Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hjälparbetare: Värst var känslan av overklighet

Den stora hjälpinsatserna vid Utöya trappas nu ner. Men för Röda Kors-frivilliga Kine Eilertsen är uppdraget inte slut.

Hon sitter i en bil på väg till Lofoten. Den ägs av anhöriga till en av ungdomarna som fortfarande saknas efter massakern på Utöya.

– De körde ner direkt de fick veta vad som hänt. Nu orkade de inte köra tillbaka.

34-åriga Kine Eilertsen är en av de hundra frivilliga Röda Korsare som nu lämnar Utöya efter flera dagars räddningsarbete.

– Vi har fått debriefing fortlöpande. Alla har varit tvungna och det tycker jag var bra.

Detta Röda Kors-uppdrag var inte av den vanliga sorten.

Kine passerade i fredags Utöya på hemväg från semestern med sina barn, 8 och 11 år gamla.

– Vi hörde om bomben och när vi kom hem fick vi veta vad som hände på Utöya.

Hon körde dit med bilen, tio minuters väg från hemmet i Hönefoss och var på plats klockan åtta på fredagskvällen.

Hur såg det ut när du kom?

– Det var en massa poliser, ambulanser och annan räddningspersonal. Vi tog emot grupper med ungdomar som räddat sig från ön, några med kläder andra utan. De grät och kramades överlyckliga att se varandra.

Sundvolden hotell blev högkvarter för räddningsaktionen. Ungdomarna slussades in i uppehållsrummet där de registrerades.

– Det var kaotiskt, berättar Kine. Vi pratade med de ungdomar som önskade.

Klockan sex på lördagsmorgonen var hon ute i en av Röda Korsets 20 båtar för att söka av vattnen runt ön.

– Efter 36 timmar fick jag fem minuter och det var först då jag kände hur trött jag var. Då åkte jag hem och sov en stund.

Vad var det värsta under dessa dagar?

– Det var overklighetskänslan. När vi kom ner till båten på lördagsmorgonen bland tälten på stranden hade inte alla de omkomna körts in till Oslo, de låg i tälten.

– En person som bor vid sjön och som jag känner hade gått ut mot ön med sin båt innan polisen kommit, men tvingades vända om eftersom han blev beskjuten. Det var hemskt.

Sundvollen hotell stängde i går eftermiddag som räddningscentrum. Här har anhöriga och räddade från Utöya fått hjälp av präster, psykologer, Röda Kors-personal och hotellanställda.

De anhöriga har lämnat upplysningar till polisen för identifieringsarbetet.

Hotellchef Vidar Hovde, som varit på Sundvollen hotell i fyrtio år, försöker nu återgå till en normal verksamhet.

– Det har varit en stark upplevelse, säger han. Jag har aldrig upplevt något liknande och hoppas att jag aldrig får göra det igen.

– Vi har försökt hjälpa på alla sätt med det praktiska. 700 personer, kanske ännu fler har serverats mat och försetts med logi. All personal ställde upp, även de som hade semester och även tidigare anställda. Det har inte varit lätt.

Gäster och inbokade omplacerades till andra hotell – utan några protester.

Polisen riktade ett officiellt tack till hotellet och de anställda på sin hemsida för deras hjälp som var ”långt utöver vad man kan förvänta sig”.

I går fanns en del av kristeamen kvar som hade debriefing plus poliser som har vakthållning av Utöya.

Och Kine Eilertsen var på väg till Lofoten. Hon hade 155 mil kvar och sa:

– Nu får jag tid för eftertanke.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.