Så blev Erdogan mäktigast i Turkiet

ANNONS
|

Det var åren som Istanbuls borgmästare i mitten av 1990-talet som lade grunden till den framtida presidentens rykte som en handlingens man. Trottoarer lagades, vägar byggdes och stinkande sopor togs äntligen om hand. Både kritiker och anhängare var överens – Recep Tayyip Erdogan gjorde ett bra jobb.

Men nu började också Erdogans mer auktoritära sida forma hans politiska och sociala åsikter. Sedan dess har förmågan att få saker gjorda och viljan att kontrollera definierat karriären för en av världens mest karismatiska ledare.

- En av anledningarna till att Erdogan är så mäktig är att han har byggt upp ett starkt väljarstöd, en trofast kärna som avgudar honom. Mycket beror på hur han som borgmästare, och senare som premiärminister, satsade på infrastrukturprojekt, säger Jenny White, professor vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet.

ANNONS

Stärkt popularitet

När Erdogans AKP kom till makten 2002 inleddes ett reformarbete och stora framsteg gjordes gällande modern infrastruktur och sociala tjänster för massorna. Erdogan tog på sig äran för den ekonomiska tillväxt han ärvt av Turgut Özal, som tillät en religiös muslimsk medelklass att utvecklas. Medlemskapsförhandlingar inleddes med EU och militärens makt över politiken begränsades. Regeringen arbetade för att stärka kurders rättigheter och unga kvinnor med huvudduk fick lov att studera på universitet.

- Allt det här har hjälpt till att stärka Erdogans popularitet, säger White.

Men med tiden kom AKP och Erdogan att framstå som allt mer maktfullkomliga. Steg för steg avstannade demokratiseringsarbetet och Erdogan började istället underminera maktbalansen och institutioner som rättsväsende och medier, som skyddade och gav röst åt oliktänkande.

- Turkiet har alltid varit en majoritetsdemokrati. Varje vald regering sedan Atatürk har antagit att den som vinner valet har rätt att bestämma praxis i samhället, utan skyldighet att skydda det som man inte håller med om. Det är inget nytt i Turkiet, men Erdogan har dragit det mycket längre än någon annan.

ANNONS

Större roll

Efter tre mandatperioder som premiärminister, vilket är maxgränsen, valdes Erdogan till president – en förändring som signalerade en maktförskjutning. Tidigare utsågs presidenten av parlamentet och hade liten reell makt, men Erdogan valdes av folket och visade snabbt tecken på att han avsåg att spela en större roll än sina företrädare.

I dag är Erdogan den mest inflytelserika politikern sedan landsfadern Atatürk. Och blir det ja i folkomröstningen om grundlagen på söndag får han betydligt mer att säga till om – vissa varnar för att han blir enväldig.

- Erdogan motiveras av makt. Och han vill ha den ensam. För att lyckas har han piskat upp nationalism och målat upp sig själv som en stark ledare och beskyddare mot utomstående hot mot nationen. Lyckas han med folkomröstningen blir han i stort sett oantastlig, säger White.

TT

Fakta: Fotboll och politik

Recep Tayyip Erdogan föddes 26 februari 1954 i Kasimpasa i Istanbul, men tillbringade en del av sin barndom i Rize, en kuststad i nordöstra Turkiet. Pappan jobbade inom kustbevakningen tills det att familjen beslutade sig för att återvända till Istanbul. För att få in extrapengar sålde Erdogan som tonåring saft och sesambröd på gatan. Den unge Erdogan spelade fotboll på lokal nivå, och enligt turkiska medier ville Fenerbahce värva honom, vilket hans far motsatte sig.

Gav sig in i politiken tidigt, och var under skoltiden bland annat aktiv i den nationella turkiska studentföreningen. Tog examen i företagsekonomi 1981.

Fick sitt politiska genombrott 1994 när han valdes till borgmästare i Istanbul för Välfärdspartiet. Det var första gången som en islamist fick det jobbet. I december 1997 dömdes dock Erdogan till tio månaders fängelse för uppvigling, efter att ha läst upp en religiös dikt. Välfärdspartiet förbjöds, eftersom det ansågs hota kemalismen i Turkiet och i synnerhet sekulariseringen.

2001 grundade Erdogan det konservativt islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) som sedan dess varit den dominerade kraften i turkisk politik, med Erdogan som premiärminister från 2003. 2014 valdes Erdogan till president, den första i Turkiet som utsetts genom allmänna val.

Källa: The Telegraph, NE

Fakta: Turkiet efter kuppförsöket

På kvällen fredagen den 15 juli förra året inledde delar av den turkiska militären ett försök till statskupp och tog kontroll över strategiska platser i Istanbul och Ankara.

Kuppförsöket slogs ned av regeringstrogna styrkor och president Recep Tayyip Erdogan återtog kontrollen.

Efter kuppförsöket har omfattande utrensningar inom militären, polisen, rättsväsendet och utbildningssystemet gjorts. Med hjälp av undantagstillstånd har Erdogan slagit brett mot meningsmotståndare – oavsett om de tillhör de utpekade kuppmakarna i Gülenrörelsen eller inte. Bland annat har det prokurdiska HDP blivit en av måltavlorna i det hårdföra kuppförsöksefterspelet.

Förra året lämnade tusentals turkar in klagomål till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. De kritiserar regeringens agerande efter kuppförsöket.

Fakta: Förslaget till ny turkisk grundlag

Ersätter dagens parlamentariska styre med ett presidentstyre.

Ger presidenten makt att utnämna ministrar och myndighetschefer.

Ger presidenten befogenhet att utse en majoritet av landets viktigaste domare.

Ger presidenten makt att styra genom dekret på de områden där lagstiftning inte existerar.

Avskaffar premiärministerposten och ger presidenten möjlighet att utse en eller flera vicepresidenter.

Ger presidenten utökade möjligheter att införa undantagstillstånd.

Utökar antalet parlamentsledamöter från 550 till 600.

Slår fast att parlamentsval ska ske vart femte år (i stället för vart fjärde). Parlamentsval ska ske samtidigt som presidentvalet.

Minskar parlamentets möjligheter att granska och ställa regeringen och presidenten till svars, bland annat genom att kravet på att regeringen ska godkännas av parlamentet avskaffas.

Ger presidenten möjlighet att sitta vid makten i 15 år vilket gör att Erdogan, som tillträdde 2014, kan bli kvar ända till 2029.

Källor: AFP, al-Jazira, Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet

ANNONS