Positiv till Mugabes jordreform

ANNONS
|

- Föreställ dig mig och mina 15 släktingar på inte mer än 20 hektar och en person på 2 000 hektar, var det rättvist?

Violet Katsiru har nio barn. I september 2002 fick hon och hennes man 409 hektar att odla i Chaminhuka knappt tio mil sydost om huvudstaden Harare. Av områdets tidigare 26 farmer finns i dag 15 kvar. Den övriga marken har delats in i 900 småjordbruk och 82 medelstora jordbruk - ett sånt som Violet Katsiru har.

- Vi har djur och så odlar vi grönsaker, peppar, tobak och majs, berättar Katsiru.

Hon står i sitt majsfält, som tack vare en bevattningsanläggning har klarat sig ganska bra trots torkan.

ANNONS

- Vi köpte loss utrustningen efter den tidigare farmaren, men det fattas fortfarande en del maskinvaror och fler skulle behöva bevattning.

Hemmingway, snart tvåbarnsfar i Harare, vill helst ha ett bra boende och bra skolor till sina barn.

- Vi kan ge oppositionen en chans. Om de misslyckas röstar vi på någon annan om fem år.

Hemmingway, som arbetar som tekniker i Harare, har aldrig velat vara bonde. Det viktigaste för honom är sjukvården och skolorna. Och så skulle han önska att han hade råd med ett bra ställe att bo. Han säger att livet är okej, men att han är besviken.

- Regeringen har brutit så många löften. De har lovat att utbildningen skulle vara fri år 2020, men som det ser ut nu kommer det inte att kosta bara miljoner som i dag utan snarare miljarder.

Hemmingway är beredd att ge oppositionspartiet, MDC, en chans, för att se om de håller sina löften. Han tror inte att de kommer att riva upp jordreformen.

- Vad jag hörde säger de bara att processen inte gick rätt till, att vissa personer har fått fler farmer trots talet om "en man, en farm". Men hur skulle de kunna ta jord från dem som fått? Det skulle bli nya oroligheter.

ANNONS

Violet Katsiru vet inte heller exakt vad MDC vill, men hon är misstänksam.

- I sin kampanj säger de att de ska omfördela jorden. Hur? Den har ju redan omfördelats och det var rättvist. Vi svarta hade tidigare den minsta delen av landet trots att vi är flest.

Hon är inte ensam om sin misstänksamhet mot MDC. När GP kommer ut till Chaminhuka dröjer det inte lång tid förrän en person från den lokala ZANU-PF-organisationen dyker upp och undrar vilka vi är. Journalist-legitimationen och ackrediteringen lugnar dem lite men inte helt. Här ute är det många som ser pressen, och särskilt den utländska, som en lierad till oppositionen.

- Det är hudfärgen. Mina grannar kommer att tro att ni tillhör oppositionen och de kommer undra varför jag pratar med er, förklarar en äldre åttabarnsfar som GP träffar.

Han är rädd för att grannarna ska ge sig på honom. De tycker illa om oppositionen eftersom de är är säkra på att den kommer att ta ifrån dem deras nyvunna land. ZANU-PF är starka här:

- Jag vet inte vad folk tänker rösta, men jag tror de röstar på dem som gav dem landet, säger den gamle mannen.

För att han ska känna sig trygg åker vi och presenterar oss på pågående ZANU-PF-mötet några kilometer därifrån. Också där är misstänksamheten stor, men de försäkrar att inget ska hända och en närmare åttioårig gammal poliskvinna, med batong och handklovar under skjortan utses att stå för säkerheten.

ANNONS

- Jag har handklovarna under skjortan för jag är för gammal för att jaga de unga killarna. Men så fort de kommer nära hugger jag dem, säger hon och skrattar så att gluggarna syns.

Under ytan finns skratt och nyfikna frågor men när vi kommer tillbaka till mötet efter att ha sagt hejdå en gång uppträder de unga killarna hotfullt igen.

De allra flesta på mötet är sådana som har fått land sedan den omstridda reformen inleddes 2000.

Tabeth, en kvinna i tjugo-årsåldern som arbetar på ett apotek i centrala Harare, skulle vilja ha land. Men hon har inte försökt få det.

- Jag tycker inte det känns rätt att ta emot land som någon annan har arbetat för, säger hon.

Hon kan inte tro att att de vita en gång tog jorden med våld.

- Jag har inte läst så mycket historia, men det måste ha skrivits några avtal.

Phanuel Madawo, nattvakt utanför apoteket där Tabeth jobbar, är utbildad byggnadsarbetare, men det finns inga sådana jobb. Helst av allt skulle han vilja ha en liten bit jord - nog för att försörja sig själv. Men inte heller han har försökt få något.

- Man kan inte ha land utan pengar, säger han och pekar på sina skor.

ANNONS

- Jag har ett par skor som jag använder hela tiden.

På en bänk i African Unity Square i centrala Harare sitter Chrispen med några vänner. Han säger att det har blivit lite bättre det senaste året.

- Du ser ju själv, vi sitter här i parken och svalkar oss. För ett år sedan kunde man inte köpa en coca-cola. Alla pengar gick till majsmjöl, matolja och socker som bara fanns dyrt på svarta marknaden.

Han säger att det är hemligt vad han ska rösta på, men att det är bäst om MDC vinner för då slipper landet sanktioner.

- Zimbabwe är ett fattigt land. Vi är beroende av andra länder för lån och bidrag. Om vi inte får det blir det svårt, säger han.

Zimbabwes landreform

ANNONS