– Jag kunde inte tro mina ögon när jag kom hem, säger 26-åriga Win Ko Naing om den där dagen i maj 2015.
Han hade lämnat Burma två år innan landets militärjunta klev åt sidan till förmån för en civil regering 2011, och politiska och ekonomiska reformer inleddes. Förvandlingen från stagnerad diktatur till spirande demokrati och ekonomisk utveckling fanns inte i hans vildaste fantasi.
Det första han lade märke till var alla nya bilar som korkade igen de förr så glest trafikerade gatorna i Rangoon, Burmas största stad. Här och var stack moderna höghus upp. Överallt syntes tidigare förbjudna bilder av demokratikämpen Aung San Suu Kyi på framsidan av nya, fria tidningar.
– Mamma berättade vad som hänt och jag läste i tidningarna, men det tog ändå flera dagar för mig att förstå, säger Win Ko Naing.
Det var i juni 2009 som den då 19-åriga Win Ko Naing gav sig av från Rangoon tillsammans med en kamrat. Han hade jobbat som svetsare och bilmekaniker sedan han var tio, och ville hitta något bättre.
– Jag ville tjäna mer pengar och leva ett enklare liv, säger han.
De tog tåget i sydostlig riktning, mot den thailändska gränsen. Tanken var att stanna på den burmesiska sidan och hitta jobb inom den lukrativa gränshandeln.
Win Ko Naing sa inget till sina föräldrar innan han gav sig av.
– Det kändes ledsamt, men jag ville inte att de skulle komma efter och leta. Jag tänkte höra av mig när jag tjänade tillräckligt bra för att skicka hem pengar, säger han.
Men det var svårare än de trott att hitta jobb. Efter två månader var de tillräckligt desperata för att följa med en man som erbjöd sig att hjälpa dem, utan att veta vart de skulle eller vad de skulle jobba med.
– Vi var 16 personer som gick genom djungeln i flera dagar. Det var inte förrän vi möttes av smugglarnas jeepar som jag förstod att vi var i Thailand, säger Win Ko Naing.
De packades in i bilarna, och några timmar senare nådde de havet i närheten av Thailands huvudstad Bangkok. De skulle jobba på en trålare och tjäna motsvarande 1500 kronor i månaden.
Men de första månaderna skulle de inte få någon lön alls. Skepparen hade köpt dem av smugglarna, och de skulle jobba gratis tills köpesumman var återbetald.
Innan de gav sig ut till havs försökte Win Ko Naing ringa hem och berätta var han var. Till skillnad från i diktaturens Burma var det lätt och billigt att få tag på en mobiltelefon i Thailand.
– Men jag visste inte hur man gjorde, jag kunde inte landskoden till Burma, säger han.
Utan att ha kunnat meddela familjen försvann han långt ut på havet, till en avlägsen del av den indonesiska övärlden. Win Ko Naing tvingades ibland jobba flera dygn utan vila.
– Det var det värsta jag har varit med om. En buffel som plöjer fälten på dagen får vila på natten, men vi tvingades bita ihop och jobba på, säger han.
Och de var inte ensamma. Trålaren hade sin bas på en ensligt belägen ö, där mängder av andra thailändska slavfartyg också höll till. Skepparna hade byggt ett gallerförsett häkte där den som inte orkade jobba eller försökte fly låstes in.
Trålaren var ofta ute till havs i månader i sträck. De få gånger besättningen kunde kliva i land på slavön fick de lite pengar till öl och förströelser, men utöver det såg de inte röken av någon lön trots att skulden borde ha varit betald sedan länge. De förstod att de blivit lurade.
Så han satt där, på en ö mitt i ingenstans, utan pengar och id-handlingarna beslagtagna av kaptenen.
– Det fanns inget sätt att ta sig därifrån. Jag började betrakta mig själv som en död man för att härda ut, säger Win Ko Naing.
Han lyckades fly och ta jobb på ett annat fartyg i hopp om bättre villkor där, men det var ur askan i elden. Situationen var densamma på nästa trålare. Och nästa. Tredje gången Win Ko Naing lämnade en båt åkte han fast och hamnade bakom galler i häktet.
Väl ute igen hörde han talas om en burmesisk kvinna som kommit till ön. Det visade sig vara en reporter från nyhetsbyrån AP, som undersökte rykten hon hört om slaveriet. Win Ko Naing bekräftade uppgifterna, och reportern larmade indonesiska myndigheter.
Några månader senare var han fri. Tillsammans med tretton andra burmesiska slavar ingick Win Ko Naing i den första grupp som landade på Rangoons flygplats den 9 maj förra året.
– Mamma och pappa grät i flera dagar. De hade trott att jag var död, säger han.
Sedan avslöjandet om slavön har mer än 2000 människor kunnat återvända hem, enligt AP. Det handlar förutom burmeser om män från Kambodja, Laos och Thailand. Brottsutredningar har startat i både Indonesien och Thailand, fartyg har beslagtagits och företag har belagts med näringsförbud.
AP:s undersökning visade att fångsten från slavskeppen såldes som bland annat kattmat av stora amerikanska livsmedelskedjor som Wal-mart och Safeway.
Första gången GP träffar Win Ko Naing är på valdagen i november 2015, nästan på dagen ett halvår efter att han kom hem. Han har precis varit och röstat i Burmas första fria, landsomfattande val sedan 1960.
– Det är en stor dag. Det är första gången vi har den här chansen, säger han.
Som så många andra röstar han på Aung San Suu Kyis parti NLD, och han har stora förhoppningar på deras förmåga att leda landet i riktning mot mer demokrati och ekonomisk utveckling.
Men för honom betyder möjligheten att rösta mer än att bara välja landets ledare.
– Det är en bekräftelse på medborgarskapet, ett bevis på att jag hör hemma någonstans, säger Win Ko Naing.
Han är arbetslös och bor hemma hos föräldrarna. Han har pratat med sin gamla arbetsgivare på bilverkstaden, men mest hoppas han på att få jobba på KFC, den första internationella snabbmatskedja som etablerats i Burma efter landets decennier av isolering.
– De betalar bra och står för både lunch och transport till jobbet. Det vore väldigt bekvämt, säger Win Ko Naing.
Lönen är ungefär 900 kronor i månaden, berättar han.
En dryg månad senare jobbar han istället på lagret på ett kaffeföretag. Det är slitigt och lönen är dålig, men det funkar så länge han bor hemma. Nu hoppas han på den process som Burma driver i hans namn mot det thailändska företaget.
– Jag försöker se framåt. Jag vill öppna en butik eller kanske en restaurang, något modernt som passar in i den nya tiden. Ett skadestånd skulle vara ett bra startkapital, säger han.
Han försöker att inte vara arg över det som hänt, även om han ser tiden till havs som förlorade år. Men han blir ändå upprörd när han tänker på var fisken han fångade tog vägen.
– Vi slet hårt och tjänade ingenting, och de säljer fisken dyrt som kattmat. Det är inte rättvist, säger Win Ko Naing.
• • •
Fakta: Migrantarbete i Thailand
Drygt 3 miljoner migrantarbetare från grannländerna Laos, Burma och Kambodja beräknas arbeta i Thailands låglönesektor, enligt Internationella migrationsorganisationen IOM. Mer än hälften av dessa saknar arbetstillstånd och omfattas därmed inte av några skyddsnät.
Enligt en undersökning av Internationella arbetsorganisationen ILO utgör migrantarbetare från grannländerna omkring 90 procent av arbetskraften inom Thailands fiskeindustri.
Enligt samma undersökning kan omkring 17 procent av migrantarbetarna inom fiske-industrin räknas som tvångsarbetare.
Thailand exporterar varje år fisk och skaldjur för omkring 60 miljarder kronor.
2014 importerades fisk och skaldjur från Thailand till Sverige till ett värde av 115 miljoner kronor.
Källor: ILO, IOM, SCB, AP, The Guardian
