Kristoffersson har ägnat hela sin yrkeskarriär åt biståndsarbete i frontlinjen och i FN-tjänst ansvarat för insatserna i nio stora och svåra katastrofhärdar. Han fick sitt elddop som ung i det av de röda khmererna plågade Kambodja i slutet av 1970-talet och har sedan dess på plats samordnat en rad dramatiska aktioner i bland annat de krigs- och svältdrabbade Rwanda, Somalia, Etiopien, Mali och Tchad. Han arbetade på FN i New York och var även under 1990-talet engagerad i arbetet mot spridningen av Aids. Under en tid var han i Ukraina där han säger att fler militärer dog av sjukdomen under epidemin än av kulor.
Idag är Ulf Kristoffersson pensionerad och bor i Skåne, men följer särskilt noga de humanitära effekterna av kriget.
– Jag vaknar på morgonen med känslan av att jag drömt en mardröm. Men kriget pågår alldeles nära vår egen gräns.
Kristoffersson poängterar att flyktingströmmen från Ukraina bara på några dagar var över en miljon människor. Och att det fortsätter.
– Redan nu är antalet flyktingar så många som en femtedel av Sveriges befolkning. Och jag fruktar att vi snart ser att tio–femton–tjugo miljoner människor tvingas ge sig i väg. Det är en exodus av sällan skådat slag.
Etablerade organisationer har störst chans
Ulf Kristoffersson berömmer grannländerna som öppnat gränsövergångar och som tar emot de flyende från Ukraina.
– Det är beundransvärt, säger han. Helt fantastiskt.
Det behövs ett massivt humanitärt bistånd till Ukraina och försörjningskedjorna är avgörande för att allt som skall lindra den akuta nöden skall nå fram. I en krigssituation som i Ukraina är det de etablerade organisationerna som har störst möjlighet att lyckas och dessutom se till så att det inte hamnar i fel händer.
Kristoffersson uppmanar alla som vill och kan, att skänka pengar till de stora organisationerna med mycket erfarenhet av omfattande humanitära operationer i krishärdar.
– Men samtidigt tycker jag att det är farligt och inte rätt sätt att avråda människor från att bidra med saker som de tror skall kunna vara till hjälp och som samlas in av enskilda och små grupper.
Trots att det inte är det bästa och mest effektiva sättet att bidra så är det en möjlighet för människor att få visa sitt engagemang.
– Det handlar om en djupt känd medkänsla och vilja att hjälpa vilket är grunden för allt bistånd. Men om någon frågar mig säger jag att det bästa är att skänka pengar till de etablerade stora organisationerna.
Fick långkalsonger i stället för mat
Och Ulf Kristoffersson minns hur han i Kambodja önskade ekonomiskt bistånd för att kunna köpa ris lokalt i Thailand men i stället möttes av beskedet att saker samlats ihop i Kalifornien som var på väg i tre fullastade jumbojetar.
– Och där kom allt från långkalsonger till en massa annat oanvändbart skrot som kostat massor att transportera. Till slut var det bara en sak att göra och det var att gräva ned eländet. Om vi fått pengar i stället hade vi köpt ris i Thailand och kunnat hjälpa omkring 250 000 utmärglade människor i flera veckor.
Men samtidigt varnar Ulf Kristoffersson för att kritisera människor som visar sin medkänsla, fast det kanske blir på ett mindre effektivt sätt.
– Det emotionella och medmänskligheten är ändå det allra viktigaste.
Nu hoppas Kristoffersson att det skall kunna gå att koordinera hjälpsändningarna i denna humanitära katastrof i Ukraina och bland flyktingarna i närområdet.
Han säger att det är svårt att se hur kriget skall ta slut och befarar ytterligare svårt lidande. I FN i New York mötte han flera gånger Rysslands nuvarande utrikesminister Sergej Lavrov som på den tiden var FN-ambassadör.
– Då var han närmast jovialisk och utåtriktad. Nu går han inte att känna igen och har förvandlats till en Putin-kopia.
