Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Familjen Tsoupaki har ett grönsaksstånd ihop.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

I krisens Grekland: "Jag kan bara hoppas"

Vassiliki är 31 år. För fyra år sedan tvingades hon hoppa av sin teaterutbildning. Hon behövdes i familjeföretaget och bor fortfarande kvar hos mamma.

– Om jag är besviken? Ja, vad tror du?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hon ser ut att bli förnärmad av frågan.

Runt omkring oss handlas det grönsaker och frukt. Priser diskuteras, blå plastpåsar fylls och levereras snabbt. Här finns blommande zucchini, redo att friteras, solmogna aprikoser, stora bönor och persikor som egentligen skulle behöva en kyl.

Men någon sådan äger inte familjen Tsoupaki.

Läs också: Grekiskt drama ett faktum

Läs också: Greklandkrisen för nybörjare

Vassiliki Tsoupaki jobbar tillsammans med sina två systrar och en bror. Systrarna sköter bokföringen och Vassiliki, mamman och brodern står för försäljningen.

De är grönsakshandlare i tredje generationen, men när pappan gick bort för några år sedan tvingades Vassiliki att byta ut teaterscenen mot den asfalterade avsatsen som utgör deras del på grönsaksmarknaden i centrala Aten. De kommer tidigt varje morgon för att arrangera allt snyggt och attraktivt.

Men verkligheten bredvid kan de inte göra något åt. I en inskjutande del i byggnaden några meter bort bor en människa under ett smutsigt täcke. På smutsiga kartonger, plast och en kudde som kanske en gång i tiden varit rosa ligger hon, eller han, med ryggen vänd mot kommersen. Ett tyg är skyddet mot alla försäljare som med sina egna rösttrick gör allt för att få de få förbipasserade kunderna att stanna till.

Familjen Tsoupaki jobbar i sitt stånd mellan sju på morgonen och sex på kvällen. Men klockan tolv på natten kommer leveransen som också måste tas emot. Dessa dagar kasseras en alldeles för stor mängd, tycker Vassiliki.

– Det blir helt enkelt över. Vi kan inte sälja allt, sedan är det värmen. Vi skulle behöva en kyl.

På grönsaksmarknaden kostar ett kilo tomater 1,19 euro, samma pris hos alla. Biggaråerna för 2,40 euro verkar bara köpas av turisterna.

Hos Tsoupakis säljs gårdagens tomater ut för 0,49 euro och om dessa är det en kamp. Två äldre män står höft mot höft och slår varandra på fingrarna för att få grepp om de bästa.

– Nyss kom en farbror och köpte tio kilo. Han skulle frysa in. Han sa att det var bra att ha. Jag vet inte vad jag ska tro om Greklands framtid – allt är så svårt, säger Vassiliki.

Vad tror du om din egen framtid?

Vassiliki suckar och slår sin knutna näve mot hjärtat.

– Det är svårt för mig att skaffa familj. Jag bor fortfarande hemma och vi tjänar inte mycket pengar. Vad ska jag göra? Jag kan bara hoppas.

För hennes storasyster Evi, 35, är situationen lite annorlunda. I september föder hon sitt första barn. Det är en flicka, hon har redan fått ett namn, men än så länge är det hemligt.

– Ja, vad ska man säga om framtiden? undrar Evi.

– Mitt barn kommer att växa upp i en tid med ny teknologi och gamla traditioner. Kanske kommer hon inte kunna resa och se världen som vi gjort. Och vad som händer med Grekland – det vet jag inte.

Om det blir en folkomröstning så kommer hon att rösta, troligtvis ett ja till långivarnas bud. Men hon är inte säker.

– Ingen har än övertygat mig om att någon sida är bättre än den andra. Och media ställer bara en massa frågor, men ger inga svar.

När vi skiljs åt får vi fyra aprikoser med oss och vi önskar henne lycka till med bebisen och affärerna.

– Och Grekland, glöm inte Grekland, säger hon då.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.