Ahmad kommer i sin rullstol. Överarmarna är kraftiga. Han var 15 år när han arbetade hos sin pappa I Aleppo. Vid en explosion, som han uppfattade som en bomb, kollapsade en vägg över honom. En skada på ryggraden gjorde honom förlamad från midjan och nedåt.
I det syriska inbördeskrigets tidiga skede krävde regimen att hans bröder skulle bli soldater. När det övergick i hot om att de skulle tvångsrekryteras lämnade familjen landet.
— En dag vaknar du och måste lämna allt. Nästa dag är du okänd och känner ingen, säger Ahmed.
Han kom till den turkiska kuststaden Izmir 2013, där han fortfarande bor. De första åren var han deprimerad, extremt inåtvänd och socialt isolerad. Men han kom i kontakt med ett EU-finansierat rehabiliteringscenter för flyktingar, undersöktes och fick en anpassad rullstol och fysioterapeutisk behandling. Självförtroendet ökade, oron minskade. Han läste turkiska och startade en grupp på Facebook.
Vändningen kom definitivt när centret introducerade Ahmad för kaptenen för rullstolsbasketklubben Karsiyaka. Han fick börja träna i en sport som han inte hade tyckt om hemma i Syrien, och han kände glädje.
Ahmad betraktas som en stor talang, och har fått mycket uppmärksamhet. Nu väntar han på att få licens för att börja spela med laget på riktigt, att få resa och tävla mot de bästa.
— Det ger mig fler möjligheter i min position. Jag hoppas och tror att basketen kan ge mig en framtid, säger han.
Fyra miljoner flyktingar
Turkiet har omkring 80 miljoner invånare på gränsen mellan Europa och Asien, mellan fred och krig. Det är ett land av spänningar till följd av inre och yttre konflikter. Här finns också fler registrerade flyktingar än någon annanstans. Av närmare fyra miljoner är de flesta syrier, över hälften kvinnor och barn.
Nio av tio flyktingar lever ute i städer och samhällen. De relativt får som bor I de statliga lägren erbjuds mat, boende, hälsovård, undervisning och sociala aktiviteter. Även övriga har rätt till hjälp, men de är svårare att nå. Ett vanligt skäl är bristande kunskap i språk och därmed om rättigheter och möjligheter.
EU bidrar till deras försörjning. Efter överenskommelsen med Turkiet 2016 om att stoppa massflykten till Europa, genomför EU sitt största hjälpprogram. Det omfattar totalt 6 miljarder euro och sker i samarbete med turkiska institutioner. Bland nationella och utländska partner finns turkiska Röda halvmånen och FN:s livsmedelsprogram.
Cirka 1,4 miljoner flyktingar får tillgång till EU:s Emergency Social Safety Net, ESSN. Det är ett kreditkort som kan beviljas en registrerad flykting och användas för utgifter som hyra och mediciner. Kortet laddas varje månad med 120 turkiska lira (cirka 190 svenska kronor) per person i familjen.
Ett annat program stöder över 360 000 barns skolgång. Andra projekt handlar om skydd mot sexuellt våld och tvångsarbete, språkstudier och specialiserad hälsoservice.
Bor i tvårummare i Izmir
Milad, 35, och Razan, 34, har tre barn, mellan ett och nio år gamla. De bor i en tvårummare på andra våningen i ett bostadsområde i Izmir. Solen lyser genom tunna gardiner, som rör sig i vinden. En fläkt surrar. En grå tjock-tv står i hörnet. Paret sitter i en röd plyschsoffa, med sonen Adil, 5, mellan sig. Han är uppslukad av ett spel på mammans mobiltelefon.
— Vi har en bra hyresvärd, våra turkiska grannar är hjälpsamma och vi behöver inte tigga. Vi är väl mottagna, säger Milad.
Han jobbar utan tillstånd med att göra väskor. Det är säsongsbetonat, mest på sommaren. Han tjänar i runda tal 550 turkiska lira i månaden (drygt 800 svenska kronor). De totalt 600 turkiska lira från EU går till vård åt minsta sonen Omran, som är sjuk i cystisk fibros, och mat och räkningar. Hyran kostar 450 lira i månaden plus 100 för gas.
— Priserna har gått upp och allt är dyrare. Vi kan aldrig spara något, konstaterar Razan.
De är från Aleppo och levde ett normalt liv. När kriget startade trodde de att det skulle gå över på ett par dagar, men det fortsatte. Bomber föll och en dag sköt en krypskytt genom fönstret till vardagsrummet. De blev livrädda och bestämde sig att resa med vad de kunde bära. Det tog i vanliga fall två timmar till gränsen från deras hem, den här gången ett dygn. Det var fyra år sedan.
De kom till Izmir och bodde hos Milads bror i en enrummare. Efter tre månader hittade de sin nuvarande lägenhet och flyttade.
De gissar att det kan ta tre år innan krigets slutar, eller kanske tjugo. Deras hem är förstört och Milad vet inte om han vill tillbaka.
— Läget är mycket svårt. Även om det blir bättre känner jag mitt land mycket väl, säger han.
På ett skydds- och stödcenter för utsatta kvinnor finns Betül, en 20-årig kvinna som kom från Aleppo för två år sedan med sin man. De hade relationsproblem som blev värre här. Han var avundsjuk, säger hon, och ville att hon skulle stanna hemma, inte läsa och förkovra sig. Hon kom till centret förra sommaren.
— Jag har lärt mig turkiska och fått psykosocialt stöd. Ord är det viktigaste, kan du inte läsa och skriva kan du inte studera och arbeta.
Drömmer om att bli journalist
Hon vill in på universitetet och drömmer om att bli journalist. Mannen har hon skiljt ifrån.
— Mina föräldrar står bakom mig men vill att jag ska gå tillbaka honom för barnens skull.
Hon bor hos mamma och pappa och tar hand om sina två barn, två och fyra år gamla. En ensam mammas största utmaning är ekonomin, säger Belül.
Den 31-årige mannen bidrar inte med pengar, säger hon.
— Men jag kan inte hindra honom från att se barnen, han är deras far. Han får träffa dem varannan helg.
Det var inget lätt beslut att lämna honom:
— Jag bestämde mig tidigare men det var först när han började slå mig som jag gjorde det.
Barnen är stressade och oroade, säger hon. Om det även har med hennes upplevelser i Aleppo att göra, vet hon inte. Det var bombangrepp, kulor som träffade deras hus och brist på mat och vatten. Flykten var traumatisk, till fots och över en stängd gräns, och Betül var i åttonde månaden med sin flicka. Sonen föddes på ett fältsjukhus i Syrien.
— Det tog lång tid för mig att bli kvitt rädslan, säger hon.
Övningar, terapi och arbete i grupper på centret, och de vänner hon fått, har gjort henne gladare. Hon har sagt att hon planerade att ta sitt liv innan hon kom hit. Men nu har hon ett socialt liv och ser lyckligare ut.
Misshandlad och skild
Rola, 30, utsattes också för misshandel och är nu en skild tvåbarnsmor. Hon kom från Aleppo för tre år sedan ”beroende på kriget och kriget inom mig”.
— Jag var rädd. Jag kom till ett land med ett språk som jag inte kunde. Men rädslan för kriget var starkare. Här har jag fått hjälp att komma på rätt spår. Skilda kvinnor är inte så populära. Men nu är jag skild och stolt. Jag beundrar de turkiska kvinnorna för att vara så starka.
Barnen är mer självsäkra än tidigare, tycker hon och uttrycker en förhoppning:
— Jag vill jobba med syriska flyktingar med särskilda behov, ge mina barn en bra framtid och hitta någon som förstår mig.
På rehabiliteringscentret möter jag 44-åriga Amina, en ensamstående kvinna med nio barn. Sonen Hadj har skador för livet och kräver ständig omsorg . Hon berättar om ett slitsamt och tröstlöst liv på existensminimum i en trerummare som ska rymma tio personer.
Desto roligare är det att 10-åriga Merves tystnad är bruten. Hon föddes för tidigt med en hörselnedsättning. Mamma Zeyneb tror att problemen blev värre av alla höga ljud under kriget. Men för bara några dagar sedan fick hon hörapparater och kan svara på frågor. Sittande i mammans knä svarar hon först med ett förläget leende, sedan med sin egen röst. Hon lyser som en blomma.
"De får mer kontroll över sina liv"
EU:s stöder de syriska flyktingarna i Turkiet genom European Commission´s Civil Protection and Humanitarian Aid Operations (ECHO). Enligt den regionale informationsansvarige Mathias Eick har fattigdomen minskat bland de sårbara flyktingarna.
— De äter bättre och får mer kontroll över sina liv. De får basbehoven täckta men inga lyxliv.
Turkiet tar flyktingarna på allvar och tar stort ansvar, anser han.
— I många länder där vi är verksamma är samhällets strukturer svaga. Det är de inte här och det drar vi fördel av. Vi bidrar men tar inte över från turkarna. Allt måste ske koordinerat med de turkiska myndigheterna. Vi vill inte skapa nya spänningar.
Samarbetet beskriver Mathias Eick som konstruktivt med låga administrativa kostnader. 87,5 procent av pengarna går oavkortat till flyktingarna, hävdar han.
— Vi sitter inte i Bryssel och signerar checkar. Vi ser vilka behoven är tillsammans med våra partner på fältet.
Läs i morgon: I väntan på en ny massflykt.
GP på plats i Turkiet. Bildbyline.
