förhandlingar om ekonomi, socialförsäkringar och andra gängse politiska frågor.
Men att det tar tid att bilda regering är inget nytt. 1988 krävdes 150 dagar - till det rekordet är det en bit kvar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.