Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Majsskörd byttes ut mot opium

Tin Aung kunde inte leva på att odla majs, så han bytte till något som ger bättre betalt. För femtonde året i rad skördar han nu sitt olagliga opium – med myndigheternas goda minne.

Från vägen syns ingenting. Hela dalen ser ut att vara täckt av torra risfält i väntan på sådd. Men efter en kort promenad, bakom en bäck omgärdad av grönska, öppnar sig ett fält med vit och lila vallmo.
Ett tiotal kvinnor och män arbetar bland blommorna. Tidigare har de skrapat hål på knopparna, och nu samlar de in den klibbiga, bruna mjölksaften som sipprat ut.
Det är en kylig morgon på östra Burmas bergssluttningar. Årets första opiumskörd är i full gång.
Tin Aung, en man i sliten grå jacka, äger ett av fältets två hektar. Han visar stolt upp gårdagens skörd – en djup plåttallrik fylld med ett par kilo brunsvart, grynig sörja.
– En bra dag får jag fem kilo, andra dagar får jag nöja mig med ett, säger Tin Aung.
Det är inte hans riktiga namn. Han har bett om att få vara anonym och vill inte ha med sitt ansikte på bild. Opiumodling är trots allt olagligt i Burma.
Han är 48 år, säger han. Under större delen av året bor han med sin fru och de tre barnen i en by i närheten, men under sådd och skörd flyttar hela familjen till en hydda intill odlingen.


Opium har han odlat i 15 år, berättar han.
– Förr odlade jag majs och ibland sojabönor. Men priset på marknaden var för lågt, och ofta fanns det inte några köpare alls. Så nu är det bara opium som gäller, säger Tin Aung.
Som majsbonde tjänade han motsvarande knappt 3 000 kronor om året, medan opiumet ger familjen en årlig inkomst på drygt 20 000 kronor.
– Vi blir inte rika på det, men jag kan skicka barnen till skolan, vi har ett bra hus i byn och jag har kunnat köpa en motorcykel så vi slipper gå hit, säger Tin Aung.
Burma är världens näst största producent av heroinråvaran opium, efter Afghanistan. Enligt FN:s brottsbekämpande organ UNODC hade landet kapacitet att skörda uppskattningsvis 647 ton under 2015 – nästan 14 procent av den beräknade världsproduktionen.


Men odlingen pågår inte ostört. 1999 lanserade Burmas då styrande militärjunta en plan för att göra landet fritt från droger till 2014, och nyheter om hur armén bränner opiumfält och beslagtagen narkotika blev ett återkommande inslag i de statliga propagandaorganen.
Opiumodlingen har dock fortsatt. Efter en nedgång i början av 00-talet har produktionen nästan trefaldigats sedan 2006, enligt UNODC. Arbetet för ett drogfritt Burma har förlängts till 2019.
Och opiumbonden Tin Aung är inte orolig för att få sin skörd förstörd. Han har sett hur kampanjen går till i verkligheten.
– De kommer hit och förvarnar oss om att ett tunnland eller två måste förstöras, säger han.
Dalens omkring 100 opiumodlare samlas då, berättar han, och kommer överens om vems fält som ska offras. Den bonde vars mark väljs ut ersätts kollektivt av de andra.
– Sedan kommer armén hit med tv-kamerorna i släptåg och eldar lite. Alltihop är bara för syns skull, säger Tin Aung.
Det bekräftar en utbredd uppfattning i Burma. Få tror att arméns prat om att utrota narkotikan är något annat än ett spel för gallerierna – särskilt som militären indirekt tjänar på handeln.


Opium har länge finansierat och eldat på Burmas många konflikter, där etniska minoriteter kämpat mot armén för ökat självbestämmande. Den som har kontrollerat ett område har även kunnat beskatta handeln och driva heroinfabriker.
Efter årtionden av strider ligger merparten av landet i dag under arméns kontroll – inte sällan med hjälp av miliser som i utbyte mot lojalitet styr sina områden som de vill. Enligt Myanmar Times ser armén mellan fingrarna när underhuggarna tjänar pengar på droghandeln.
Tin Aung berättar att han och de andra opiumbönderna i dalen måste betala skatt till två olika väpnade grupper. Området är ett virrvarr av politiska grupper, avknoppningar, överlöpare och rena ligistgäng, men vilka han betalar till kan, eller vill, han inte säga.
– Jag är bara en bonde, jag lägger mig inte i det där, säger Tin Aung.
För att få ha verksamheten i fred måste bönderna också muta polisen.
– Det är som ett slags tullavgift, vi har betalat den i många år, säger Tin Aung och rycker på axlarna.


Men trots alla mutor och skatter har han inga planer på att byta till lagliga grödor.
– Opium är det enda som går att leva på här, säger han.
Men dina grannar odlar ju ris. Hur överlever de?
– Det är bara för husbehov. För att få pengar kommer de hit och hjälper mig med opiumskörden, eller jobbar på byggen i stan.
En av kvinnorna ute på fältet bekräftar den bilden. 31-åriga Aye Aye bor på en gård i närheten med sina föräldrar och en syster.
– Vi odlar ris för att ha något att äta, men för att få pengar måste vi jobba också, säger Aye Aye.
Med vana händer skrapar hon mjölksaften från knopparna. Aye Aye har skördat opium många gånger förr.
– Det är ett bra jobb, bättre betalt och inte lika tungt som att släpa tegel på byggena i stan, säger hon.
Hon vet att opium är farligt och skadar människor, men tänker inte så mycket på det.
– Jag måste ju jobba för att överleva, säger Aye Aye.
Inte heller Tin Aung har några betänkligheter om de problem som hans opium ställer till med i andra änden av kedjan.
– Min produkt är inte farlig. Den kanske kan bli det om den processas, men vad andra människor gör är inte mitt ansvar, säger Tin Aung.


På några håll i landet pågår projekt i bland annat UNODC:s och det thailändska kungahusets regi, för att få opiumbönder att gå över till andra grödor. Tanken är att bryta den onda cirkel av fattigdom, korruption och organiserad brottslighet, som hela samhällen fastnat i.
En av ersättningsgrödorna som testas är kaffe, som ger bättre betalt än de traditionella grödorna. Men det är inget alternativ för Tin Aung.
– Det kanske fungerar längre upp i bergen, men här blir det för varmt, säger han.
Vad krävs för att du ska byta till en laglig gröda?
– Att jag kan leva på det jag faktiskt kan odla här. Om man vill få bort opiumet måste andra produkter bli dyrare, så enkelt är det, säger Tin Aung.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.