Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Äktenskap utan gränser: Kathia, Kristina Petkovska Lund och barnen Alvin och Zonya tittar nyfiket på då kakan skärs upp.

Kärleksflyktingarna från Danmark

– Om jag inte fullföljer detta kommer jag att sitta ensam i Köpenhamn och ångra mig hela livet, säger Yvonne Rasmussen.  Hon är en av de tusentals danska kärleksflyktingar som tvingats flytta till Sverige för att kunna bo med sin utländske partner.

Yvonne Rasmussen plockar upp sina hembakade rimbobullar ur plastpåsen och placerar dem på kakfatet hemma hos Anne-Therese Arthur och John Boah Arthur i Malmöstadsdelen Lindängen. I soffan runt vardagsrumsbordet sitter flera medlemmar från Äktenskap utan gränser – en organisation som hjälper dansk-utländska par. Den här lördagseftermiddagen är det ett gäng från Malmönätverket som samlats för att ha knytkalas. Samtliga kvinnor är från Danmark medan de makar som är med kommer från Kuba, Ghana och Turkiet. För Yvonne Rasmussen är hennes första nätverksträff. Förhoppningen är att få stöd och råd av dem som har gått igenom det hon just nu kämpar med. 
- Jag känner mig ensam i detta. Men så träffar man folk som har haft samma problem och då blir man lugnare.

För tre år sedan träffade hon en man på nätet. Hon hade varit ensamstående med två barn i 19 år i Köpenhamn och var trött på att leva ensam. 
- Jag var väldigt tydlig i min profil att jag inte är rik och jag berättade att jag hade problem med ryggen. Jag ville inte att någon skulle ta mig för pengarna eller min kropp.
Kärleken beskriver hon som en välutbildad man från en förmögen familj i Nigeria och som har drivit ett larmtjänstföretag. Efter flera månaders chattande, pratande och möten gifte de sig borgerligt i februari i Niger. För att ha råd med festen sålde maken en bit mark i hemlandet. 
- Det var ju bara trehundra andra människor som gifte sig den dagen i rådhuset, säger hon och skrattar. Jag var den enda vita personen. Folk glodde på mig som att de aldrig hade sett något liknade. De tog bilder på mig istället för sina släktingar. 
Redan då förstod paret att de inte kunde bygga sin framtid i Danmark. Yvonne Rasmussen har gått på socialbidrag sedan hon förlorade sitt jobb på Köpenhamns flygplats. Ett fysiskt krävande arbete som hennes rygg inte klarade av. Enligt danska regler får en dansk medborgare inte ha tagit emot socialbidrag under de tre senaste åren om hen ska få återförenas med sin utländska partner i Danmark.

Enda lösningen var att hon flyttade till universitetsstaden Lund på andra sidan Öresund. 
- Jag har betalat skatt i Danmark i trettio och så blir man utkastad på det här sättet, bara för att man förälskar sig i en utländsk man. Jag blir bara så arg. Och det känns inte rätt att behöva flytta till Sverige och använda det svenska systemet för att få hit min make.
Hon har bott i Sverige sedan i somras och känner sig mer hemma här än hon någonsin har gjort i Danmark. Kanske kommer hon aldrig att flytta tillbaka, säger hon. Och det trots att hennes son och dotter, som båda är i tjugoårsåldern, bor där. 
Kristina Petkovska Lund, som sitter intill, bryter in: 
- Jag tror det där är mycket psykologiskt. Jag har träffat många personer via Äktenskap utan gränser och det är något som händer i dig när du inte får leva tillsammans med din kärlek. Det växer en besvikelse mot Danmark samtidigt som Sverige står för det öppna och välkomnande. Det tog mig tre år att bli av med den ilskan.

Hon återförenades med sin make Alejandro Vazquez Bofill från Kuba för tio år sedan i Malmö. I dag har de båda jobb och två döttrar tillsammans.
- Våra berättelser skiljer sig åt. Det verkar ha gått så bra för er. Men min historia är mer korset på ryggen, säger Yvonne Rasmussen. 
Kristina Petkovska Lund protesterar:
- Om du hade träffat mig för åtta år sedan hade jag suttit här och varit helt slut. Min mammaledighet var över och jag hade inget jobb. Min man hade heller inte så mycket arbete. Vi hade inga pengar och var nära att sälja allt vi hade. Jag mådde jättedåligt. Men sen vände det.

Hon gick med i organisationen när hon och maken kom till Sverige och är i dag vice ordförande. Det är väldigt vanligt att första åren är tuffa för paren, säger hon. Båda har lämnat sina vänner och släktingar och börjar om på nytt. 
- Jag är väldigt social. Så det värsta var att inte kunna kommunicera med folk i början, säger Alejandro Vazquez Bofill. Och kylan. Jag har alltid levt i ett tropiskt klimat. När jag kom till Köpenhamns flygplats första gången var det januari. Min kropp fick en chock när jag kom ut. Jag gick in igen.

Yvonne Rasmussen sitter intill och lyssnar noga. Hon säger att hon redan nu förbereder sig mentalt på att det blir tufft för hennes make att anpassa sig till livet här. Det svåraste är ändå väntan. De pratar dagligen via Skype och Viber. Hon vet inte hur lång tid det kommer att ta innan de kan bo tillsammans. Migrationsverket har långa väntetider efter att rekordmånga människor förra året sökte asyl i Sverige. Totalt rörde det sig om drygt 160 000 flyktingar från framför allt Syrien och Afghanistan. Det tog Yvonne Rasmussen fyra månader att få ett svenskt personnummer.
- Oj! För mig tog det bara en dag, kommenterar Line Sørensen som sitter intill i soffan.
Det var först efter att hon fått svenskt personnummer som hon kunde ställa sig i bostadskö i Malmö. Att hitta bostad har varit en utmaning för de flesta av paren. Lisa Juul Sahiner berättar att hon och maken Murat Sahiner bodde i hennes pappas segelbåt de första veckorna i Malmö. Och värdparet Anne-Therese Arthur och John Boah Arthur flyttade till tre olika lägenheter under två år med deras dotter. De är väldigt tacksamma att de nu har ett permanent hem, säger Anne-Therese Arthur och stryker på sin höggravida mage.

Nyligen hade Äktenskap utan gränser konferens med sina europeiska partners i Paris. Kristina Lund Petovska var där och berättar att den stora oron är att Sverige har skärpt sina regler för anhöriginvandring. 
- Jag tycker det är skrämmande. Om jag och min man inte hade fått komma hit, vad hade vi gjort då? Jag är glad att vi hann hit. I framtiden blir det kanske ni svenskar som tvingas flytta till Danmark.

Reporter: Hanna Rydén Bild: Emil Malmborg

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.