Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/8

Mödrarna som USA har deporterat

Donald Trumps hot om massdeporteringar har fått stor uppmärksamhet. Men för många förverkligades hoten för länge sedan, med splittrade familjer som konsekvens. GP har träffat mexikanska mödrar som utvisats och vars barn fortfarande lever i USA.

Med 50 dollar på fickan och en kopp hett, outhärdligt kaffe i handen sätter sig Yolanda Varona Palacios ner och gråter. Hon känner ingen i staden där hon har blivit dumpad och vet inte vad hon ska ta sig till. 

– Jag kände mig som en fisk som hade tagits ur sitt vatten, utan att veta om jag skulle överleva. 

Allting börjar på nyårsafton 2010. Yolanda skjutsar en bekant till mexikanska Tecate. Hon korsar regelbundet gränsen med sitt turistvisum, men på väg tillbaka ut ökas kontrollen. Tjänstemännen inser att hon inte alls är turist och efter 18 år i USA dras hennes visum tillbaka på livstid. 

– Det var som en dödsdom. Det var så skrämmande att tänka att jag inte skulle kunna återvända till mina barn. 

Hon får handfängsel och blir inlåst i en cell. När hon någon dag senare släpps i Tijuana och köper den där koppen kaffe är hon smutsig och ensam. Kvar på andra sidan finns hennes två barn, 19 och 26 år.

– För att hjälpa någon jag inte ens är släkt med separerades jag från dem. Jag kände att jag hade bedragit dem, för de sa ”Åk inte mamma.” Men jag sa att jag hade lovat. 

Sex år senare har Yolanda tagit sig förbi de första årens depressioner, även om det fortfarande kommer tunga dagar. Hennes son har uppehållstillstånd och kan hälsa på henne. 

Dottern däremot är fortfarande papperslös. Sedan 2010 har Yolanda träffat henne en enda gång, vid den höga muren av metallpålar som sträcker sig längs gränsen mellan USA och Mexiko och vars mellanrum täcks av ett nät i metall. 

På andra sidan kunde hon se San Diegos stränder, dit de brukade åka på söndagarna. Nu kunde de bara nudda varandra med fingertopparna och dotterns ögon glänste. 

– Hon sa ”mamma, det är första och sista gången jag kommer hit. Jag var inte beredd på det här.”

Inte heller Yolanda stod ut med känslan av att vara bakom galler. Snart sa de hejdå och när dottern vände sig om kände Yolanda att hon ville dö.

Tårarna tränger fram och smärtan kommer tillbaka.

– Plötsligt slog det mig att tänk om det här är sista gången jag ser min dotter. 

Hon säger att det är bättre med videosamtal; att umgås via internet när de lagar mat eller något annat vardagligt. Dotterns två små barn känner bara sin mormor genom datorskärmen.

– De vet att jag finns, men förstår nog inte om jag är på riktigt. Det är sorgligt att veta att ens familj växer, utan att kunna träffa dem.

Inget alternativ

Att återförenas i Mexiko är inget alternativ. Yolandas barn har bott i USA sedan de var små. Med eller utan papper är det deras hem och det är dit hon själv vill tillbaka. 
Aktivismen har blivit hennes livboj och känns ännu viktigare med Donald Trump som USA:s president. När han valdes i november blev Yolanda både rädd och orolig. Sedan starten av sin kampanj har Trump förolämpat mexikaner, lovat öka deporteringarna av landets uppskattningsvis elva miljoner papperslösa och att bygga en mur längs gränsen mot Mexiko. 

Under sina åtta år i Vita huset har Barack Obama i själva verket deporterat lika många som Trump nu hotar med, totalt runt tre miljoner. Ändå skrämmer den nye presidenten och hans retorik. 

– Det gör mig ledsen och frustrerad, att det ens är möjligt att en man som har basunerat ut sitt rashat ska styra landet, säger Emma Sánchez. 

Det är många år sedan hon själv deporterades från USA, i samband med att hon ansökte om uppehållstillstånd. Eftersom hon hade tagit sig in i landet olagligt två gånger efter att ha blivit stoppad, nekades ansökan. 

– De gav mig tio år, säger hon, som om det var ett fängelsestraff. 

Hennes man och tre söner är födda i USA och hon vet många relationer som spruckit i liknande situationer. Redan från början sa Emma att det inte var någon mening att fortsätta tillsammans. 

– Men min man sa ”var inte dum, vi gifte oss för hela livet” och han har levt upp till det. Han finns fortfarande för mig och fortsätter komma hit med mina barn. 

Amerikanska medborgare

Efter ett par månader hos Emmas bror flyttade hon och sönerna till Tijuana. Eftersom barnen bara var amerikanska medborgare hade de inte rätt till vaccin eller att gå i statliga förskolor. Att skaffa dubbla medborgarskap var dyrt och dessutom gick det rykten om att det skulle kunna ge sönerna nackdelar i USA i framtiden. Allteftersom de fyllde fem år flyttade de därför till sin pappa på andra sidan gränsen, där han fortsatt jobba som bilmekaniker. 

Utanför sitt sovrumsfönster ser Emma muren, som böljar upp och ner längs ökenkullarna där Mexiko övergår i USA. På söndagarna samlas familjen här i Tijuana, men när hon tänker på alla andra dagar blir rösten tunn:

– En dag i veckan räcker inte för att uppfostra dina barn och ge dem allt det du vill.

Sönerna har hunnit bli 15, 13 och 10 år gamla och Emma och hennes man har varit gifta i 16 år. När jag frågar varför inte hela familjen bosatt sig i Mexiko väller svaren ut: För problemen med sjukvård och skolgång; för att maken inte pratar spanska och inte skulle kunna försörja dem här. 

I bakgrunden anas också önskan att ge sina barn bättre möjligheter än vad de skulle ha fått i Mexiko. I december 2013 behövde Emmas make akut genomgå en allvarlig hjärtoperation. 

Ögonen tåras när hon minns tillbaka på den fruktlösa kampen för  att  få  besöka honom när han svävade mellan liv och död. 

– Migrationstjänstemannen sa bokstavligen ”vi låter bara dig komma in om din man är död eller ett par timmar ifrån att dö.” Men vem vill resa för att se sin älskade död?

Att inte kunna finnas där för varandra när det är som svårast gör ont. 

– Han sa att varje gång dörren öppnades, hoppades han att jag skulle komma in, ta hans hand och säga ”honey, var inte rädd. Allt kommer att bli bra.” Men jag kom aldrig. 

De första åren bodde Yolanda med sex andra deporterade, som trots riskerna för allt från utpressning och kidnappning till att dö längs vägen bestämde sig för att återvända med hjälp av en smugglare. Hon var den enda som inte följde med. 

– Min son sa ”jag lovar att komma och hälsa på oftare och att du inte ska sakna någonting, men lova att du inte gör det. Om du dör förlorar vi allt." Jag hörde desperationen i hans röst och var tvungen att lova och när jag lovar mina barn någonting så håller jag det. 

Några dagar senare ringde vännerna från USA och berättade att allt gått bra. 

– Jag kände mig som en idiot, en fegis som hade svikit mina barn för att jag inte hade försökt. Det hade varit fyra år nu, tillsammans med dem. 

Förbjuds resa

Trots att barnen förbjudit henne att resa illegalt, kändes det tungt. Men idag ångrar hon sig inte. 

– Jag vet att det är tid som jag aldrig kommer att få tillbaka. Men den har gett mig möjlighet att leta efter en laglig väg, som jag till slut har hittat. 

För ett par år sedan bildade Yolanda en grupp för deporterade mödrar, som arbetar för återförening i USA. Eftersom hon utsattes för våld i hemmet där, har hon ansökt om ett visum för brottsoffer. Polisanmälan är inskickad och nu sprider hon information om visumet till andra. 

–Två papperslösa kvinnor har redan löst sin situation tack vare informationen, vilket gör mig så himla glad. 

Emmas tio år har gått. Tålmodigt har hon väntat på att få  återgå  till det liv som sattes på paus i juni 2006. Hon har nytt pass och alla papper klara. 

– Min äldsta son trodde att jag skulle vara där när han fyllde 15. Vi trodde att jag skulle kunna åka tillbaka när jag uppfyllt mina tio år, men jag är fortfarande här.

Enligt hennes advokat kan processen ta ytterligare ett år, berättar Emma sorgset. 

– Alla de här åren har gjort så ont och för mig räknas varje timme, varje minut som jag inte kan vara med mina barn. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.