Kairo har alla den våldsamt överbefolkade storstadens problem. Fattigdom, trafikkaos, trångboddhet, luftföroreningar, döende stadskärna.
Hälften av invånarna bor i "informella" områden, alltså slumkvarter utan stadsplan, utan organiserad el- och vattenförsörjning, utan avlopp och sophämtning. Samtidig flyr de välbeställda ut till nya områden utanför staden, de rikaste till inhägnade och välbevakade villaområden ute i öknen.
Med sina 20-25 miljoner invånare - ingen vet ens ungefär hur många - är den egyptiska huvudstaden en urban mardröm. För några decennier sedan var Kairo en hanterlig storstad med grönområden i utkanterna och centrala stadsdelar fulla med vackra patricierhus och eleganta villor. I dag är staden nedsliten av befolkningsexplosionen, avgaserna och de obarmhärtiga sandstormarna - och påminner mest om en enda jättelik trafikstockning.
Det kräver fantasi och initiativkraft att över huvud taget kunna ta sig fram i trafiken. De tillproppade gatorna domineras av små svartvita taxibilar som för länge sedan sett sina bästa dagar, och inte ens då var något att skriva hem om.
Destruktiv kreativitet
Jag sitter i en gammal skraltig sovjetisk Lada, uppskattningsvis från perioden tidig Brezjnev. Taxiföraren utkämpar en hänsynslös duell med en kollega i en möjligen något yngre Dacia, ett av den stolta rumänska bilindustrins flaggskepp som också är väl representerat i Kairos taxibestånd. Båda sliter sig ur stoppkön på något mirakulöst sätt, utan en skråma i den för all del rätt matta lacken.
- Egyptierna är mycket kreativa. De skapade civilisationen och de är fortfarande här. Men i dag är deras kreativitet destruktiv. Se hur folk kör, särskilt taxichaufförerna i Kairo! Om vi kunde vända deras begåvning till något positivt, skulle vi åter få ett Egypten som det vi läser om i historieböckerna, säger Abbas el-Zafarany, professor i stadsplanering på Kairo-universitetet.
- Kairo är en döende stad, men vi kan ta oss ur krisen. Stan har stor potential: vårt antika arv, den mäktiga Nilen, en jätteöken att expandera i. Och framför allt människorna. En massa begåvat folk i universitet och forskningscentrum. Problemet är att vi inte utnyttjar dem, säger han.
El-Zafarany anser att den våldsamma centraliseringen av all politisk, ekonomisk och kulturell verksamhet till huvudstaden, en 5 000 år gammal tradition som går tillbaka till den faraoniska tiden, hotar både Egyptens och Kairos framtid. Enda räddningen är att flytta huvudstaden.
- Kairo växer som en tumör och suger ut alla Egyptens resurser, säger professorn.
- Enda sättet för Kairo att överleva är att flytta dess funktioner till en annan plats. Vi är centrum för landets regering, förvaltning och finansvärld. Vi är Egyptens och hela arabvärldens kulturella huvudstad och främsta turistattraktion.
- Det vi kan flytta är regeringen och förvaltningen. Om de funktionerna försvinner härifrån kan vi rädda resten av stan. En ny huvudstad måste ligga minst 30 mil härifrån för att komma ur Kairos magnetfält.
Förslaget att bygga en ny huvudstad är förknippat med familjen el-Zafarany. Professorns pappa, också han expert på stadsplanering, var den förste som föreslog det i sin doktorsavhandling för 40 år sedan. Nu är sonen idéns främste förespråkare och han säger att allt fler ansluter sig.
- Experterna är i princip eniga om att huvudstaden måste flytta. Allmänheten börjar vänja sig vid tanken. Premiärministern och andra ledande politiker är positiva. Men president Mubarak är inte övertygad än. Och så länge han inte är det, kommer inget att hända, säger el-Zafarany.
- Jag är optimist. Huvudstaden har flyttat 17 gånger genom åren. Men nu har den legat här på samma plats i 1 500 år och det är för länge. Vårt mål är att flytten ska vara genomförd år 2050.
Kö från morgon till kväll
Det finns flera varianter på el-Zafaranys förslag. Till exempel att flytta ut regeringskanslier och ämbetsverk till förstäderna. Och att bygga satellitstäder med industrier och andra arbetsplatser lite längre från Kairo, något man prövat med växlande framgång i snart 40 år.
- Vi var på rätt väg i slutet av 70-talet när vi byggde en ringled runt Kairo och industristäder långt från stan. Men sedan kom en ny bostadsminister och ändrade politiken. Han började sälja mark till byggmästare strax utanför ringleden för att få in pengar. De byggde bostäder där och alla de nya pendlarna proppade till tillfartsvägar och ringled, säger Maged Iskander, professor i arkitektur på Ein Shams-universitetet i Kairo.
- Trafikmässigt är Kairo förlorat. Det finns ingen lösning, sa japanska experter i en rapport nyligen. Vi sitter i bilkö från morgon i kväll. De dagar presidenten förflyttar sig eller har en officiell gäst är hela stan avstängd. Då stannar jag hemma eller reser bort i förväg, säger Iskander som kommer två timmar för sent till vårt möte i hotellet vid Nilstranden just på grund av trafiken.
Alla ser inte lika mörkt på läget som de två planeringsprofessorerna. Den brittiske journalisten Max Rodenbeck, som växt upp i Kairo och har skrivit en redan klassisk bok om staden som häromåret kom ut också på svenska, tycker att jättestaden mot alla odds fungerar ganska bra.
- Mot bakgrund av all korruption, inkompetens, bristande organisation och inaktivitet från invånarnas sida borde stan vara en total katastrof. Men det är den inte. Det kan fortsätta så här i 4 000 år till. Och de kommer aldrig att flytta huvudstaden, säger Rodenbeck över en Stellaöl i den en gång eleganta men fortfarande rätt välmående stadsdelen Zamalek.
- Folk har i alla år sagt att Kairo är nära sammanbrott, men jag tycker inte att det blir värre. Det blir till och med bättre på vissa håll. Jag kan till exempel inte minnas när vi hade elavbrott senast.
- Jag försöker inte släta över. De flesta har ett mycket hårt liv. Man ser på människors ansikten att de lever under tryck och far illa. Men det borde egentligen vara ännu värre, säger han.
Bostad på tio kvadratmeter
I Manshiet Nasser är livet verkligen tufft. Med sina upp till en miljon invånare är det ett av Kairos största och äldsta slumområden. Ett av de drygt 80 "informella" områden som har vuxit upp utan planering och fyllts på med invandrare från provinsen som kom till storstaden för att söka lyckan.
Sopor ligger i drivor på de trånga leriga gatorna. De fallfärdiga husen står tätt, tätt. Och människorna bor ofta i bokstavligen ett hål i väggen.
Familjen Ibrahim - mamma, pappa och tre små barn - bor tillsammans i ett litet rum, på sin höjd tio kvadratmeter. Det enda rummet domineras av en dubbelsäng som trängs med klädskåp, kylskåp, spis och barnens madrasser.
- Vi har bott här i tolv år. Vi skulle vilja flytta till nåt större men har inte råd. Vi är rädda för att det tunga taket ska rasa ner och slå ihjäl oss alla, säger Nasser Shabaan Ibrahim, 38, och pekar på det fuktskadade taket.
Han betalar 50 egyptiska pund, ungefär lika mycket i svenska kronor, i månadshyra. Som textilarbetare tjänar han cirka 300 kronor i månaden. Det finns större lägenheter i närheten med en av staten subventionerad hyra på 75 kronor. Men han säger att familjen inte uppfyller myndigheternas villkor för att få flytta dit, oklart varför.
- Barnen mår inte bra av att bo så här. Vi ser till att de går i skolan och får mat. Vi gör vårt bästa som föräldrar. Men vi drömmer om ett bättre liv, säger mamma Amal, 37.
De flesta i närheten har anslutit sig till det kommunala vattnet för en avgift på 1 000 kronor. Men familjen har inte råd utan hämtar vatten i hink från grannarna eller från en offentlig kran.
För tio år sedan var Manshiet Nasser och liknande slumkvarter härdar för islamistisk terrorism. I mitten av 1990-talet försökte Egyptens jihadister med våld störta landets "otrogna" regim. Men president Hosni Mubaraks säkerhetsstyrkor slog hänsynslöst ned revoltförsöket.
Den gången ville Mubarak jämna Manshiet Nasser med marken. I dag försöker regimen att rusta upp området.
Khalil Shaat leder ett tyskt biståndsprojekt i Manshiet Nasser och är tillika Kairo-guvernörens rådgivare för "uppgradering" av de informella områdena.
- Människorna här känner inte att de tillhör Egypten. Det finns en stor misstro mellan dem och myndigheterna. Vi vill göra dem delaktiga. Vi frågar dem vad de vill ha, säger Shaat i sitt kontor i den stora administrationsbyggnaden precis vid infarten.
- Före årets slut ska Manshiet Nasser vara ett "formellt informellt område". Det vill säga att människor kan börja registrera sig som ägare till sina hus och inte längre bo här illegalt. Det är första steget mot att göra dem till medborgare som bryr sig. Den som har egendom bryr sig också om omgivningen.
Ett ghetto för rika
Egendom är inte problemet för invånarna i Zayed 2000, ett rikemansghetto i öknen väster om Kairo. Det är ett av många villaområden som vuxit upp utanför storstaden under senare år.
Där finns vakter och höga murar så att inga obehöriga kan ta sig in. Med glamorösa namn som Beverly Hills, Palm Hills och Golf Heights lockar de till sig välbärgade Kairobor som tidigare aldrig skulle ha kommit på tanken att lämna sina inbodda kvarter inne i staden.
Familjen el-Ghamri bor i en trevåningsvilla på 360 kvadratmeter. Tomten är 650 kvadratmeter och där finns också plats för en hyfsat stor pool. Allt är grönt och lummigt. Och framför allt tyst, en stor kontrast mot det brusande Kairo bara två mil därifrån.
De flyttade dit för fem år sedan och betalade då motsvarande 600 000 kronor för huset. I dag är det värt mer än två miljoner.
- Här får jag lugn och sinnesfrid. Jag kan koppla av. Men varje gång jag åker till jobbet hamnar jag i bilkö, säger Khaled el-Ghamri, 37.
- Kairo skulle ha exploderat utan de här nya områdena. Men trafikproblemen finns kvar.
Khaled skjutsar mig ut till sitt hem i sin splitter nya stadsjeep av modell Nissan X-Rail. Plastskyddet är ännu kvar på sätena. Hans fru Doaa, 29, har en något mindre jeep i vilken hon skjutsar dottern Sidra, 2, till olika aktiviteter.
Khaled skrattar gott när jag frågar om de finansierar hus och bilar med hans lön som redigerare på den engelskspråkiga Kairotidningen Al-Ahram Weekly. Pengarna kommer "från familjen", säger han. Och att svärfar har en export/import-firma där hustrun jobbar, ger en del av förklaringen.
- Det här är en lugn och säker plats för barn. Vi kommer aldrig att flytta tillbaka till Kairo. Jag blev alldeles stirrig när jag bodde en vecka hos mina föräldrar inne i stan för en tid sen, säger Doaa.
Lyxliv i öknen verkar vara framtiden för det Kairo som har råd. I dagens nummer av landets ledande tidning Al-Ahram ser jag en annons för ett nytt projekt över två helsidor. Det är reklam för Medinati, "min stad", med förföriska bilder på 660 kvadratmeter stora villor. Man kan betala under 15 år, totalsumman anges inte men det räcker med 85 750 egyptiska pund det första året.
Det är en fantasisumma för familjen Ibrahim som jag tidigare mötte, men efterfrågan på villorna i "min stad" lär vara större än utbudet.
"Den vackraste staden i världen, planerad av de bästa arkitekterna", skriver annonsörerna och uppmanar hugade spekulanter att ringa det avgiftsfria numret 19691 för närmare information.
