Ingen given efterträdare

ANNONS
|

Den som går in till konklaven som påve kommer ut som kardinal, brukar det sägas om påveval för att understryka att favoritskap inte nödvändigtvis är en fördel. Vilket inte hindrar att även favorittippade kardinaler blivit påvar. Senast det hände var när Paulus VI 1963 efterträdde Johannes XXIII. Däremot var det en knallsensation när polacken Karol Woytyla 1978 blev Johannes Paulus II.

Nu finns möjligen en viss längtan i den katolska kyrkan efter en mer förutsägbar påve. Alltså ingen knallsensation. Men det finns heller ingen favorit. Den ena gissningen kan därför vara lika god som den andra. Dock bör man beakta att Johannes Paulus II har utnämnt nästan alla de 120 kardinaler som kommer att välja nästa påve.

ANNONS

Detta faktum torde utesluta kandidater med liberala åsikter om teologi, moral och ekumenik - exempelvis belgaren Godfried Danneels. Dock skulle en europeisk, särskilt italiensk, påve kunna ses som en möjlighet för kyrkan att hämta andan. I så fall kan det handla om Diogene Tettamanzi, 69, från Milano eller Angelo Scola, 62, från Venedig. Båda betecknas som konservativa. Mot Tettamanzi talar att han står nära den utpräglat auktoritära och konservativa organisationen Opus Dei. Ännu en "Opus Dei-påve" skulle förvärra splittringen i kyrkan mellan liberala och konservativa katoliker - vilket få önskar.

Men kanske är det dags för en påve som inte är europé. En majoritet av världens en miljard katoliker lever i tredje världen. Söker vi näste påve där bör vi i första hand söka i Latinamerika. Där finns två huvudkandidater. Jorge Mario Bergoglio, 66, från Argentina är jesuit - i detta sammanhang en nackdel. Jesuiter anses ha tillräckligt inflytande i kyrkan och skall, enligt sina statuter, undvika ärofulla uppdrag.

Så kanske Latinamerikans starke man i stället är franciskanen Cláudio Hummes, 69, från Sao Paolo i Brasilien. Han är teologiskt traditionell, men poliskt radikal och har tillåtit Brasiliens vänsterpresident Luiz Inácio Lula da Silva att hålla politiska tal vid katolska gudstjänster. Hummes är ett tydligt exempel på hur skiljelinjerna i kyrkan inte är desamma över hela världen. I den välbärgade västvärlden dominerar konflikter om moralfrågor, kvinnans rättigheter i kyrkan med mera. I tredje världen handlar det mer om inställningen till fattigdom och förtryck.

ANNONS

Om kardinalerna vill en teologisk traditionalist med radikala krav på rättvisa kan Hummes vara deras man. Ses däremot Hummes som politiskt för riskabel, samtidigt som behovet av att markera en ny tid för kyrkan växer under konklaven kan ögonen vändas mot Afrika. Francis Arinze, 71, från Nigeria har i årtionden setts som den blivande förste svarte påven. Att han är kristen i första generationen förstärker symboliken ytterligare.

Outsiders finns hur många som helst, exempelvis den moderat konservative Christoph Schönborn från Wien. Och skall man tro pratet i Rom och Vatikanen tillhör faktiskt den tyske kardinalen Joseph Ratzinger favoriterna. Ratzinger är Johannes Paulus II väktare över den rena tron, lika älskad av de konservativa som avskydd av de liberala. Skulle Ratzinger mot förmodan väljas kommer det att uppfattas som en krigsförklaring mot delar av den katolska kyrkan.

ANNONS