Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

- Det räcker inte att polisen och armén gör sitt jobb. Det krävs imamer, lärare och andra vuxna som pratar med de unga och visar dem på rätt väg, säger Mohammed Assebar från Molenbeek..

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Militära närvaron vardag i Bryssel

Efter det värsta terrordådet i Belgiens historia välkomnas utökade kontroller, fler poliser och ökad militär närvaro på gatorna. Men få av dem GP talar med i Bryssel tro att det är lösningen på problemet – eller att det ens hjälper.

Redan innan dåden hade Belgien skruvat upp sin beredskap ordentligt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Efter Parisattackerna i november stängde man inte bara ner huvudstaden helt under flera dagar. Den militära närvaron ökade betydligt och den behölls även när vardagen så sakteliga återvände. Den blev vardag.

 

– Före november undrade man alltid vad som hänt när militären kom hit. Nu har det blivit normalt, säger Sonia Jeriban.

Hon bor i stadsdelen Wavre, men har åkt till en restaurang i Molenbeek för att äta med sin familj och tillresta morbror.

Därför är Bryssel är Europas terroristbas

Det är en lugn eftermiddag i stadsdelen Molenbeek. Men platsen, som ofta pekas ut som något av en plantskola för islamistiska terrorister, har sedan dåden i Paris varit mål för en rad insatser, bland annat den där den misstänkte terroristen Salah Abdeslam greps.

– Jag gillar inte att höra sirener eller se militärerna… men det är bra att de är här. Det kanske inte hjälper, men det gör att människor kan känna sig lite säkrare, säger Sonia Jeriban.

– Allt mitt stöd till dem! De räddar oss! säger studenten Mohamed Assebar som står med en grupp killar på en sidogata i Molenbeeks centrum.

 

Över en kaffe fortsätter han att att tala väl om polisen och kontrollerna.

– Det som har hänt i den här staden är något fruktansvärt. Det är bra att de ökar kontrollen. Vi vill leva i fred. Jag tror att det går. Det är min önskan. Min vilja.

En ung kille sitter intill och lyssnar. Efter ett tag kommer han fram och börjar prata. Han säger att han tycker det är konstigt att man ena dagen kan sörja 31 personer som har dött, sedan stödja bombningar som leder till att ännu fler dör.

 

Han tycker det är orättvist att man sörjer vissa som dör i terrordåd mer än andra och att det finns folk som är så förtryckta att det inte är konstigt att de gör motstånd. Han säger att man ibland måste slå tillbaka, att det är konstigt att somliga som gör det kallas terrorister, men inte andra.

När killen talat till punkt och inväntar våra reaktioner plockar Mohamed Assebar, som suttit tyst hela tiden, upp mobilen och trycker fram en bild.

Det är tre citat hämtade från Koranen, Bibeln och Torahn. Med olika ordalydelser slår samtliga fast att människan inte får ta liv.

 

I centrum är säkerhetspådraget tydligare. Som de tjugotal tungt beväpnade och maskerade militärerna som står posterade framför Centralstationen och den krigsliknande uppställningen av deras lastbilar en bit bort.

– Ibland tänker jag att det faktiskt inte är normalt… men man vänjer sig, säger universitetsläraren Jan och höjer händerna i en halvt uppgiven gest.

– För fem år sedan kunde jag gå omkring i den här stan utan att alls tänka på terrorister. Då var det sånt som hände i USA och i Mellanöstern. Inte här.

 

Jan, som inte vill uppge sitt efternamn, står i en lång kö på det runda torget utanför portarna till Bryssels centralstation.

Kön är något nytt. Sedan terrordåden i tisdags kontrolleras resenärer på flera platser runtom i huvudstaden. Väskor genomsöks och fickor muddras. Det är ett av myndigheternas sätt att skapa säkerhet.

– Säkerhet, skrattar Jan och gör citattecken med händerna i luften. Enligt Jan är det en illusion.

– Nu blir vi grundligt kontrollerade, men på vägen till jobbet i morse från Gent där jag bor, kunde jag ha tagit med mig vad som helst och åkt rakt in mot hjärtat av den här stan.

 

Han säger att det är skrattretande, men tror samtidigt inte att det är möjligt att täppa till alla hål.

– Man kan göra Belgien till en polisstat, med kontroller överallt. Det skulle minska risken, men det går aldrig att bli av med den.

 

Kommer man någonsin kunna känna sig säker igen?

– Nej, det är inte möjligt längre. Vill de attackera så kommer de att göra det.Lösningen ligger inte på utsidan utan på insidan.

– Man får försöka hantera det inom sig själv. Vägra vara rädd.

 

Jaques och Rejane Lemaire bor i Mouscron, en mindre stad nära gränsen till Frankrike. Där har de känt av höjda säkerhetsnivåer länge.

– Man ser ofta militärlastbilar köra runt och när vi åkte över till Lille häromsistens blev vi grundligt genomsökta, både vårt bagage och vi själva, säger Rejane Lemaire.

 

Hon har inget emot det.

– Vi vill förstås gärna att det ska vara som förr, men det blir säkrare så här.

 

På frågan om det är ett fungerande skydd, svarar hon att det återstår att se.

– Vi får se om det händer något mer.

 

Inte långt från centralstationen har STIB, som sköter Bryssels lokaltrafik, sitt kontor. En vakt har ögonen på alla som passerar.

– Vi har alltid haft såna här brickor för att ta oss in och ut genom dörrarna, men sedan terrordådet står han här också, säger en av bolagets anställda som tar en rökpaus på trottoaren.

– Det är inte normalt, men det är att föredra.Han tror på att visa militära muskler.

– Det är det enda sättet att skapa säkerhet, genom att avskräcka terroristerna, hota med något mycket värre.

 

En militärlastbil svänger ner för den breda gatan framför. På frågan om det är det nya normala svarar han ja.

– Och jag har inte något emot dem. Vi befinner oss i ett krig. Det kommer att komma fler attacker. Vi måste svara.

 

Var kapprustningen tar slut har han inget svar på. Men han vägrar att känna sig rädd, för att det skulle ge terroristerna rätt.

 

Tillbaka i Molenbeek, i kaffebaren hos Mohamed Assebar. Trots att han välkomnar både ökade kontroller och ökad polisiär och militär närvaro tror han inte att det är det som skapar en säker framtid och en bortre parentes för kriget mot terrorn i Europa.

Det är en uppgift för människorna runt alla de unga som riskerar att hamna i händerna på terrorister. Som den unge killen med alla funderingarna.

– Det räcker inte att polisen och armén gör sitt jobb. Det krävs imamer, lärare och andra vuxna som pratar med de unga och visar dem på rätt väg.

 

I en av alla Bryssels taxibilar sitter en ung kille som säger att det är för sent för militärer, kontroller och insatsstyrkor.

– Vi låg på högsta säkerhetsnivån, ändå hände det. När de grep Abdeslam trodde myndigheterna att de hade vunnit. Några dagar senare dödades 31 människor.

Han vill inte uppge sitt namn men berättar att han är född i Belgien med rötter i Marocko. Trots en universitetsexamen har han haft svårt att hitta jobb.

– Jag har sökt många, men de hittar alltid någon annan, mer vit.

 

Han säger att det är lätt att tappa tron på samhället.

– Så kommer någon och säger, Titta, du har gjort allt de bad dig om, du har din examen och ändå, ändå har du ingen plats här. Du hör inte hemma här!

Svårast att stå emot tror han det är för dem som misslyckats i skolan, kanske blivit kriminella och gjort saker som gör att de förtjänat en plats i helvetet.

– Då kommer IS och ger dem ett gott skäl att dö, en biljett till paradiset … man borde kanske ge dem ett skäl att leva i stället, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.