-Jag vågar inte ringa till Iran. Jag vill, men jag vågar inte.
Karim Zendegani kommer från Iran men har bott i Sverige i 19 år. Alla släktingar är kvar i hemlandet och all vaken tid följer han nu händelseutvecklingen där via datorn.
-Min fru vill ringa till mina syskon i Iran för att höra om de mår bra, men jag blir livrädd. Jag tänker... ja, vad ska jag ta mig till om det hänt dem något?
Trots oron är Karim stolt över det som sker i Iran just nu. Han tror inte att oroligheterna egentligen handlar så mycket om själva presidentvalet, utan att de snarare är ett sätt att komma förbi systemet och en möjlighet att uttrycka åsikter på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.
-Mina systrar har ringt mig och varit upprörda, de upplever att kvinnor ses som andra klassens medborgare. Men nu revideras tankesätten, regimen är en ideologisk produkt som faktiskt förkastas av stora delar av folket, säger han.
Karim bor med sin fru Helene Zendegani och deras fem månaders dotter Ellen i centrala Göteborg.
Helene och Ellen har aldrig varit i Iran och aldrig träffat Karims släkt. Tanken var att de skulle resa dit i september. Karim har drömt om att få visa sin fru var han växte upp, i vilka butiker han köpte godis som barn och vilka han lekte med. Nu är det väldigt ovisst hur det blir med den resan.
-Kanske återvänder jag aldrig till Iran, säger Karim.
-Om det inte blir en stor förändring nu vill jag inte åka dit. Det är av moraliska skäl och det känns väldigt tungt.
Karim kom till Sverige sedan han fått problem med den iranska regimen. Här jobbar han med rättighetsfrågor för en humanitär organisation och har länge varit engagerad i ämnen som rör politik. Men han säger att det som nu händer i Iran påverkar alla, även dem som tidigare inte intresserat sig det minsta för iransk politik.
-Alla mina iranska vänner i Sverige sitter som klistrade vid datorn och glömmer nästan att äta och sova. Det påverkar alla, det påverkar framtiden, till och med hennes.
Han syftar på dottern Ellen som leker med en tygblomma i hans famn. Karim hoppas att hon kommer att få uppleva ett nytt Iran, och poängterar hur många ytterligheter av politiska system som historiskt sett styrt landet.
Karim har alltid haft mycket kontakt med familjen i Iran och den senaste veckan har tekniken fått större betydelse än någonsin.
-När jag ringde min 73-åriga mamma sa hon på persiska att min syster var borta och "kvittrade". Jag trodde att hon sjöng och tyckte att det var konstigt. Först flera dagar senare förstod jag vad det var: twitter (som betyder kvittra).
Karim skrattar till. Det som händer i Iran känns overkligt mitt i den svenska sommaren, och samtidigt är det närvarande dygnet runt, både för honom och för Helene.
-Jag blir så överväldigad när jag tänker på hur folket i Iran vågar förena sig och bilda opinion, säger Helene.
Ikväll ska familjen gå till minnesstunden på Götaplatsen där iranier samlas varje kväll för att prata och visa sitt stöd för vänner i hemlandet. Framtiden är oviss, men Karim är säker på att det som händer nu kommer att förändra landet.
-I Iran brukar man säga så här: Det vatten som runnit kommer inte tillbaka. Exakt det har hänt nu. Folket har trotsat regimen och gått över gränser som var otänkbara tidigare. Det kan omöjligt bli som det var innan, vi vet bara ännu inte hur förändringen kommer att se ut.
