Allt är sig likt på kibbutz Degania denna fredagseftermiddag när invånarna varvar ned efter arbetsveckan. Sabbatsfriden lägrar sig över den lilla byn i den lummiga grönskan intill Genesarets sjö i norra Israel.
Människor cyklar hem från jobbet eller från affären där de handlat inför veckoslutet. Andra bär hem matlådor från den gemensamma matsalen. Barn stojar på gräsmattan, en flicka fyller sju i dag och bjuder sina kompisar på chokladtårta.
Inget avslöjar att de 320 medlemmarna just har fattat det mest dramatiska beslutet i kibbutzens 97-åriga historia. Med överväldigande majoritet har de röstat igenom Förändringen, en reform som förvandlar deras lilla socialistiska ö i det kapitalistiska havet till ett samhälle som alla andra - med löneskillnader och på sikt privat ägande av bostäder.
Alla fick lika mycket
Tidigare gällde den klassiska marxistiska principen "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Alla medlemmar fick lika mycket: chefen för kibbutzens framgångsrika exportindustri, tvätteriarbetaren som viker handdukar och den som föredrar att inte jobba alls utan tillbringar dagen med att meta i Genesaret.
Nu blir det radikalt differentierade löner som genast skapar stora inkomstskillnader och på sikt något i en kibbutz tidigare så otänkbart som klasskillnader.
Anpassning till verkligheten
Privatisering har visserligen pågått länge i Israels 270 kibbutzer. Men när Degania, alla kibbutzers moder som grundades redan 1910, tar steget över till kapitalism och marknadsekonomi, är det en symbolhandling som uppmärksammas över hela världen.
Reformens tillskyndare vägrar dock att se reformen som en dramatisk förändring. De kallar den anpassning till verkligheten.
- Det är inte så att kibbutzens idé försvinner. Nu blir vi för kanske första gången en riktig kibbutz. Efter alla dessa år uppgraderar vi vår socialism. Vi anpassar oss till vad som sker i samhället omkring oss och också till vad som sker i vårt eget samhälle, säger Shai Shoshani som tidigare i likhet med alla sina föregångare som kibbutzledare helt anspråkslöst kallades "sekreterare", men nu bär den mera tidsenliga titeln "styrelseordförande".
- Vi ser vår reform som ett modernt socialistiskt system. Jag är stolt över att vara en av de sista socialisterna i världen. Vi är fortfarande ett samhälle som stödjer de behövande. Vissa säger att kibbutzen är död. Det är inte sant, vi är fortfarande unika i världen, säger Shoshani.
Pionjärer startade kibbutzen
Från väggen i Shoshanis kontor blickar Aharon David Gordon strängt ned på oss. Den skäggige mannen på fotot var en av de sionistiska pionjärerna i början av förra seklet som predikade jämlikhet och hårt arbete. Han bodde i Degania och har i alla år betraktats som kibbutzens ledstjärna. Reformens kritiker misstänker att Gordon i dag roterar i sin grav, medan anhängarna tvärtom hävdar att denne stränge ideolog entusiastiskt skulle ha anammat de nya idéerna.
Det var 1910 som tio unga män och två kvinnor kom ridande över Jordanfloden och grundade Degania. "Vi kom för att starta ett självständigt nybygge med hebreiska arbetare på nationellt land, ett kollektivt samhälle utan utsugare eller utsugna", skrev de tolv pionjärerna.
Legendarisk ställning
Det blev startskottet för kibbutzrörelsen. Den kom att dominera det judiska uppbyggnadsarbetet i landet som först var en turkisk provins, sedan ett brittiskt mandat och 1948 blev den självständiga staten Israel. Som den första kibbutzen fick Degania en legendarisk ställning. Många av landets ledande politiker, militärer och fackföreningsmän kom därifrån. Generalen och statsmannen Moshe Dayan var den andra babyn som föddes där.
Degania hade ständigt ögonen på sig och det är därför som dagens reform får så stor uppmärksamhet.
Under årtionden försörjde sig Degania liksom andra kibbutzer på sina odlingar - bananer, dadlar och avokado - och på sina mjölkkor. Senare startade man en fabrik som producerar verktyg och industridiamanter; den exporterar till hela världen och står i dag för 70 procent av Deganias inkomster.
Ett socialistiskt experiment
Kibbutzen har beskrivits som världshistoriens enda lyckade socialistiska experiment. Den sovjetiska "realsocialismen" gick under i massmord och förtryck. Kina följde samma mönster och Kuba blev ett i cigarrök insvept fattighus. Men i de israeliska kibbutzerna fortsatte man träget decennium efter decennium att på frivillig väg tillämpa demokratisk socialism i praktiken.
Kibbutzen blev Israels skyltfönster och lockade genom åren till sig hundratusentals utländska volontärer, främst ungdomar, som plockade apelsiner i utbyte mot mat och husrum. För att inte tala om de horder av psykologer, sociologer och andra forskare som ville studera den kollektiva livsstilen från vaggan till graven.
Degania - som egentligen heter Degania A efter en splittring i ett tidigt skede då några medlemmar bröt sig ut och bildade Degania B på andra sidan vägen - blev med åren tämligen välmående och kunde ge sina medlemmar en hög levnadsstandard. Alla löner, även deras som arbetade i sina yrken utanför Degania, gick till kibbutzen som sedan tillgodosåg allas behov i förhållande till livssituation och antalet barn.
Medlemmarna vill ha privatliv
Med åren ville medlemmarna ha allt mer privatliv och allt mer privat inflytande över sina inkomster och utgifter. För ett år sedan införde Degania privatisering på prov: Medlemmarna fick behålla sina inkomster och betala en intern, progressiv skatt för att finansiera gemensamma utgifter och ett "säkerhetsnät". Den gången röstade 66 procent för provåret. Nu steg röstsiffran till 85 procent när det gällde att permanenta förändringen.
- Det var små förändringar hela tiden. Redan på 1920-talet började medlemmarna märka sina kläder, de ville ha sina egna kläder. I min generation fick vi nya underkläder två gånger om året från kibbutzen, nästa generation fick dem av föräldrarna, säger Tamar Gal-Sarai, 46, skolledare, medlem av styrelsen och en av reformens mest entusiastiska anhängare.
- I början var alla måltider gratis. Efter hand började vi betala för varor och tjänster. Alla fick en personlig budget. Först betalade vi med kuponger, sen började vi skriva upp på kredit, till slut använde vi riktiga pengar.
Startar utan besparingar
Det är svårt att hitta någon uttalad motståndare till Förändringen. De 15 procent som röstade emot väljer att ligga lågt och inte fortsätta striden.
Men Dani Greenblatt, 34, är fortfarande kritisk.
- Från början var jag 100 procent mot Förändringen, nu är jag delvis emot. Reformen är bra för de äldre som får en anständig pension och en massa pengar på ett bräde. Men vi som är yngre med småbarn drabbas, vi får börja från praktiskt taget noll utan besparingar, säger han.
- Jag gillade kibbutzen som den var en gång. Men det var en utopisk livsstil, den fungerar inte. Det kanske skulle gå om man bildade en ny kibbutz med idealister. Men inte här på Degania, här är ideologin död sedan många år, säger Greenblatt.
I den gemensamma matsalen träffar jag en grupp pensionärer som inte verkar sakna den socialism de levt med i hela eller större delen av sina liv.
- Det är slutet på den dröm jag hade när jag kom hit. Men verkligheten har varit annorlunda i många år. Konsumtionen är privatiserad sedan länge, titta bara på kassaapparaten här i matsalen! Så det jag ger upp nu är bara drömmen, inte verkligheten, säger Allan Shapiro, 79, universitetslärare i statskunskap som kom till Degania från New York 1955.
Tid för förändring
- Det var hög tid för förändring. Vi anpassar oss till övriga Israel och västvärlden. Men de nya löneskillnaderna påverkar inte oss som lever på jämlika pensioner från kibbutzen, förklarar han.
Hans fru Yoya, 86, vars föräldrar grundade kibbutzen, har mera blandade känslor.
- För mig är det mycket svårt. Jag röstade ja eftersom de flesta gillar reformen. Jag vill inte stå i vägen för de unga, de ska få leva som de vill. Men mina föräldrar gav sina liv för kibbutzen, jag vet inte om de skulle ha gillat det här, säger hon.
Slöseri med resurserna
Deras bordsgranne Ruth Ben-Yaakov, 84, ser bara fördelar med det nya.
- Nu lever vi mera normalt än tidigare. Det var ett fruktansvärt slöseri här med det gamla systemet. Folk lät lyse och luftkonditionering vara på hela dagen även när de var på jobbet. Det sker inte längre när vi betalar för el, säger hon.
- Jag har varit här sen 1942. Jag jobbade i hönshuset, köket, med spädbarnsvård. Till slut jobbade jag 15 år i fabriken. Var tvungen att sluta vid 72 års ålder för att jag inte klarade datoriseringen. Det fanns inget annat jobb för mig. Vissa av oss har jobbat hårt hela tiden, medan andra inte gjorde ett handtag. Det hotade hela vår existens och därför är reformen nödvändig, säger hon.
