I veckan strejkade Greklands tullare och skattmasar. Och nu på onsdag manar landets största fackförbund till generalstrejk mot regeringens svångremspolitik – som övriga EU-länders finansministrar hotar att skärpa än mer.
Aten har en månad på sig att visa att lönesänkningar, anställningsstopp och höjda skatter biter. Annars beordrar de andra EU-länderna än tuffare åtgärder. Grekland är satt under förmyndarskap. Återstår att se om det går att tvinga på grekiska folket en politik det inte önskar – eller om övriga Europa måste ställda upp med nödlån.
En som inte har mycket till övers för ropen på hjälp är Litauens konservative premiärminister Andrius Kubilius. Han anser att greker och andra sydeuropéer tar för givet att de tas om hand av staten och EU. Annat är det med litauer. Att de klarar att gå igenom en än värre kris beror på att de inte är vana att bli daltade med.
–Den litauiska befolkningen är tuff för att den tvingats stå ut med Sovjets ockupation i många år, sa Kubilius till tidningen Frankfurter Allgemeine i samband med EU:s toppmöte i förra veckan.
–Därför är det lättare för oss att genomföra en kraftig sänkning av pensionerna än för den grekiska regeringen.
Ord och inga visor – och så är det från många håll när Greklands och eurozonens trångmål kommenteras.
För ett trångmål är det. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist presenterade i tisdags bankens nya internationella prognos och påpekade att flera euroländer saknar manöverutrymme om tillväxten inte tar fart. De förfogar inte över ränta och valutakurs, de har heller inga möjligheter kvar att stimulera ekonomin med sänkt skatt eller höjda utgifter.
Inget euroland är så illa ute som Grekland. Några har lika stort minus i sin utrikeshandel – exempelvis Portugal. Några har samma underskott i staten – dit hör Irland och Spanien (liksom Storbritannien utanför eurozonen). Några har lika stor statsskuld – som Italien och Belgien.
Men det förödande med Grekland är att landet harvar i bottenskiktet i alla tre grenarna.
Det kritiska momentet kommer i april och maj. Då förfaller 200 miljarder kronor i gamla skulder som Grekland måste låna på nytt. Då gäller det att hitta pensionsfonder och andra kreditgivare som vågar tro på landet. I annat fall återstår bara att ställa in betalningarna – med oöverskådliga följder på finansmarknader och på Atens gator.
De andra EU-länderna har lovat stötta Grekland – men hur är inte sagt.
Frågan är vad som kan göras. Europeiska centralbanken (ECB) får enligt sina regler inte köpa statsobligationer från ett medlemsland och den vägen pumpa in pengar i statsbudgeten. Inte heller får EU:s kassa användas till ett medlemslands skulder.
En som håller sig till regelboken är Otmar Issing, tyska centralbankens chefsekonom under 1990-talet och som sen hade samma roll hos ECB. ”Europa har inte råd att rädda Grekland” var rubriken på en debattartikel av Issing i Financial Times i tisdags.
”Så snart Grekland fått hjälp skulle dammen vara bruten”, skriver Issing. Hjälper man ett land som brutit mot valutaunionens regler blir det omöjligt att neka assistans till andra.
Det kniviga med en valutaunion är att det bara finns en storlek – på ränta och växelkurs – som måste passa alla.
Men länder kan kylas ned av för hög ränta och drabbas av arbetslöshet eller överhettas av för låg ränta och hotas av farliga lånebubblor.
Otmar Issing vänder på resonemanget i sin artikel. Det är varje lands ansvar att forma sin politik så att valutaunionens enda storlek passar alla.
Men det har Grekland inte gjort – trots att landet hör till dem som haft störst nytta av att vara med i eurozonen. Tack vare euron har Grekland fått lägre räntor än annars, men istället för att utnyttja det till att sanera finanserna har landet ökat sin konsumtion – och sina skulder.
Därför anser Issing, ledande arkitekt i bygget av ECB, att Europa står inför en vändpunkt. Han talar om en ”sista chans” för Grekland och om ett ”slutligt test” för valutaunionen EMU.
”Att föra över skattebetalares pengar från länder som följt reglerna till sådana som brutit dem skulle skapa fientlighet mot Bryssel och mellan eurozonens länder”, skriver han.
Att hjälpa Grekland är att belöna dåligt uppförande. Det vore ett moraliskt risktagande (engelska: moral hazard) av en storlek som knappast tidigare skådats, enligt Ottmar Issing.
Ord och inga visor – och det speglar stämningarna i Issings hemland, EU:s starkaste och det som brukar få öppna plånboken när pengar fattas i unionen. Men det har tyskarna tröttnat på. Enligt mätningar säger 70 procent nej till att ge Grekland finansiellt stöd.
Istället för att skicka pengar till underskottsländerna föreslår många debattörer både inom och utom Tyskland att landets befolkning istället börjar köpa mer av de svaga ländernas exportvaror.
Därmed skulle det inte bara bli bättre balans i eurozonens handelsflöden. Att öka efterfrågan från den tyska motorn är också ett villkor för att åter få upp farten i hela eurozonen – och därmed i Tyskland självt.
Men tyskarna är notoriska sparare. Och om de nu skulle få för sig att börja konsumera mer, invänder skeptikerna, varför då köpa dyra sydeuropeiska varor? Varför inte mer av sina egna kvalitetsprodukter? Eller av billiga kinesiska prylar?
Att öka stimulansen från tysk sida är därmed ingen given framgångsväg för att lösa eurozonens obalanser, som tar sig uttryck i att nordliga länder har överskott i handeln medan sydliga köper mer än de säljer.
Här återkommer den klämma eurozonen hamnat i – och där dåliga statsfinanser är symptom på ett mer grundläggande men mindre uppmärksammat problem. Att den ekonomiskt svaga kvintett som döpts till PIIGS-länderna – Portugal, Italien, Irland, Grekland, Spanien – förlorat 20-25 procent i konkurrenskraft mot Tyskland sedan valutaunionens start.
År efter år har gått med lite högre löneökningar och lite sämre utveckling av produktiviteten än i Tyskland. Inget alarmerande varje år för sig – men på ett årtionde växer även små differenser till klasskillnad.
Det har lett till att Tyskland nu i praktiken har en undervärderad växelkurs inom eurozonen. Det är en handelsmässig fördel som påminner om den Kina har mot USA genom att ha låst sin yuan mot dollarn till ett för lågt värde.
De sydliga euroländerna har – på egen förskyllan – motsvarande nackdel i konkurrensen med Tyskland och Nordeuropa.
Med den säkerhetsventil som egna valutor utgör skulle sydländerna kunna återställa sin konkurrenskraft genom att skriva ned växelkursen. Med euron står den möjligheten inte till buds.
Dilemmat är svårlöst – men lockar också fram kreativa förslag. Ett kom i veckan från Martin Feldstein, ekonomiprofessor på Harvard och rådgivare till USA-presidenterna Reagan och Obama.
Feldsteins råd låter – i alla fall på ytan – mer som visor än ord: låt Grekland ”ta semester” från eurozonen med rätt och skyldighet att komma tillbaka.
Under semestern skulle landet återinföra drachman. Bankkonton och skulder skulle förbli i euro, men löner och priser sättas i drachma.
Till att börja med skulle den nya drachman växlas 1:1 mot euron. Poängen är att drachman därefter skrivs ned – Feldstein nämner 30 procent. Därmed kan Grekland senare återvända till eurozonen med återställd konkurrenskraft.
Den invändning Feldstein själv nämner är att andra euroländer med urholkad konkurrenskraft sannolikt också skulle kräva en stärkande ”semester”.
Om den vägen är stängd återstår endast att åstadkomma samma sak med så kallad inre devalvering – att pressa ned löner och andra kostnader. Det är en process som Irland påbörjat. Den genomförs även i Estland, Lettland och Litauen, som knutit sina valutor till euron till fast växelkurs.
Men det är en politik som medför stora prövningar för befolkningen med till en början sänkt välfärd och stigande arbetslöshet.
Tuffa balter, härdade av sovjetisk ockupation, tycks acceptera stålbadet om man får tro Litauens premiärminister Andrius Kubilius.
Men frågan är vad som händer på Atens gator om landet tvingas dithän. Det lär bli ord – och inga visor.
*
Grekland har lovat sänka budgetunderskottet från 12,7 procent av BNP i fjol till 2,8 procent 2012.
Det blir ett av de största och snabbaste städprogram ett land genomfört.
Budgetens förstärkning motsvarar 3,3 procent av BNP om året i tre år.
Det kan jämföras med att Sverige under 1990-talet sanerade statsfinanserna med 1,9 procent av BNP om året. Sammantaget var dock det svenska sparandet en större uppoffring, då det pågick under åtta år.
Källa: SEB.
