Det sägs att han var en usel skytt, den nittonårige Gavrilo Princip. Men vad han saknade i militär färdighet tog han igen när det gällde glödande, nationalistiskt patos. Slumpen gjorde att han fick en plats i historieböckerna, för det var ytterst nära att den komplott han deltog i för exakt hundra år sedan, den 28 juni 1914, helt gick om intet.
Ledaren för den serbiska underrättelsetjänsten, Dragutin Dimitrijevic, styrde i hemlighet även terrororganisationen Svarta handen som med lönnmord och övergrepp kämpade för upprättande av ett Storserbien. Serbien hade tidigare brutit sig ur Ottomanska riket, men upplevde att dubbelmonarkin Österrike-Ungern betedde sig som turkarna tidigare gjort och framför allt stod i vägen för drömmen om ett förenat sydslaviskt rike, ett Jugoslavien.
Dimitrijevic såg till att Gavrilo Princip och de andra attentatsmännen försågs med pistoler och självmordspiller när de, ivriga att göra den hägrande nationen en tjänst, erbjöd sig att mörda Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek vid deras officiella besök i Sarajevo. Diplomater och andra på plats hade varnat tronföljaren att besöket var förenat med stora risker och dessutom sällsynt illa planerat. Den 28 juni är nämligen Serbiens nationaldag.
Ärkehertigen Franz Ferdinand lät sig emellertid inte skrämmas; han bar på en, som han själv ansåg, briljant idé om ett slags Österrikes förenade stater som svar på kraven från de nationella minoriteterna inom dubbelmonarkin. Om han bara fick framföra sitt budskap skulle oroskorparna tystna, hoppades han. Men det blev inte så.
Strax efter att kortegen lämnat tågstationen kastades en bomb mot bilen där Franz Ferdinand och Sophie von Chotek satt. Ingen av dem skadades, men polis och militär sattes omedelbart in för att skydda den fortsatta färden till stadshuset. I och med det hade attentatet misslyckats och Gavrilo Princip bröt upp från sin post och började bege sig hemåt. Franz Ferdinand var förstås rasande och skällde ut borgmästaren för att han, ärkehertigen Franz Ferdinand, mötts av en bombkastare under det vänskapliga besöket.
Efter mötet i stadshuset lämnade paret tillställningen i hög fart med samma bil de kommit med. Av okända skäl körde dock bilen fel, kanhända tänkte chauffören satsa på en genväg – hur som helst var de plötsligt inne på en gata som inte övervakades av poliser. Och längs just den gatan var Gavrilo Princip på väg hem. Han såg sin chans, drog pistolen och den här gången missade han inte. Snart kunde konstateras att såväl Franz Ferdinand som Sophie von Chotek var döda.
Det hela var över på några sekunder. Vad ingen förstod då var emellertid att Gavrilo Princip inte endast mördat Österrike-Ungerns tronföljare och dennes hustru, utan även tänt en stubintråd som när den nådde fram till krutdurken – exakt en månad senare – skulle sätta världen i brand.
Första världskriget är lika okänt som andra världskriget är allom bekant. Trots att förloppet och skälen bakom första världskriget hör till krigshistoriens mest grundligt genomtröskade råder fortfarande oenighet om varför kriget blev så omfattande och vem som – ytterst – bär skulden. Det försvinner också allt längre bort ifrån oss. Idag finns inte längre någon kvar som deltog i striderna och minns den tiden. Allt svårare blir det också att förstå de komplicerade säkerhetsavtal och ömsesidiga återförsäkringar mellan Europas ledare vilka etablerades efter Napoleonkrigen och som, på sätt och vis, var just den krutdurk som till slut exploderade.
Synen på första världskriget präglas i stor utsträckning av klichéer. Vi tänker inte sällan på det som ett krig vilket enbart utspelades i skyttegravar med högfärdiga officerare boende i exklusiva slott långt ifrån fronten; kavalleriskvadroner beväpnade med gammaldags lansar och en allmän – idag fullständigt obegriplig – entusiasm och tillförsikt inför möjligheten att visa tapperhet i fält. Verkligheten såg dock annorlunda ut.
Första världskriget var det första globala kriget. Och kriget rasade inte enbart på Västfronten, utan runt om i Europa, Afrika och Mellersta Östern. Stilla havet blev en krigsskådeplats och man drabbade samman i de subantarktiska vattnen utanför Falklandsöarna, för att nu bara nämna en handfull områden.
Några länder, som Australien, Frankrike, Italien, Nya Zeeland och Storbritannien, hade fler stupade i första än i andra världskriget. Och hur man än tolkar första världskriget blev konsekvenserna enorma. Det lade grunden för andra världskriget och resulterade i framväxten av såväl fascismen och Sovjetkommunismen som nazismen. Ryska revolutionen var en direkt konsekvens, liksom supermakten USA:s entré på den världspolitiska arenan.
När Wien nåddes av budet om mordet på Franz Ferdinand och Sophie von Chotek blev reaktionen häftig. Attacken kunde inte vara en ensam anarkists utan måste ha varit förankrad på högsta politisk nivå. Enda sättet att tolka attentatet var därför, menade man vidare, att uppfatta det som en serbisk krigsförklaring mot Österrike-Ungern. Snart nog genomfördes massarkebuseringar i Bosnien och Hercegovina, men den politiska och militära ledningen i Wien var i första vändan inriktad på att söka stöd från Tyskland. Varför? Därför att om Serbien angreps av Österrike-Ungern skulle Ryssland knappast tveka att träda till sina slaviska bröder och systrars hjälp. Fast om Tyskland lovade bistå Österrike-Ungern skulle Ryssland nog tveka.
Det var ett absolut livsfarligt spel, och man kan fråga sig om Tyskland verkligen förstod vad man gav sig in på genom att ställa sig bakom Wiens krigiska planer. Snart nog hade dock den glödande stubintråden nått krutdurken och när Österrike-Ungern, med tyskt stöd i ryggen, förklarade krig mot Serbien den 28 juli 1914 inleds första världskriget.
Flera av dem som iakttog och skildrade händelseutvecklingen under sommaren – Europas sista sommar, som den senare kom att kallas – hoppades att det endast skulle bli ännu ett i raden av begränsade Balkankrig. Så blev det emellertid inte. Och den brittiske utrikesministern, Lord Grey, var mer insiktsfull än de flesta när han konstaterade att: ”Nu släcks ljusen i Europa och det kommer att dröja länge innan de tänds på nytt”.
Runt om i Europa aktiverades mer eller mindre hemliga försvarsgarantier vilka var ämnade att träda i kraft om den ena eller andra nationen blev angripen. Allt fler nationer ansåg sig ha goda skäl att genomföra mobiliseringar, vilket i sig underminerade de politiska försöken att lösa konflikten förhandlingsvägen.
Under hösten involverades ännu fler länder, och nationer som Frankrike och Storbritannien tog sina kolonier till hjälp genom att soldater därifrån sändes till krigsskådeplatserna i Europa. Bortåt tre miljoner soldater slöt upp därifrån och många av dem slutade sina liv i skyttegravshelvetet på Västfronten. Deras erfarenheter från kriget skulle bli ytterligare en kraftfull konsekvens av första världskriget.
För de australiensiska, kanadensiska och nyzeeländska soldaterna kom de mardrömslika upplevelserna vid bland annat Gallipoli att få avgörande betydelse för deras respektive länders identitet och självförståelse. Och för många afrikaner och indier kändes det helt obegripligt att efter kriget återgå till de gamla, förtryckande förhållandena i kolonierna.
Kolonialländerna utnyttjade alltså sina kolonier vilket fick Tyskland – som var allierat med Turkiet, eller Ottomanska riket som det hette fram till 1923 – att spela ut det muslimska kortet. Från huvudstaden Konstantinopel uppmanades världens muslimer till jihad, heligt krig, vilket från tysk sida syftade till att få muslimerna i Indien att göra uppror mot britterna som därmed skulle få ytterligare en front att strida på.
I och med den tysk-turkiska alliansen spreds kriget till Arabien och Kaukasus, i det senare fallet med ett av första världskrigets mest brutala övergrepp: mordet på de kristna armenierna.
Första världskriget skördade bortåt tio miljoner soldater och runt fem miljoner civila, många fler skadades för livet. Allra värst drabbades länder som Rumänien, Serbien och Turkiet. Tvärtemot vad man kunde tro var det inte i skyttegravarna som de flesta dog, utan i inledningen och slutet av kriget när tiotusentals infanterister på artonhundratalsmanér stormade fram över öppna fält – för att falla som käglor framför de moderna kulsprutorna.
Under de drygt fyra år som kriget pågick förändrades villkoren snabbt genom tekniska landvinningar. Världens industrier gick på högvarv för att producera krigsfartyg och ubåtar, stridsvagnar och flygplan, samt inte minst ammunition till de allt större kanonerna. Propagandakriget rasade med samma intensitet, inte minst i Storbritannien, där överdrivna skräckbilder av barnamördande tyskar säkert spelade roll för att, till slut, få med USA i kriget.
Det direkta skälet till att USA gick in i kriget anses dock vara det så kallade Zimmermanntelegrammet från Tysklands utrikesminister Arthur Zimmermann till sin kollega i Mexiko. Telegrammet uppsnappades och dechiffrerades av britterna som fann att det innehöll erbjudande om en allians mellan Tyskland och Mexiko och löfte om tyskt bistånd vid ett mexikanskt återtagande av Arizona, New Mexico och Texas.
Första världskriget tog slut nästan lika oväntat som det börjat. De turkiska styrkorna i Palestina och Arabien drevs bort och i Europa mötte Tyskland allt större motstånd. På Västfronten utropades vapenstillestånd den elfte november 1918, ett par dagar efter att Österrike-Ungern dragit sig ur kriget. Tyskland valde att stäcka vapen inför hotet om att kriget skulle fortsätta in i det egna landet. Istället valde man fredsförhandling. Vad som väntade dem i Versailles översteg dock deras vildaste farhågor.
De direkta konsekvenserna av första världskriget bestod i omfattande geopolitiska rockader med imperier som föll och nya länder som bildades. Men utfallet av första världskriget innebar även en draksådd vars konsekvenser vi skördar än idag. Ofta beskrivs första världskriget som den historiska urkällan för allt elände som skulle plåga Europa under 1900-talet: fascismen, nationalsocialismen och kommunismen – samt alla mer eller mindre pyrande oroshärdar, från Irland och Balkan till Mellanöstern.
Protesterna mot kriget och alla litterära skildringar av dess vansinne koncentreras i parollen: aldrig mera krig! Den skulle höras under decennier och samla tusenden, men tvärtemot vad man kunde tro var det inte de orden som bäst sammanfattade första världskriget. Många drog en helt annan och betydligt mer ödesdiger slutsats, nämligen att krig faktiskt kan vara ett effektivt verktyg att förändra världen med och att kriget därför är en möjlighet för den som verkligen önskar uppnå något. När tillräckligt många övertygats av de tankarna började vansinnet om på nytt. Det tog inte mer tjugo år.
Torgny Nordin är kritiker och reportageskribent och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Joar Tibergs bok Fåglar i fält.
