Det är färre bilar på gatorna i Stavanger. Att hitta ett ledigt hotellrum är inte längre en bedrift samtidigt som oljemetropolens framtid diskuteras flitigt på byn.
Lars Bjarte Bakestad arbetar som skeppare på ett bogseringsfartyg i hamnen och har precis bogserat in en partybåt som hade slitit sig.
– Jag hör och läser varje dag om alla som förlorar sina jobb.
Än så länge är det mycket att göra för bogserbåtsföretaget som med 250 anställda har verksamhet från Bergen till Fredrikstad.
– Nästan alla känner någon som jobbar med oljan. Flera från min familj jobbar på oljerigg och jag är orolig att de ska förlora jobbet, säger Lars Bjarte Bakestad.
Några minuters promenad förbi restauranger och barer ligger Arkaden, ett av stadens köpcenter. I en provisorisk butik precis intill tre tomma butikslokaler står en ung man och säljer kostymer. Kassan är ett enkelt bord i ståhöjd med en fasttejpad kortläsare. På väggen bredvid hänger en lapp med handritade priser. Mannen berättar att han vanligtvis levererar direkt till butikerna men på grund av dåliga tider har han valt sätta upp en tillfällig lagerbutik med 70 procent på allt.
Nära krogstråket vid hamnen, i en annan klädbutik, står Kine Solberg, 25 år och viker kläder. I september blev hon färdig med sin master i riskhantering men trots det arbetar hon kvar på extrajobbet som hon haft under studietiden.
– Det värsta för mig är att jag känner mig överbliven. Jag har gått fem år på universitetet på en utbildning som kändes viktig men så är det ingen som har råd att anställa mig. Jag har blivit överflödig och till ingen nytta.
Allra helst vill hon ha ett arbete i Stavanger där hon bor med sin sambo men redan vid första mötet på NAV, norska arbetsförmedlingen, blev Kine Solberg tillfrågad om hon kunde tänka sig att flytta till Danmark eller Sverige. Då förstod hon hur illa det var.
– På en del jobb jag sökt har det varit ett 40-tal sökande, när jag sökt jobb i oljebranschen har det ofta varit över tusen sökande till en tjänst.
För drygt fem år sedan, när Kine Solberg påbörjade sin utbildning blev studerande nästintill lovade tjänster. Sedan när den norska arbetsmarknaden ställdes inför en ny verklighet i samband med att det internationella oljepriset dök 2014 förändrades situationen radikalt. Nästan utan varsel rycktes mattan undan för den norska oljenäringens vinstmarginaler. Den tidigare guldruschen var över och besparingar hamnade på agendan. På bara några månader fördubblades antalet arbetslösa i den hårdast drabbade regionen, Rogaland med oljemetropolen Stavanger i centrum.
– Den förra krisen slog nationellt men denna slog mot Stavanger, säger Kaia Samuelsen och fortsätter:
– Vi trodde aldrig att någon av oss skulle förlora våra jobb.
Kaia Samuelsen arbetar på konsultföretaget Proactima i Stavanger vars verksamhet till stor del är kopplad till oljenäringen. Tidigare hyrdes hon ut som konsult till oljeföretagen. När efterfrågan minskade fick hon strax innan jul välja mellan att bli permitterad eller att bli förflyttad till en administrativ tjänst. Totalt har drygt en tredjedel av företagets 120 anställda permitterats på deltid eller heltid. Under våren 2015 gick dessutom företagets anställda kollektivt ner tio procent i lön för att försöka förebygga antalet permitteringar.
– Det är en vanlig åtgärd i Norge. Om alla säger ja så går det men om en anställd säger nej blir det inget, säger Kaia Samuelsen.
Hon nämner också att andra företag har övergått till fyradagarsveckor och att chefer har tackat nej till bonusar. Men när hösten kom så gick oljekrisen djupare än väntat och varsel om permitteringar ansågs som nödvändigt för att vända på företagens ekonomi.
– Men vi svälter inte, vi har ett bra skyddssystem i Norge, säger Kaia Samuelsen som också är tacksam för att hon själv har jobbet kvar.
Värre har det gått för inhyrd personal, speciellt de som kommer från andra länder.
– Alla som var inhyrda av oljeföretagen har blivit hemskickade. Tidigare rekryterade vi massor med ingenjörer från Indien för att det inte fanns några i Norge eller Sverige, men nu har det skickats tillbaka.
När stor del av personalen försvann från staden sjönk också bostadspriserna samtidigt som det blivit färre bilar i trafiken.
– Många säljer, bilar, hus och lägenheter med förlust för de har förlorat jobbet och måste flytta eller åka tillbaka till hemlandet, säger Kaia Samuelsen.
Taxichauffören Osman Sutcu är en av dem som går i tankarna på att återvända hem. På grund av krisen kör han numera cirka 60 procent färre turer per dag.
– Jag funderar på att flytta tillbaka till Turkiet för att jag tror att ekonomin faktiskt är bättre där, säger Osman Sutcu på flytande norska.
Innan krisen arbetade Osman Sutcu fem dagar i veckan. Numera måste han arbeta varje dag.
– Det är dyrt i Stavanger men jag måste fortfarande försörja min familj.
Den minskade trafikintensitet märker också Kaia Samuelsen av som kör till jobbet på 14 minuter istället för på de tidigare 45. Därutöver pratas det också mycket om krisen på radio, i TV, på jobbet, under luncher och i privatlivet.
– Det svåraste är att ingen känner sig trygg. Det tär på folk att inte veta om du har jobb nästa vecka eller inte. Jag vet inte om jag har jobb om en månad trots att jag är en av dem som har varit här längst och varit med och byggt upp företaget.
Kine Solberg är tacksam för jobbet i jeansbutiken. Hon hoppas nu på ett heltidsjobb som hon är utbildad för och söker alla tänkbara tjänster samtidigt som hon försöker leva ett vanligt liv. Men med en hyra på 10000 norska kronor, en deltidslön och bidrag från Nav så blir det lätt knapert i slutet på månaden.
– Det känns fel att gå på café med vänner för att jag egentligen borde söka jobb men det finns inga fler att söka.
Av totalt 40 mastersstudenter i riskhantering som blev klara under 2015, var det en del som redan hade anställning. Övriga har likt Kine Solberg fått det tufft med att hitta relevanta jobb men några få hade tur och fick ett vikariat. Kine Solberg var inte en av dem och har istället sökt jobb som bland annat säkerhetskontrollant på flygplatsen. Men även ett yrke utan utbildningskrav visade sig vara svårt att få.
– Svaret blev nej och jag tror att det beror på att jag är överkvalificerad, de är kanske rädda för att jag kommer att gå så fort jag hittar något annat.
Därutöver är det inte ovanligt att arbetsgivare väljer någon annan för att hon saknar erfarenhet eller dyra säkerhetskurser, vilket många av dem som är arbetslösa inom oljebranschen redan har. Situationen leder till en osäkerhet som också påverkar hur hon mår i vardagen.
– Det går väldigt upp och ner. Ibland känner jag mig bäst, detta ska jag klara. Dåliga dagar har jag ingen motivation att gör något, men det är inte så ofta och jag brukar tänka: ”nej men kom igen nu, skärp dig” och så känns det bättre efteråt.
Kine Solberg är hoppfull inför framtiden och har en praktikplats på gång. Hon tror dock inte att oljepriset kommer tillbaka till samma nivå. Därför har hon valt att fokusera på andra branscher och offentliga verksamheter så som polisen. Senaste jobbet sökte hon dock i Oslo och för rätt jobb är hon även beredd att flytta till Sverige.
– För mig är tjänster i Stockholm mest intressanta men hittar jag ett drömjobb i en annan svensk stad så kan det också bli aktuellt.
För många leder livet som arbetslös till ekonomiska problem och oro i vardagen. Det är samtidigt farligt att fastna hemma i soffan. Det är något som Kine Solberg aktivt undviker genom att träna, nätverka och genom att söka jobb.
– Jag tycker att man ska gå upp på morgonen för att vara en del av samhället. Ibland tar jag med datorn ut på café för att inte fastna hemma framför TV:n, samtidigt har lägenheten aldrig varit så ren, säger Kine Solberg.
