Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hillarys väg mot presidentposten

Hillary tittade in i kameran och sade: "Rösta på någon annan om det inte passar." Hon påminde om en ilsken rotweiller. Bredvid satt maken Bill och såg ut som en ledsen cockerspaniel.

Året var 1992 och avslöjandet hade just kommit om att Bill Clinton haft en lång affär med nattklubbssångerskan Geniffer Flowers i hemstaten Arkansas där han varit guvernör. Flowers hade talat ut om relationen i en tidskrift och det var uppenbart att Bill Clintons presidentplaner skulle gå i stöpet om han erkände.
Han hade rent av blivit avrådd från att ställa upp som presidentkandidat fyra år tidigare just med hänsyn tagen till sitt förflutna på kvinnofronten. Det demokratiska partiets tidigare stjärna och presidentkandidat Gary Hart hade då fallit på en avslöjad utomäktenskaplig affär. En bild där han satt på en lyxjakt med den unga Donna Rice i knät blev slutet på drömmen om Vita huset.

Skulle samma sak nu hända Bill Clinton? Inte om Hillary fick bestämma. Hon hade investerat i honom och följt honom till bakvattnet Arkansas när han tog avstamp för en politisk karriär. Skulle allt det arbetet och hennes uppoffringar nu vara förgäves?
Hon bestämde att de tillsammans skulle ställa upp för en tv-intervju där de skulle berätta att det i deras äktenskap – liksom i de flesta andras – funnits toppar och dalar. Dock skulle ingenting erkännas om Gennifer Flowers. Och så avslutningen från Hillary om att folk fick rösta på någon annan än Bill om det inte passade.

Det är här som avogheten mot Hillary Clinton tog sin början. Hon passade föresten i den vevan på att flika in sitt flicknamn Rodhamn mellan Hillary och Clinton. Hon beskrevs som motorn i Bill Clintons kampanj. De elaka kommentarerna innefattade en påhittad anekdot om hur Hillary träffade en gammal skolkamrat som jobbade på en bensinmack och hur hon sade till honom att han kunnat bli president om han gift sig med henne.
Primärvalssäsongen såg illa ut för Bill Clinton 1992. Han förlorade stort i Iowa efter den avslöjade Gennifer Flowers affären. När han kom till New Hampshire var medieintresset svagt. Det gjorde att också en svensk journalist, som jag själv, lätt kunde följa honom i hasorna. Han var helt enkelt tacksam för att uppmärksammas när de amerikanska journalisterna svek.

Men Hillary, som aldrig befann sig mer än två meter bort, styrde och ställde. Medan Bill inte kunde få nog av att trycka händer på äldreboenden, veteransammankomster och frukostrestuaranter såg hon till att han snabbt var på väg in i bussen och till nästa framträdande. Hon ställde sig gärna i vägen när de fåtaliga journalisterna ville ställa frågor.

Bild: Mike Segar.
Bild: Mike Segar.


Bill Clinton kom trea i New Hampshire. En förlust som dock kunde beskrivas som att han var the come back kid eftersom oddsen efter Iowa varit dåliga. Sedan bar det vidare och han blev demokraternas presidentkandidat. 
Clintons smala lycka var att tredje kandidaten Ross Perot steg in på banan. Han fick 18,9 procent av rösterna, den större delen togs från den sittande presidenten George Bush som sökte återval. Clinton fick 43 procent av rösterna, Bush 37,5. Ett svagt mandat för en första presidentperiod.

Men Bill Clinton var kvinnornas favorit, han fick pluspoäng av kvinnorörelsen. Hillary fick däremot minus. Rubriken på omslaget till den feministiska tidskriften Ms löd: "Varför gillar vi henne inte?"
Då hade Bill just tillträtt och hon hade inte ens hunnit mejsla ut sin roll som första dam. Svaret i artikeln var att egentligen var hon ju en perfekt representant för kvinnorörelsen. Skicklig advokat som ägnat sin kraft åt kvinnors och barns rättigheter. Grundmurade rätta värderingar. Just utsedd av maken att leda arbetet med att få till en sjukvårdsreform som skulle gynna utsatta grupper, inte minst kvinnor och barn. Men ändå. Vi gillar henne inte.

Så fortsatte det. Och Lewinskyskandalen gjorde inte saken bättre. På något sätt var det synd om Bill. Och nästintill Hillarys fel. Donald Trump har i år fångat upp den stämningen. Hillary är en kvinna som inte kan hålla ordning på sin man, skriker Trump. Hur skall hon då kunna ha ordning på nationen?
Med den starten är det inte mindre än ett mirakel att Hillary Clinton, som den första kvinnan i historien, blivit presidentkandidat för ett av de två dominerande partierna i USA, demokraterna.
När musten sögs ur Bill Clintons sista presidentår av Lewinskyskandalen släppte Hillary förtöjningen som första dam och ställde upp i senatsvalet i New York. Hon stod fortfarande vid makens sida – och fick kritik också för det – men valde en egen politisk karriär. 

Det invänds att det var en lycklig slump att demokraterna hade svaga kandidater just då och att republikanerna var ännu svagare. Men politiska framgångar är alltid en kombination av slump, tur och egen skicklighet. Hillary vann senatsvalet 2000.
Hon gjorde sin hemläxa som senator. Höll sig i bakgrunden, trots att hon var den mest kända. Lärde och knöt ihop ett ovärderligt kontaktnät. Var en lojal demokratisk medspelare. Gjorde misstaget att rösta för en invasion i Irak men majoriteten i senaten gjorde samma sak. Barack Obama kunde rida på att han var emot, men hans kort behövde aldrig synas eftersom han ännu inte vunnit sin senatsplats. Ställde upp som Obamas utrikesminister efter förlusten i primärvalen mot honom. Och svalde att hans utrikespolitiska rådgivare Samantha Power – nu FN-ambassadör – kallat henne för ett monster. 

Hillary Clintons motståndare talar om att hon uppfattas negativt. Men tydligen inte mer än att hon i år vunnit demokraternas nominering. I grunden handlar misstron om allt som paret Clinton samlat på sig under åren. Den trassliga markaffären i Arkansas som inte var olaglig men olämplig när Bill Clinton var guvernör. En upprensning i Vita husets resebyrå som antagligen var nödvändig men som uppfattades som att vänner premierades. Personliga band som inte tolkades som professionella. Flera kvinnoaffärer, förutom Flowers och Lewinsky. Sveket mot vicepresident Al Gore som ställde upp och försvarade honom när han försäkrade att han aldrig haft sex med den där kvinnan. Riksrätten som sånär avsatte Bill Clinton för lögner under ed.  Benådningar som presidenten kan göra i mandatperiodens sista sekund. En känsla av att paret placerat sig över lagen. Att de seglar utan att ta hänsyn till rundningsmärkena.

Och så det senaste. Den privata servern i hemmet i Chappaqua där Hillary Clinton hanterade mejl under sin utrikesministertid i strid med de interna UD-reglerna och som nu utreds av FBI. Missbedömningar i Libyen där den amerikanske ambassadören dödades tillsammans med ytterliga diplomater och säkerhetsfolk. Clintons välgörenhetsstiftelse som anklagas för att få pengar i utbyte mot att bidragsgivarna får närhet till maktparet. 
Unga kvinnor säger att de inte tänker rösta på Hillary bara för att hon är kvinna. Men om hon delar deras uppfattningar? Och när alternativet är Donald Trump som inte står för en enda av deras värderingar?
Hillary Clinton sänder ut röksignaler i stället för att vädja om röster. Hon talar om sin stöttande mamma, glädjen över dottern Chelsea och de möjligheter hon vill ge sin dotterdotter och alla kvinnor, unga som gamla. 

Varför gillar vi henne inte finns kvar som ett mantra och de negativa markeringarna tas fram som ett tecken på att hon inte är ett förstahandsval. Men omtyckt kan ersättas av kompetent. Och det är utifrån det som Hillary Clinton bygger sin kampanj.
Hon har visserligen tagit genvägen via maken Bill men i slutändan kan den fördelen förtas av det negativa med att åka snålskjuts – det är en arbetsseger som Hillary Clinton är ute efter. Ingenting annat.

Britt-Marie Mattsson. Bild: TT
Britt-Marie Mattsson. Bild: TT

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.