Förra månaden undveks att regimtrogna styrkor angrep det sista stora rebellhållna området Idlib i Syrien. Uppskattningsvis tre miljoner civila finns i provinsen, många internflyktingar. Nu kan en sista utväg bli att fly norrut mot Turkiet, där det redan finns 3,5 miljoner syrier.
Det som förhindrade en stor offensiv var en kompromiss mellan Rysslands president Vladimir Putin och Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan. De kom överens om en buffertzon utan tunga vapen och, med Putins språkbruk, ”radikalt orienterade rebeller”. Vapnen ska vara borta i morgon, onsdag, och zonen upprättad nästa måndag.
Det är tveksamt hur det går. Risken är uppenbar att slaget som kan avgöra hela kriget rycker närmare. Syriens ledare Bashar al-Assad säger också att uppgörelsen om Idlib är en tillfällig åtgärd.
Sanliurfa, en muslimskt präglad stad i södra Turkiet, har tagit emot många syriska flyktingar.
— De här barnen tillhör en förlorad generation. Vi ger dem en andra chans, säger Sema Hosta, som jobbar för FN:s barnfond.
Får intensivkurser i turkiska
Jag besöker ett EU-sponsrat lärocenter för unga flyktingar. Sammanlagt 600 000 pojkar och flickor får denna undervisning i Turkiet. Intensivkurser i turkiska ger dem en chans att hänga med i det turkiska skolsystemet.
För att kunna sätta in lämpliga stödåtgärder får lärare utbildning om psykosociala problem.
I klassrummet räknar jag till 28 elever. De är mellan 14 och 18 år. Kursen är på fyra månader. De ler artigt, räcker upp handen och demonstrerar stolt vad de kan säga på turkiska.
— Jag tycker om språket och landet, säger en kille i grå t-shirt.
— Jag känner mig säkrare här än i Homs, säger en flicka och syftar på sin skövlade hemstad.
En flicka med mycket vacker sångröst, säger:
— Jag tycker om att alla, unga som gamla, får tänka högt och ha en idé. Jag tycker om att vara här.
Wafaa är här med sin 14-årige son Ahmed. De kom till Turkiet för 2,5 år sedan. Jag frågar varför de stannade i Sanliurfa.
— Främst av ekonomiska skäl, säger kvinnan. Det är dyrare i Istanbul.
De är åtta personer i hushållet.
— Även min dotter går här i skolan. De har turkiska vänner, men de flesta är syrier. Ahmed talar flytande och många tror att han är från Turkiet.
Flydde under beskjutning
I Syrien bodde de i centrum av Deir ez-Zor nära den irakiska gränsen. De flydde under beskjutning via Idlib. Efter en två månader lång regeringsoffensiv förra året kunde IS drivas ut. Det var sista provinshuvudstaden som terrororganisationen behärskade i Irak och Syrien.
— Vi vill stanna här, säger Wafaa.
Ahmed hoppade tillfälligt av språkskolan för att jobba som hjälpreda i ett bageri. Men han utnyttjades och fick bara 10 turkiska lira (knappt 15 svenska kronor) om dagen. När han kom hem var han alldeles slut.
Genom EU-bidrag uppmuntras familjerna att ha barnen i skolan.
I ett annat frivilligcenter för flyktingar förekommer olika sociala aktiviteter, som konsthantverk och idrott.
— Det är ett sätt att minska spänningarna i och mellan grupper, säger föreståndaren Mustafa Kirikgi.
Centrets motto är: ”Ni drömmer det, vi gör det.”
En buss hämtar eleverna vid hemmet och kör dem tillbaka efteråt. I förväg får de ett mobilsamtal om när bussen kommer. Annars skulle säkert många inte kunna komma, för många har en lång väg till centret, berättar föreståndaren.
Mohamed är en skäggig man med vågigt hår och kan lite engelska efter att ha jobbat för en cateringfirma i Förenade Arabemiraten. Han går på kryckor efter en fallolycka och har med sig tre av sina barn, mellan tio och tolv år.
— Jag kommer från Deir ez-Zor, och grannhuset förstördes i en flygattack. Jag var mycket rädd. IS började döda urskillningslöst, säger han.
Han kom hit för tre år sedan tillsammans med fru och sex barn.
— Turkiska soldater bar mina barn över gränsen. Vi har mycket goda grannar här och har tagits emot väl. Det här är mitt andra hemland. Men det är svårt ekonomiskt. Jag kan inte arbeta och vi lever på bidrag, säger han.
Sönerna delar på begagnad cykel
I Syrien bodde han i ett eget hus och hade två bilar. Det har han inte här. Sönerna delar på en begagnad cykel.
Sonen Abdullah, 10, kommer hit två gånger i veckan efter den ordinarie skolan.
— Här läser vi mer koncentrerat, jag lär mig mer. Jag är väldigt glad över att få gå här.
Ute i foajén pratar jag med en ung man från Raqqa. Han vill till Sverige, säger han.
En stund senare kommer han fram och vill ta en selfie. Han sticker fram en handskriven lapp, riven ur ett räknehäfte, med ett mobilnummer. Han säger:
— Inshallah, om Gud vill, ringer du mig.
Ute är det 35 grader och inte ett moln på himlen. Söder om staden sträcker landskapet ut sig slätt och dammigt mot den syriska horisonten. Det är ungefär 15 mil till Raqqa, som var IS viktigaste stad i Syrien. När IS var som starkast gick en journalist inte säker på Sanliurfas gator.
På väg till hotellet berättar en kollega från Slovenien om hur IS hade spejare i folkvimlet. Jihadisternas hantlangare letade efter utlänningar som skulle över på andra sidan av gränsen.
— Var du aldrig rädd? frågar jag Bostjan.
— Jag var alltid rädd, svarar han. Särskilt efter att en rysk kollega fördes bort framför mina ögon.
IS kidnappade journalist
Ryssen överlevde. Men han släpptes först efter åtta månader i fångenskap, möjligen efter påtryckningar av den ryska säkerhetstjänsten FSB.
Nu är Raqqa befriat och IS försvagat, men många flyktingar är kvar i Sanliurfa. De har inga hem att återvända till i krossade samhällen som måste byggas upp på nytt för att fungera.
Förra veckan rapporterades turkiska militära förstärkningar ha rört sig söderut, i skydd av mörkret, för att bemanna observationsposter i Idlib. Konvojen bestod av minst 40 fordon, inklusive lastbilar och bepansrade trupptransportfordon.
Den värkande frågan är vad som händer när tidsfristen går ut.
GP på plats i Turkiet
Jan Höglund
