Hoppet lever på båda sidor

Solen glittrar i de små vågorna som hörs rassla mellan stenarna på strandremsan i Southend. På säkert avstånd från högvattenslinjen står badhytterna i givakt, blickande söderut över Themsens breda utlopp.

Stillheten bryts av en visslande kittel inifrån en av de bortre hytterna. Laurie Smith sätter sig upp i solstolen när vi närmar oss och hennes väninna, och hyttens ägarinna, Yvonne White bjuder oss att sitta ner.

– Vill ni ha kaffe eller te, undrar Yvonne och drar fram två bekväma campingstolar ur hyttens inre.

Laurie och Yvonne är Southend-bor sedan födseln och väninnor sedan 25 år, samstämda som ett gammalt par trots att Laurie är övertygad Labour och Yvonne en passionerad Tory. Nu har frågan om brexit fört dem ännu närmare varandra politiskt.

– Fyll tunneln igen och låt oss gå tillbaka till att vara den önation vi är, säger Laurie bakom solglasögonen.

– Jag älskar David Cameron och trodde han skulle rädda oss, säger Yvonne om den brittiske premiärministern och ledaren för det konservativa partiet, som valt att sälla sig till EU-förespråkarna.

– Jag tycker om män med stort huvud. Men han svek oss.

I Southend känns Londons pulserande centrum avlägset. Platsen hör till dem som lyser rödast på brexit-kartan. Här visar opinionsundersökningarna att de som vill lämna är i majoritet. Vi mötte en brevbärare lite tidigare på dagen en bit norrut. Han berättade att vare sig han eller hans 35 kollegor någon gång under sina rundor, till vardera 600 kunder, hört någon som sagt att de ville vara kvar i EU.

Undersökningar visar att människor på landsbygden i högre grad vill lämna unionen, medan stadsbefolkningarna vill vara kvar. Äldre tenderar också att vilja lämna, i högre grad än yngre.

Yvonne står lutad över badhyttens verandaräcke. Hon berättar att de tyckte EU var bra från början. Innan allt gick fel.

– I folkomröstningen på 70-talet röstade både jag och Laurie för att stanna.

– Vi hade hopp då och det var viktigt att kunna resa fritt, fyller Laurie i.

– Vi ville blanda oss. Men med det menade vi inte att alla skulle komma hit, säger Yvonne.

Jag undrar om det handlar om främlingsfientlighet.

– Åh, jag är trött på allt det där, fnyser Laurie.

– Jag gillar människor, men varför ska de komma hit, varför ska alla komma hit?!

När Yvonne tillägger att de kommer utan någon vettig anledning, undrar jag om inte det inte kan vara en giltig anledning att man vill komma iväg från något, att många som kommer söker nya möjligheter.

– Men varför tror de att de ska kunna ha möjligheter här om vi själva inte har några möjligheter? undrar Laurie.

– Det är helt enkelt fullt här, säger Yvonne.

De gillar inte att EU ska vara med och bestämma över hur många flyktingar som ska tas emot. De gillar egentligen inte att EU ska vara med och bestämma över huvud taget. De gillar inte heller att betala pengar till EU.

– Jag hatar att bli kontrollerad av EU och alla deras dumma direktiv, säger Yvonne och hävdar att hon och andra i hennes generation är mer brittiska än de yngre.

– Vi gifte oss med fina engelska pojkar. De unga nu, som våra barn, gillar mer multikulti. Jag är trångsynt och jag vill vara det, skrattar hon och slår ut med armarna.

Laurie tror inte att det går att få tillbaka det Storbritannien som en gång var, för mycket har hänt sedan dess.

– Men vi skulle kunna dra tillbaka det en liten bit...

Yvonne säger att det gamla goda Storbritannien för alltid kommer att vara bevarat, här i hennes blå badhytt på stranden i Southend. Hon får frågan om hon är bakåtsträvare.

– Kalla mig vad du vill. Jag tror det finns många som mig. Vi är inte i den moderna världen.

Hon är säker på att majoriteten kommer att rösta för att lämna. Laurie bara hoppas. Båda befarar att allt ändå är uppgjort i förhand.

Hon säger att hon nog ska ta ett bad, det fjärde för i år, och rekommenderar oss att ta en promenad ut på piren och titta på den ryska tvåmastaren som ligger där.

Tar man fågelvägen drygt fem mil nästan rakt västerut från Lauries och Yvonnes badstrand, landar man vid en gata mitt i London några få kvarter från Hyde Park.

Där ligger den närmaste cykeluthyrningen för Tom Holt och Alice Davies, som för bara några månader sedan flyttade ihop i kvarter där lägenheterna går för motsvarande nio miljoner kronor.

– Det är en sån fin kväll så vi tänkte ta en sväng, säger Tom och försöker bli vän med uthyrningsautomaten.

De pratar gärna om EU en stund när de är tillbaka och vi bestämmer att ses på deras gård.

Alice är 27 år och affärsutvecklare. Hon flyttade från Skottland för sex år sedan och jobbar just nu med att ta fram en brittisk motsvarighet till Linas matkasse. Tom kom till London från Manchester för fem år sedan. Han har precis fyllt 30 och arbetar in om banksektorn.

Som unga och stadsbor med hög utbildning och god ekonomi är det enligt den samlade statistiken inte särskilt konstigt att båda sedan länge bestämt sig för att rösta för ett fortsatt EU-medlemskap.

När de är tillbaka efter cykelturen en stund senare, fortfarande förvånansvärt fräscha, går de hand i hand in på den stensatta innegården. Tom sätter sig på en av bänkarna och Alice på armstödet bakom honom. Runtom reser sig de fyra våningar höga tegelhusen med vita fönsterdetaljer.

– Vi har aldrig tvekat över hur vi ska rösta, men mina skäl är nog mer känslostyrda än Toms, säger Alice.

För Tom hänger det på ekonomin.

– Alla stora oberoende organ har varnat för hur Brexit skulle påverka ekonomin och de har ingen anledning att ljuga.

Han säger att alla inom banksektorn vill stanna, eftersom EU förenklar deras arbete. London har en ställning som världens finanshuvudstad och han är rädd att den skulle kunna hotas vid ett utträde.

– Jag vet inte, men många säger att det är en stor risk att stora finansföretag skulle välja att flytta.

Alice stryker Tom över den blonda frisyren.

– Pengar, pengar, pengar säger hon.

– Det är annat också förstås, säger Tom, som var i Stockholm i december och gillar att resa i Europa.

Alice tankar rör sig på ett annat plan. Hon tycker inte det känns bra att människor och samhällen rör sig ifrån varandra.

– Det är ett steg tillbaka.

Hon tror inte på att kulturer riskerar att gå förlorade och säger att det är stor skillnad mellan dem uppvuxna runt millennieskiftet och den äldre generationen.

– Till skillnad från dem tror vi att det är möjligt att behålla en kultur utan att man bygger murar eller håller distansen till andra, säger hon och tillägger betänksamt:

– Det är som att vi vill skydda oss från andras smärta.

Tom är ändå nöjd med att Storbritannien har ett som han säger "naturligt skydd" i att Storbritannien är en ö-nation och han tror det är bäst att fortsatt hålla sig utanför Schengen.

– Om vi inte hade den naturliga gränsen skulle jag mer förstå brexit-anhängarna. Men jag tror inte de som tvekar behöver vara så rädda.

Han är också glad att britterna har sitt pund, eftersom många av dem som nu står på kö till att gå med Euro-samarbetet inte har mycket att bidra med.

– Det är helt enkelt bra som det är nu. Vi har det bästa av två världar.

Alice håller med, men påpekar att EU också gjort mycket gott, till exempelvis för kvinnors rättigheter.

– Vi vore inte där vi är i dag utan EU.

Kan du säga något direkt dåligt med EU då?

– Ja, det skulle väl vara alla gamla vita män som sitter i Bryssel. Men de finns ju även här.

Även om opinionsmätningarna svajat en del är båda två övertygade om att britterna kommer att stanna i EU.

– Historien har visat att många till syvende och sist håller fast vid vad de vet snarare än att ta ett kliv ut i ovisshetens mörker, säger Tom.

Sam Mason är 25 år och arbetar som grafisk designer i Chelsea, London. Men han sällar sig inte till metropolens unga EU-entusiaster. En timme innan EM:s första avspark sitter han med ett gäng kollegor på en sportbar utanför fotbollsarenan StamfordBrigde. Några är glasklart för att stanna, andra tvärsäkra på att de vill lämna. Sam sticker ut, inte bara med sin längd utan även med sitt lugna konstaterande.

– Runt en tredjedel kommer inte att bestämma sig förrän sista veckan, 15 procent sista dagen. Jag är en av dem som kommer att bestämma mig när jag står med röstsedeln i hand.

Han tycker det är bra att det blir folkomröstning eftersom frågan har varit omdebatterad så lång tid.

– Det är sunt att folket får säga sitt.

När matchen är över och Frankrike till slut lyckats säkra segern berättar Sam att han, och många av hans vänner som också har svårt att bestämma sig, är obeslutsamma mycket på grund av att det finns så få svar. Sam slits dessutom mellan två lojaliteter.

– Min flickvän sedan snart fem år, som är väldigt politiskt intresserad, är klart för att lämna. Och lika mycket som hon vill ut vill min pappa, som arbetar för Handelsbanken, stanna.

Viktigaste skälet till att Sam är tveksam är en rädsla för att hamna utanför.

– Det är som att man är med i en grupp där man känner alla, som man ska lämna. Man börjar tänka, och undra om vi kommer att klara det själva. Vi har en historia ihop med EU, kan vi verkligen klara oss utan allt det?

Han säger att tanken på att lämna känns skrämmande, men också spännande.

– Jag tänker på alla möjligheter vi kanske skulle kunna skapa för oss själva med mer kontroll över ekonomin och kanske fler jobb.

Liksom den stora majoriteten av alla vi möter under våra dagar i Storbritannien tycker han inte att de båda sidornas kampanjer har varit till någon större hjälp.

– Debatten går i cirklar. Nu när de verkliga debatterna precis har börjat hör jag samma argument som har luftats hela tiden. Det mesta är negativt.

Bästa och mest informativa debatten fick han i mars, på sin egen födelsedagsmiddag, när flickvännen och pappan satte sig till bords.

– Det var en riktig debatt, med goda argument för och emot, skrattar Sam.

Att han ska rösta är självklart – "annars har man inte rätt att ha någon åsikt i efterhand" – och han kommer att gå helt på känsla. Men sitt val kommer han att hålla hemligt.

– Jag vill inte uppröra någon.

Så väldigt orolig för utgången är han inte.

– Nej, vi kommer att gå vidare oavsett. Det hemska är snarare att det har visat sig att det finns spelutrymme för personer som Boris Johnson. Precis som det finns plats för Donald Trump i USA. Det är kanske det allra värsta. Och om Trump ska väljas eller inte, kan jag inte ens påverka.

Hanna Björnheden