Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/19

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Paris då och ett år efter dåden

Ett år har gått. Sår har läkts och kroppar har begravts. Drabbade människor och ställen har rest sig och öppnat på nytt. Men det är inte över och hoten om nya dåd gör att nu och då inte skiljer sig åt så mycket som många kanske hade hoppats.

GP:s team var på plats dagen efter terrordåden den 13 november förra året och stannade i flera dagar för att möta människor och stämningar. Ett år senare är samma team tillbaka för att se vad som har förändrats – eller inte förändrats. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I bildgalleriet ovanför har vi skapat bilder av nu och då. Vi har återvänt till de platser som vi besökte för ett år sedan och fotat dem igen. Det är en berättelse som visar hur djupt dåden präglat staden och hur hårt många kämpar för att stå emot.

LÄS MER: Först på plats vid Bataclan-attacken

Det är inte den yttre förändringen som är den mest påtagliga när vi kommer tillbaka ett år efter terrorattentaten mot Frankrikes huvudstad. Det är vad som krupit under skinnet på dem som lever i vardagen.


Vi ser militärerna i små grupper, som i tysta gåsrader patrullerar de parisiska gatorna. De marscherar förbi på trottoarerna samtidigt som vi jagar ett bra ställe i lunchrusningen. De kommer plötsligt fram runt hörnet när vi är på väg tillbaka till hotellet. De dyker upp lite när och var som helst.


Vi ser staketen och säkerhetskontrollerna kring Eiffeltornet, som man valt att behålla efter att fotbollsfesten var över. Flanerandet bryts i en trång barack där våra väskor kollas. Kanske är det gråvädret, men det är svårt att känna någon riktig turiststämning.
Vi ser de långa raderna av polispiketer som står parkerade på gatorna runt Place de la Republique när en manifestation för klimatet ska hållas på torget. Vi räknar till tolv, tretton bussar och en stor lastbil, på en, två, tre, fyra gator och får höra av förbipasserande att det ser likadant ut på resten av gatorna.


Det är inte som när vi var här för ett år sedan. Det ligger ingen skräck i luften. Men det är inte över. Den ständiga uniformerade närvaron är svår att blunda för. Få tror att det hjälper, många tror att det stjälper. 


Ändå är det inte den yttre förändringen som är mest påtaglig under dagarna i Paris. Det är förändringen i människorna som vi möter. Alla från taxiföraren, förortsbon och pensionärskan till barägaren, terrorexperten och turistguiden, beskriver att det som hänt på ett eller annat sätt har förändrat deras liv.


Han som kör cykeltaxi har fått allt färre kunder och undrar hur politiken kunde landa i detta.
Det kan vara de fikande studenterna som känner hur undantagstillståndet hotar demokratin.
Det kan vara kaféägaren på stället jämte den attackerade nattklubben Bataclan, som var på plats den kvällen, men bara vill begrava berättelsen och försöka få affärerna på fötter igen.
Och det kan vara barägaren som blev ensamstående far för ett år sedan när han fick se sitt ställe attackerat, nära vänner skjutas ner och exfrun dö i sina armar.
Alla har fått sitt liv förändrat, något vi berättar mer om i morgondagens söndagsreportage från Paris. 


Men alla har också sina olika sätt att leva vidare. Och det tycks vara det, mer än vad var och en råkat ut för, som blir avgörande för framtiden.
När Moncef, med rötter i Tunisien, talar om en hotande konflikt påpekar Kamel att allt avgörs av dig själv, vad du har inuti, hur du väljer att reagera.
När Boris pratar om pessimism, ökad oro och viljan att fly talar Gregory om vikten av lycka och drömmen om att människor genom det som hänt ändå ska se att livet är vackert och vårt sätt att leva är värt att försvara.
För i slutändan handlar det inte om vad vi klarar av att leva med utan hur vi lever med det vi tvingas klara av.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.