Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Klagomuren. Judiska män i bön vid den heliga platsen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sexdagarskriget tar aldrig slut

För Israel är sexdagarskriget 1967 storsegern som förvandlades från välsignelse till förbannelse. För palestinierna är det ytterligare en av historiens många nitlotter. I dag för 40 år sedan utbröt det israelisk-arabiska krig som inte löste några problem men ändå blev en nödvändig förutsättning för en framtida fred.
Som många påpekat genom åren pågår den sjunde dagen av sexdagarskriget fortfarande. Kriget ledde inte till fred, flera nya ronder har utkämpats sedan dess.

Samtidigt utgör det korta kriget grunden för varje fredlig lösning. Israels triumf förvandlade landet till en realitet också i arabvärldens ögon. Tidigare trodde arab-länderna att de var militärt kapabla att utplåna Israel. Efter 1967 insåg de motvilligt att den judiska staten är i Mellanöstern för att stanna.

Alla fredsplaner utgår från "1967 års gränser", alltifrån den ryktbara FN-resolutionen 242 strax efter kriget fram till de internationella Mellanösternmedlarnas färdplan och Arabförbundets fredsinitiativ i dag.

Sexdagarskriget förde också upp frågan om en politisk lösning för palestinierna på dagordningen. Under åren 1948-67, när Västbanken och Gaza låg under jordanskt respektive egyptiskt styre, hördes inga krav på en palestinsk stat i dessa områden. Men när Israel plötsligt kontrollerade hela landet från Medelhavet till Jordanfloden blev den frågan akut - och är det än i dag.

Israeler ser den överväldigande militära segern i juni 1967 som en mirakulös räddning undan säker undergång. Palestinier ser kriget som början på decennier av ockupation.

Men det står klart att sexdagarskriget skapade nya möjligheter till en lösning. Den här veckan försöker israelisk-palestinska fredsgrupper blicka framåt och manar sina nationella ledare att inte "slösa bort" ytterligare 40 år.

- Segern i sexdagarskriget var som en dröm för oss. Vi kände att vi gjort allt för att undvika kriget och att segern var rättvis. Men triumfen förvandlades till katastrof, Israel blev de ockuperade områdenas fånge, säger Yossi Beilin, ledare för det israeliska vänsterpartiet Meretz och veteran i fredsrörelsen.

- Sexdagarskriget blev ett nytt tillfälle för Israel att lägga under sig palestinska områden. I dag kämpar det palestinska folket för sin frihet. Det finns fortfarande en chans till fred, säger Kadora Fares, en av ledarna i det palestinska Fatah-partiet.

Jag träffar dem på Oljeberget där de med det klassiska panoramat över Jerusalem i bakgrunden håller fredsmöte med anledning av 40-årsjubileet.

Den 5 juni 1967 var det lilla Israel inringat. Tre arabiska stater stod redo - eller tycktes stå redo - att angripa den judiska staten. Egypten i söder, Jordanien i öster och Syrien i norr, uppbackade av övriga arabländer.

De arabiska ledarna gjorde blodtörstiga uttalanden och hotade att utplåna Israel. Det rådde inget tvivel om att de menade allvar.

- Det här blir ett totalt krig. Vårt grundläggande mål är att förstöra Israel, sa Gamal Abdel Nasser, Egyptens president och arabvärldens store ledare.

- De infödda israeler som överlever kan stanna kvar i Palestina. Men jag räknar med att ingen av dem överlever, sa Ahmed Shukairy, ledare för den palestinska rörelsen PLO.

Till och med en så "måttfull" arabledare som Jordaniens kung Hussein rycktes med i krigshysterin och manade sina soldater:

- Döda judarna var än ni hittar dem! Döda dem med era armar, med era händer, med era naglar och tänder!

I Israel förberedde man massgravar och fruktade en ny judisk katastrof, bara drygt 20 år efter Förintelsen. Världen följde israelernas ångestladdade väntan med sympati; det tycktes vara ett solklart fall av Davids kamp mot Goliat.

På morgonen den 5 juni ansåg israelerna att de uttömt alla diplomatiska möjligheter och gick till massiv förebyggande offensiv. På några timmar krossade de hela det egyptiska flygvapnet på marken - och sex dagar senare vajade Israels flagga över Sinai, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och, som kronan på verket, hela Jerusalem. Ett mirakel i israelernas ögon, även om senare forskning visat att de arabiska arméerna redan i utgångsläget inte var någon match för den välutbildade och välmotiverade israeliska krigsmakten.

I Israel rådde eufori och rent messianska stämningar. Araberna var chockade och förödmjukade. Den så föraktade och hatade judiska staten hade på rekordtid besegrat dem. Palestinierna på jordanskstyrda Västbanken och i egyptiskkontrollerade Gaza hamnade under israelisk ockupation. Hundratusentals av dem flydde, många av dem för andra gången.

- Det var en fantastisk känsla att komma till Västra muren i Jerusalem. Men vi förvandlade välsignelsen till förbannelse. Vi utnyttjade inte segern till att snabbt nå en politisk lösning. Det finns fortfarande en chans, men vi har inte tid att vänta 40 år till, säger Yossi Beilin.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.