Men under lördagen inleddes tre dagars landssorg i Frankrike, avspärrningarna lättade på strandpromenaden i Nice men stranden var fortfarande relativt folktom.
– Jag kom för sex timmar sedan så jag missade allt, säger norskan Pia Haugan som slagit sig ner vid stenmuren, precis vid trapporna som leder ned till stranden.
Men du visste vad som hade hänt och valde att åka hit ändå?
– Ja, jag hade min resa bokad och tänkte förvisso efter ett slag, men bestämde mig för att jag självklart måste njuta av min semester. Man får inte låta dem vinna, menar hon.
IS tar på sig skulden
Tidigare under dagen kom beskedet att Islamiska Staten tagit på sig Niceattacken som hittills krävt 84 liv och lämnat 202 personer skadade. Än så länge har de franska myndigheterna inte presenterat några bevis som stödjer uttalandet, men däremot berättade polisen att fyra personer frihetsberövats. Samtliga ska tillhöra attentatsmannens innersta krets. Lite längre ner mot vattnet ligger ytterligare en turist som anlänt till den sorgfyllda staden.
– Jag skulle ha varit här men befann mig på en seglats som valde att fira nationaldagen i Cannes istället. Det var rena turen att jag inte var här, säger schweiziskan Laura di Paolo.
Hon menar, precis som norskan, att hon inte tänker ändra på sitt liv på grund av illdåd. Visst funderade hon en sväng, men valet var klart.
– Ju närmre man kommer en sådan här händelse desto mer verkligt känns det. Men jag skulle inte ställa in min resa. Jag känner för de drabbade och känner mig tacksam och glad att jag fick njuta av fyrverkerierna, säger Laura.
Firade på stranden
Den tredje familjen vi pratar med på stranden är italiensk, men även den var nyanländ och tyckte sig inte ha någonting att säga. Runt omkring hörs olika språk men franskan tycks vara underrepresenterad. Fotografen vill gå vidare men tillåter ett sista försök att hitta en fransk person på stranden. I hörnet av strandsektionen vi är på sitter ett gäng som ser rutinerade ut. De har dessutom lite för många personliga strandattiraljer för att vara turister.
– Jodå, det är visst många fransoser här. Vi är här och de bredvid oss också. Det är viktigt att vi är här. Jag tänker att det snarare är färre turister här än vanligt och det är en av anledningarna att vi måste vara här. Livet måste segra över döden och ondskan, menar Michelle Bernasconi.
Hon firade dessutom nationaldagen en bit längre ned på stranden. Men efter att fyrverkerierna var slut drog en isande vind in över bukten och hon och hennes man beslöt sig för att skynda hem, några kvarter in från firandet.
– Plötsligt började folk springa runt omkring oss i panik och det lät som att fyrverkerierna drog igång igen. Jag kände direkt på mig att det var illa, men jag hade ingen aning om vidden av det hela.
Sedan satt hon och hennes man uppe hela natten. De tittade ömsom på nyheterna och kommunicerade ömsom med vänner, nära och kära.
– Det värsta var när vi kom ner dagen därpå och hälsade på en vän med utsikt över strandpromenaden. Vi såg övergivna barnvagnar. Det kändes i magen, för det visade att det var så många barn som miste livet och blev skadade, menar Michelle.
En aspekt som hon menar kändes främmande var att hon såg så många män gråta. Särskilt under och efter själva attentatet.
– Det är ovanligt att se män gråta. Men det var fler män än kvinnor som grät. De säger alltid att vi kvinnor är svaga, men vi är starkare än dem.
Bristfällig information
Hon är kritisk till att det tog så lång tid innan de fick information. En vän i Italien visste långt tidigare vad som hänt. Hennes uppfattning är att franska medier höll tillbaka på informationen efter själva attentatet.
– Dessutom är det vissa detaljer som tycks ha ändrats. Som till exempel att attentatsmannen skulle ha skjutit urskiljningslöst omkring sig efter vansinnesfärden. Men det slutade medierna helt plötsligt säga. Det är märkligt, resonerar hon.
Vad menar du?
– Skottlossningen höll på länge. Jag trodde först att det var någon som sköt med automatvapen. Dessutom var det som en paus mitt i skjutandet och sen återupptogs det. Det känns inte som att vi fått hela bilden av vad som faktiskt hände.
Michelle Bernasconi menar att hon behöver få den informationen för att kunna gå vidare. Men tills dess kommer hon fortsätta jobba för att livet ska återvända till hennes stad.
– De kan skrämma oss, men vi kommer aldrig ge upp. Det här är vårt paradis och ondskan kommer inte få slå rot här, förkunnar hon stolt.
Vi lämnar henne att njuta av den vackra dagen. Mitt i all sorg finns dessa människor som gjort det till sitt personliga uppdrag att återställa balansen. Det inger hopp om en lycklig framtid i strandparadiset.
