Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Caroline Langlade umgås i dag nästan uteslutande med andra överlevare.

Såren som vägrar läka efter Parisdåden

På söndag har det gått ett år sedan terrorister slog till på flera platser i Paris. När allt var över, några timmar senare, hade över 130 människor dödats. Regissören Caroline Langlade, 30, var en av de som överlevde. För henne har det senaste året präglats av rädsla, sorg och isolering.

- På ett sätt känns det som om det hände för bara två dagar sedan. Men på ett annat känns livet före attentaten som om det vore för en miljard år sedan, berättar hon medan hon rullar en cigarett vid bordet på stammis-kaféet i elfte arrondissementet i centrala Paris.

- Förut var jag en planerare, nu lever jag sekund för sekund.

Gömde sig i loge

Den 13 november i fjol satt Caroline Langlade på en liknande servering och åt lunch med en av sina bästa väninnor. Hon berättade upprymt om planerna att på kvällen gå och se en spelning på konserthallen Bataclan.

- Giiiiissa vem som ska gå och se Eagles of Death Metal i kväll, satt jag och sjöng, lite retsamt.

Några timmar senare skulle hon befinna sig, kropp mot kropp, tillsammans med 40 andra personer gömda i en nio kvadratmeter stor loge medan en massaker utspelade sig på andra sidan dörren.

Under tre och en halv timme pendlar de mellan hopp och förtvivlan, allt medan skotten och terroristernas fotsteg antingen närmar eller avlägsnar sig från det lilla rummet. När det är över har 89 människor, de flesta ungdomar, skjutits ihjäl på Bataclan.

- Det vi upplevde är verkligen det grymmaste av det grymmaste mänskligheten kan åstadkomma.

Åker inte tunnelbana

Hon berättar att hon varit sjukskriven i ett år och gör allt för att undvika att behöva gå till affären, en biosalong eller en konsert. Métron, tunnelbanan som hon tidigare använde sig av flitigt, finns inte på kartan vad gäller transportmöjligheter.

- Jag har tagit métron en enda gång sedan den 13 (november) och det slutade med total katastrof, säger hon och beskriver hur hon och en annan överlevare blev så uppskrämda av att ett barn började skrika i tunnelbanan att de hoppade ned från plattformen och sprang och gömde sig inuti tågtunneln.

- Det finns inte ett jädra ställe att gömma sig på ju! utbrister hon upprört.

- Sånt är så uppenbart för mig nu. Nu tar jag taxi.

Viktigt med gömställen

I likhet med många andra överlevare är Caroline Langlade numera mycket medveten om sin omgivning. Hon går bara till kaféer hon känner till – dagtid – och har för vana att höra sig för om såväl utrymningsvägar som gömställen. Och hon är alltid på helspänn. Så fort sirener ljuder i närheten rycker hon till och försöker utröna varifrån de kommer. Panikattacker och mardrömmar håller henne vaken om nätterna.

- Jag har lärt mig att man inte är säker någonstans. Inte ens om man på riktigt tror att man är det, säger hon.

Andra vill hjälpa

På gatan utanför går en kraftigt beväpnad soldat förbi – en syn som blivit allt vanligare i den parisiska stadsbilden i takt med de senaste årens terrordåd.

Men även om Caroline Langlade säger sig förstå att dåden måste ha lett till stora förändringar i både samhället och stadens själ, så har hon haft svårt att ta in det. Mycket därför att hon håller sig hemma och nästan uteslutande umgås med de vänner hon kände innan dåden eller de ”systrar och bröder” hon lärde känna efteråt genom stödgruppen för överlevande, Life for Paris, där hon idag är vice ordförande.

- Men så en dag så var det en kvinna som hörde mig säga till en annan överlevare om hur förbannad jag kan bli på att alla andra bara verkar gå omkring och leva sina liv som vanligt nu. Men vet du, då kom kvinnan fram till mig, tog mig på armen och sa med gråten i halsen: Ni ska veta att vi aldrig glömmer. Vi finns här för er, jag skulle kunna ge mitt liv bara för att kunna hjälpa er.

- Då började jag faktiskt förstå.