Julia i Minsk: Det är kvinnornas revolution

Det började den 12 augusti. I flera dagar hade internet legat nere men ryktena florerade med allt högre hastighet; svårgreppbara historier om gripanden, våld och tortyr, om tusentals människor som tycktes ha slukats av jorden efter valet tre dagar tidigare.

När Julia Mickiewicz hörde talas om en liten grupp kvinnor som ville samlas och starta fredliga protester var saken klar.

– För mig var det ett ögonblickligt beslut – jag bokstavligen sprang dit. Vi var kanske 200 kvinnor på det första mötet. Nu är vi överallt, säger hon.

"Vi är slavar"

Som kvinna känner sig Mickiewicz relativt skyddad från fysiskt våld, men flera manliga vänner och kollegor har misshandlats svårt under protesterna.

– Jag grät när jag såg min väns kropp när han frigavs. Alla känner någon som känner någon som misshandlats. Det går inte att leva vidare under det här styret med vetskapen om vad som hänt.

Hon arbetade tidigare som journalist, sedermera som ledare för unga socialdemokrater och i dag som projektledare för fortbildning. Under Aleksandr Lukasjenkos regim har alla yrkesroller varit förenade med samma ständiga kamp: att få tänka och agera fritt, särskilt som kvinna.

– Det politiska styret förtrycker all form av alternativt tänkande, allt som motsäger Lukasjenkos bild av hur belarusier tänker, känner eller lever. Under den här regimen är vi en befolkning, inte människor. Vi är slavar som måste följa order.

Bannas från yrken

Som journalist skrev Mickiewicz helst om sina hjärtefrågor: jämlikhet, våld mot kvinnor, feminism. I det patriarkalt präglade Belarus har varannan kvinna utsatts för våld i hemmet, enligt en kartläggning från FN:s befolkningsfond ( UNFPA ) genomförd 2018.

Kvinnor är underrepresenterade inom politiken och på topposter inom näringslivet och på myndigheter. Dessutom är de enligt lag förbjudna att söka sig till 181 olika yrken, en lag som enligt regimen ska skydda kvinnor från tunga, farliga eller stressfyllda arbeten.

– Belarusiska kvinnor gör otroliga saker, men på grund av vårt patriarkala system fortsätter vi att se oss som svaga och underordnade. Men vi är modiga, starka och fantastiska. Nu får hela världen se det.

På bilderna som kablas ut från Belarus massiva protester blir det tydligt: kvinnorna har klivit fram, tröttnat på att sitta hemma och låta samhället styras av männen. Klädda i vitt, med blommor, flaggor och ballonger leder de nu folkmassorna som kräver Lukasjenkos avgång och en fredlig övergång till demokrati.

Enade oppositionen

Den politiska opposition som utmanade Lukasjenko i valet, och som sedan dess varit ansiktet utåt för de landsomfattande protesterna, leds dessutom av tre kvinnor. Svetlana Tichanovskaja, Veronika Tsepkalo och Maria Kolesnikova, två fruar och en kampanjledare till diskvalificerade och fängslade presidentkandidater, lyckades på några månader ena Lukasjenkos motståndare och få belarusierna att känna förändringens vindar.

– Jag har aldrig tidigare varit så stolt över att vara belarusier – särskilt en belarusisk kvinna. Under alla dessa år av Lukasjenkos styre har den manliga oppositionen aldrig lyckats enas, deras ambitioner och maktiver ledde alltid till bråk. Sedan kommer dessa kvinnor och förändrar valkampanjen totalt, säger Julia Mickiewicz.

Den underliggande farhågan har varit att männen ska ta tillbaka makten efteråt, efter maktskiftet. Men nu är det helt enkelt inte möjligt längre, säger hon.

– Svetlana ville inte ens bli politiker. Till en början sade hon alltid att hon bara var en hemmafru, att hon tog striden för sin man, men det är tydligt hur hennes retorik förändrats med tiden. Det här är kvinnornas revolution.

Mia Holmberg Karlsson/TT