Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Maldiverna - enpartistat som styrs med våld

Europeiska turister lockas till det ljuva livet på Maldiverna. Men bortom hotellen håller landet på att förvandlas till en renodlad diktatur som styrs med mutor, våld och hot.

Den kritvita sanden, det turkosa havet och de vajande palmerna. Det är den sida av Maldiverna som över en miljon turister, däribland 2 000 svenskar, förtrollas av varje år.

Från att i slutet av 1960-talet främst ha varit ett resmål för tyska hippies har turismen i dag växt till en mångmiljonbransch som utgör nittio procent av statens inkomster. Men bortom lyxhotellen går Maldiverna inte att beskriva som ett paradis.

I slutet av oktober arresterades Maldivernas vice president Ahmed Adeeb, anklagad för att ha legat bakom en explosion på president Yameens båt. I veckan utfärdade presidenten 30 dagars undantagstillstånd som ger ökad makt till landets säkerhetsstyrkor. Beslutet, som kom två dagar innan en planerad demonstration, har fördömts av omvärlden som ”ett försök att ytterligare begränsa medborgarnas rättigheter”.

– När jag lämnar mitt hem på morgonen vet jag aldrig om jag kommer återvända på kvällen. De kan komma och arrestera mig precis när de vill. Eller hugga en kniv i min rygg, säger Shauna Aminath, talesperson för oppositionspartiet Maldivian Democratic Party (MDP).

– Maldiverna har blivit en enpartistat som med våld och mutor styrs som en maffia. Demokratiska värderingar begravs och regimen driver igenom nya lagförändringar över en natt. Det här är värre än under diktaturen, säger hon.

Med 1192 öar utspridda på 300 kvadratkilometer i Indiska oceanen har Maldiverna aldrig varit lätt att styra. Efter att den unga republikens första president Ibrahim Nasir 1978 flytt till Singapore tillsammans med miljontals kronor ur statskassan tog tidigare transportministern Maumoon Abdul Gayoom över presidentposten. Där skulle han stanna i 30 år. 

Gayoom förbjöd alla politiska partier, och oppositionella torterades, fängslades eller försvann under ett skräckvälde. En av dem var den unga journalisten Mohamed Nasheed, som i exil 2003 grundade MDP – landets första politiska parti. Bara fem år senare kunde han med stöd av samtliga oppositionspartier titulera sig president. Den framväxande demokratirörelsen hade tvingat Gayoom att klubba igenom en demokratisk grundlag och hålla fria val.

Den sjunde februari 2012 vaknade Shauna Aminath och märkte att hon hade över femtio missade samtal på sin telefon. När hon tog sig ut på gatan dröjde det inte länge förrän hon förstod vad som var på väg att hända.

– Det var totalt kaos. Polisen gav sköldar och vapen till civila som slog ner folk på öppen gata. Vi försökte desperat få tag på presidenten för att kungöra att en statskupp höll på att äga rum. När vi äntligen fick tag i honom var det för sent.

Omringad av militärer förkunnade Nasheed sin avgång på nationell tv. Officiellt kallades statskuppen en laglig maktöverföring. Till den avsatte presidentens stora besvikelse var det internationella samfundet snabbt med att gratulera den nya regeringen, troligtvis med syftet att få lugn i regionen.  

Under övervakning av soldater packade Shauna ihop sitt skrivbord och gick ut tillsammans med presidenten. 

– Jag minns att det var totalt tyst ute på gatan. Inga glada sånger, ingen som firade. Det stod klart att det inte var en kupp som stöddes av folket.

Efter ett farsartat presidentval, som togs om hela tre gånger innan de nya makthavarna var nöjda med resultatet, leds Maldiverna i dag av Gayooms halvbror Abdulla Yameen. Samtidigt sitter Nasheed i fängelse efter att i mars dömts till 13 år för terrorism.

MDP försöker fortsätta arbeta som normalt, men Shaunas dagar på kontoret är kaotiska. 

– Det finns inga oberoende institutioner och polisens resurser används för att förtrycka oppositionen. Som det är nu är Maldiverna på väg rätt in i en återvändsgränd.

De var fyra från början. Fyra bloggare som offentligt kritiserade landets politiker och den religiösa ledningen. Sedan dess har Simon flytt landet, Ismail fått halsen uppskuren och Rilwan spårlöst försvunnit.

– Det är väl bara jag kvar. Men efter tiden i fängelset undrar jag nog ibland om det är värt att fortsätta, säger Yameen Rasheed.

I dag har våld med religiösa motiv blivit allt vanligare på Malés gator. De rivaliserade gatugängen som tidigare främst slogs om flickor har blivit religiöst radikaliserade och militanta islamister ryktas ha upprättat en lista på personer som ska dödas. 

– När Gayoom kastade islamister i fängelset sattes dessa i samma celler som tonåringar som var inne för gängvåld. Så du har samhällets mest sårbara tillsammans med de mest karismatiska. Inte förvånande att det blir som det blir.

Yameen minns inte när kritiken mot honom övergick till dödshot, men det har förvärrats under den nya regimen. När han talar om sin namne, president Yameen, har han svårt att hålla sig för skratt.

– Enda orsaken till att han kan leda landet är att han mutat de människor han behöver. Gayoom hade åtminstone en vision som han arbetade för. Han var en riktig diktator som brydde sig om sin image och att framstå som en vis ledare. Men Yameen bryr sig inte ett dugg. 

I samband med en protestmarsch den första maj greps 200 demonstranter. En av dessa var Yameen.

– Jag såg en gammal man som hade fallit och skadat sig, och samtidigt som jag försökte hjälpa honom twittrade jag om det jag såg. Plötsligt hörde jag en röst som ropade: ”ta alla som står här”. Kort därefter satt jag inklämd i en polisbil.

Först fick han höra att han skulle släppas redan följande morgon. Han hölls kvar, anklagad för att ha anfallit polisen. Två vittnen hade trollats fram.

– När det blev tydligt att de höll oss kvar på grund av vilka vi var slutade jag oroa mig. Det sporrade mig snarare till att tänka: Tror ni faktiskt att det här är nog för att bryta ner mig? 

Han fick tillbringa tre veckor tillsammans med 25 personer i en trång cell som såg ut att vara inredd för höns. När han återvände till arbetet hänvisade några av cheferna på företaget till en paragraf som ger dem rätt att sparka en anställd om hen är olovligt borta från jobbet i mer än femton dagar. Av en kollega fick han reda på vad hela härvan egentligen handlade om.

– Tydligen är det så att regimen ser mig som en förebild för proteströrelsen, och om jag skulle få fortsätta på mitt jobb efter att ha varit i fängelset skulle andra kanske ta efter. Deras mål var helt enkelt att få mig sparkad för att visa vad som händer när man går över gränsen.

Yameen fick till slut behålla sitt jobb, cheferna lyckades inte hitta några hållbara motargument för att sparka honom.

– Tidigare brukade jag få utlopp för min frustration genom att arbeta, men nu när det strulade på jobbet började jag få panikattacker. Till sist fick jag gå till en terapeut.  

Bland de som stöttar den sittande regimen finns flera ägare till lyxresorter. Fram tills nyligen var turismen skattefri, och miljonerna från branschen hamnar fortfarande i fickan på enbart en handfull personer. Någon inkomstskatt finns inte, trots att landet har högst BNP i Sydasien. På antikorruptionsbyrån Transperancy Maldives säger projektledaren Thoriq Hamid att de inte har några slutgiltiga bevis för korruption inom turismsektorn, men att det förmodligen är utbrett.

Röster har höjts för att turisterna helt borde bojkotta Maldiverna för att sätta press på regimen. Shauna Aminath vill inte gå så långt, men säger att det är viktigt att turisterna är medvetna om var de spenderar sina pengar.

– Vi har bett EU-länderna att informera sina invånare om vilka resorter som har kopplingar till kriminalitet eller bryter mot mänskliga rättigheter.

– Det finns många mindre gästhus där pengarna går direkt till vanliga maldivier. Vi är ett litet land som är beroende av omvärlden, så om rätt personer placeras på en sanktionslista kan det få stor effekt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.