Småbarnsmamman Jumanah Zabaneh beklagar ljudet av krossat glas som hörs genom telefonluren. Hon står och städar hemma i Beirut, en och en halv kilometer från platsen för tisdagens explosioner i hamnen.
– Det känns som ett mirakel att de överlevde, säger hon om döttrarna Tamare och Leila, fyra och sex år gamla.
De hade suttit och lekt och ritat i det numera förstörda rummet under hela tisdagen, berättar hon. Men en halvtimme före explosionen beslutade sig familjen för att lämna hemmet tidigare än planerat för att åka till sitt hus uppe i bergen.
När explosionen inträffade befann de sig på gatan.
– Vi hörde faktiskt inte explosionen, det var liksom för högt för att höras. Men vi kände trycket som skakade hela staden, byggnaderna, bergen. Det var som om en atombomb släpptes över Beirut – så kändes det. Känslan av vakuum och tryck på en och samma gång. Det var så kraftigt att mina och barnens öron fortfarande gör ont.
Rummet kollapsade
Värst drabbat uppe i lägenheten var rummet där döttrarna hade suttit en kort stund tidigare.
– Det kollapsade just i det hörnet där de hade suttit och lekt. Det var på det sättet många människor dog, de hann inte reagera.
Hemmet och möblerna är förstört, men hon vill inte tycka synd om sig själv.
– Jag har dåligt samvete för att jag och mina barn överlevde, när mina grannar och vänner inte gjorde det.
Ilskan tar över
Men framför allt känner hon ilska. För att "ingen kommer att ställas till svars", för att hon måste återuppleva sina minnen från inbördeskriget, för att barnen ska behöva känna den rädsla som hon själv gjorde som barn.
– Vi är ursinniga, säger hon tre gånger om.
– Jag är 44 år, föddes samma år som inbördeskriget bröt ut, och jag är inte redo att gå tillbaka till det. Jag lämnade inte det här landet – jag stannade här, jag arbetar här, jag gör allt här, jag vill uppfostra mina barn här. Och det är så smärtsamt att se all den här smärtan, om och om och om igen.
Det är dags för reformer i Libanon, dags för politiker som tar ansvar, säger hon.
– Det som lagrades i hamnen och låg bakom explosionen hade funnits där i sex, sju år. Under den tiden har vi haft tre, fyra regeringar, två parlament, nya domare och nya militärer, men ingen gjorde något för att ta tag i problemet.
Samtidigt, säger hon, tystas kritiker på gatorna som vill se transparens, krafttag mot korruption och förändringar i det politiska systemet.
– Det är dags att vi förändrar vårt ruttna system. Vi behöver transparens i hur man använder våra offentliga medel, hur samhällstjänster hanteras, och vi behöver ansvarsutkrävande.
Förtjänar bättre
Jumanah Zabaneh vill inte acceptera att det ska vara normalt med förstörelse, explosioner och döda människor på gatan.
– Det har blivit det normala, men så borde det inte vara. Vi förtjänar bättre än så.
TT: Tror du att detta kommer att leda till nya demonstrationer?
– Jag tycker att det borde göra det. Det finns inga argument kvar för varför förändring inte ska ske.
Marc Skogelin/TT
Fakta: Månader av protester
Sedan oktober 2019 har Libanon skakats av protester mot regeringen och de ekonomiska svårigheterna.
Startskottet kom den 17 oktober då den dåvarande regeringen aviserade nya besparingar och att man ville införa en skatt på samtal som sker via meddelandeappar. Spontana protester utbröt. Regeringen drog snabbt tillbaka skatteförslaget, men demonstrationerna växte och kom att gälla också allmänna levnadsförhållanden, den omfattande korruptionen och religiösa motsättningar.
Den 29 oktober meddelade dåvarande premiärminister Saad al-Hariri sin avgång. Men det tog lång tid att bilda ny regering, bland annat eftersom de olika politiska grupperingarna inte kunde enas om ministerposterna.
Den 19 december tillkännagav president Michel Aoun att den relativa doldisen Hassan Diab skulle bli ny premiärminister. Han backas av den inflytelserika och Iranstödda shiarörelsen Hizbollah, vars allierade har stöd i parlamentet.
I januari 2020 eskalerade protesterna och många skadades i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Den 21 januari tillkännagav Hassan Diab sin nya regering.
Den 17 april deltog hundratals människor i en protest i Tripoli som markerade att det gått ett halvår sedan starten på demonstrationerna. 27–28 april blev protesterna i staden särskilt våldsamma och en demonstrant dog.
Den 30 april godkände regeringen en ekonomisk räddningsplan.
Den 14 juni skadades 120 personer under protester mot ökade levnadskostnader och regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen.
Den 3 augusti avgick landets utrikesminister i protest mot den sittande regeringen.
Den 4 augusti stormades energidepartementet i Beirut.