Miljoner fast i slaveri

För två år sedan tog Shah Muhammad ett lån från sin chef, en tegelbruksägare. Han hoppas en dag kunna vakna upp och betala tillbaka lånet, men i stället stiger det för varje dag.

- Jag börjar arbeta innan gryningen och slutar först när solen gått ner, säger Shah Muhammad till AFP.

Han har lånat 200000 rupier (motsvarande 16000 kronor) och enligt de ursprungliga villkoren skulle han få 450 rupier för tusen tegelstenar, vilket skulle bli omkring 900 rupier (drygt 75 kronor) för varje dags arbete i tegelbruket i Koral, som ligger en halv mil utanför huvudstaden Islamabad.

Men nu har lönen sänkts till 350 rupier (cirka 30 kronor) för tusen tegelstenar. Shah Muhammad, 68, har en stor familj och läkarräkningar, matkostnader och andra utgifter växer honom över huvudet.

Skuldslavar kan säljas vidare

Shah Muhammad är en bland flera miljoner fattiga pakistanier som accepterat kontant förskott från arbetsgivare eller jordägare. I gengäld förväntas de arbeta hela dagarna, med extremt låg lön, ibland helt utan ersättning.

För att överleva tvingas fattiga bli skuldslavar, som kan säljas vidare till en annan arbetsgivare och de får då en än större skuld att betala igen.

Och arbetare som Shah Muhammed lever i vad som i praktiken är slaveri. Jord- och fabriksägare åberopar att arbetarna eller deras föräldrar, eller anda släktingar, fått lön i förskott.

De flesta har ärvt sina skulder och beskriver den tid de har kvar att betala av på lånet som oändlig. De kan därför inte heller söka något nytt jobb.

- Det här är mitt liv; arbete, arbete och arbete tills jag dör. Och när jag dör kommer min son att få arbeta hela sitt liv för att betala sina och mina lån, säger han till AFP.

Alla i familjen jobbar tillsammans med tegeltillverkningen. Män och kvinnor gör i ordning leran och tillverkar teglet. Barnen samlar in tegelstenarna och tar dem till det farliga området runt de stekheta ugnarna.

Tvångsarbete förbjudet i lag

Bonded Labour Liberation Front Pakistan (BLLFP) är en grupp av välgörenhetsorganisationer som försöker hjälpa arbetare som Shah Muhammad och hans familj. Organisationen beräknar att det finns närmare fem miljoner tegelbruksarbetare som är fast i slaveriet.

Sedan 1992 finns en lag som förbjuder tvångsarbete. Och den arbetsgivare som håller anställda i slavliknande kontrakt riskerar minst två års fängelse eller 50000 rupier (drygt 4000 kronor) i böter.

- Men ingen har någonsin ställts inför rätta, säger Syeda Ghulam Fatima, ordförande i BLLFP, till AFP.

Islamistiska grupper hotar ofta människorättsorganisationer. De anklagar regelbundet deras anställda för korruption, slöseri, bristande moral och försök att införa västerländska värderingar. Polisen gör inte mycket för att skydda aktivister och hjälparbetare.

Lalee är analfabet och lågkastig hindu. Hon lyckades som 24-årig lantarbetare 1987 komma undan slavarbete för en markägare. Och Lalee har sedan dess kämpat för att andra ska bli fria.

Himatabad – Tapperhetens stad

- Jag har ägnat mitt liv för att andra ska få det bättre, säger Lalee, som vill ge andra bönder möjlighet att starta på nytt i Himatabad – Tapperhetens stad – som ligger utanför Hyderabad i södra Sindh-provinsen.

- Vi kallar den Himatabad eftersom det kräver mycket mod att frigöra sig från inflytelserika jordägare.

- Och att starta ett nytt liv är i sig en gigantisk uppgift, säger Lalee.

Manoo Bheel säger att hans mor, hustru, två döttrar, två söner och en bror kidnappades av en jordägare för tio år sedan. Han har inte sett dem sedan dess, trots att han tagit fallet till en domstol.

- Jag fortsätter min kamp tills vår familj är återförenad.

Organisationen Anti-slavery International berättar om Naseem, 35, som arbetar vid ett tegelbruk i Punjab-provinsen. Hon har tre barn och familjen tog ett lån när de började arbeta där. De tvingas även så gott som dagligen ta kontanta förskott, dasti, för att få mat för dagen. Lönen är motsvarande knappt 20 kronor om dagen.

- Det räcker knappt till två mål mat om dagen, säger Naseem.

Hennes man är sjuk och har inte arbetat de senaste åren. Pengarna räcker inte till de mediciner han fått recept på.

Det är gratis att gå i skolan, men föräldrarna måste bekosta kläder och skolmaterial. Naseem har inte råd att låta barnen studera, i så fall skulle de inte kunna arbeta och familjen skulle bara få halva inkomsten.

Varje morgon säger Naseem att hon får påminna sig om hur det kommer att gå om hon inte arbetar – jo, familjen får inga pengar till mat.

- Det är det som får mig att stiga upp, säger hon.

1/8

Marina Malmgren