Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

GP-reportage: Därför jobbar många japaner ihjäl sig

Att dö från överarbete är så vanligt i Japan att det till och med finns ett ord för det – karoshi. Nu försöker politiker införa en lag om gott beteende och påtvingad semester. Men svaga fackföreningar, global konkurrens och svårigheter att driva igenom arbetsrättslagar bäddar för fortsatt dödliga arbetstider.

Den 8 november 2010 orkade Kazunori Kogawa inte längre. Då hade han jobbat 13 timmar om dagen, sju dagar i veckan, så länge han kunde minnas. Han hade bara haft två dagar ledigt de senaste sju månaderna från ansvaret för grillrestaurangen Kuishinbo i centrala Tokyo. Det var inte bara den stressiga yrkesrollen som drev Kazunori till desperationens brant, utan även trakasserierna från närmste chefen i frachise-kedjan. När Kazunori väl bestämt sig styrde han stegen till restaurangens tak, där hans arbetskamrater hittade honom hängandes med en snara om halsen. Han blev 24 år gammal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag träffade min son tio dagar innan han dog och han såg väldigt, väldigt trött ut. Och jag tänkte att om jag bara visste, då hade jag kunnat göra något, säger mamma Mieko Kogawa med glansiga ögon.

De senaste sju månaderna i sonen Kazunoris liv jobbade han mellan 160 och 227 timmars övertid per månad (utöver sina vanliga 160 heltidstimmar). Trots att han inte hade någon dag i veckan ledigt och alltså arbetade drygt 11 till 13 timmar om dagen så fick han varken bonus eller betalt för övertiden. Kazunori Kogawa tjänade mellan motsvarande 14 500 och 15 200 kronor i månaden.

– De ville spara pengar, det var därför de drev honom så hårt istället för att anställa fler, säger Mieko Kogawa.

När hon hade hämtat sig från det förfärliga sorgebeskedet tog det henne ett halvår att samla in tillräckligt med bevis om arbetstider och behandling för att kräva kompensation. I november 2014 vann Mieko Kogawa slutligen fallet i Tokyos tingsrätt då det konstaterades att sonens död berott på överarbete och trakasserier från överordnade. Men vederlaget på motsvarande 1.33 miljoner kronor kommer aldrig att ge henne Kazunori åter.

Självmord är den senaste trenden inom arbetsrelaterad problematik i Japan och erkändes som tänkbar dödsorsak 2000. Tidigare handlade symptomen snarare om hjärtinfarkter eller stroke. Det första fallet av plötslig arbetsrelaterad stressdöd rapporterades redan 1969, under landets ekonomiska boom. Japan fick ett nytt ord i ordlistan: karoshi, karo = för mycket arbete, shi = död.

Läs också: Flera hundra svenskar dör varje år av stress på jobbet

Japans stränga arbetskultur beror på att landet har haft så fullt upp med att komma ikapp. Det förklarar advokaten Hiroshi Kawahito, en äldre herre som och vann landets första rättsfall om arbetsrelaterat självmord år 2000.

Kawahito har en egen teori om varför just japaner driver sig själva till döds: de fick en sen start i sin ekonomiska utveckling. Landet var isolerat ända till 1868, då den industriella revolutionen redan hade hunnit svepa fram i övriga västvärlden. Det gällde för Japan att komma ikapp.

– Långa arbetstider blev vårt vapen, säger Kawahito.Japanerna jobbade idogt och blev, efter andra världskrigets bakslag, världens näst största ekonomi 1978. Bara något decennium senare kom dock 1990-talets finanskris.

Idag handlar det inte längre om att komma ikapp, utan om att överleva i den globala konkurrensen, säger Kawahito.

Han anser att just globaliseringens mördande rivalitet är den största anledningen till karoshi idag. Men det handlar även om japanernas svaga arbetsrätt och trotjänar-mentalitet, som han menar har historiska rötter.

– Fram till andra världskriget var japanerna kejsarens undersåtar. Efter kriget blev de istället företagens undersåtar, förklarar Kawahito.

Tidigare fick löntagarna dock något i gengäld. I spåret av andra världskriget introducerades de japanska livstidsanställningarna, som gav näringslivet kontinuitet bland personalen och höll nere lönerna. Företagen blev en omhändertagande välfärdsaktör som såg efter sina anställda. Denna ekvation började dock ändras på tidiga 1970-talet, då USA övergav guldstandarden och OPEC införde ett oljeembargo. Det ledde till lägre tillväxt och högre kostnader och japanska företag konkurrerade genom att öka arbetsintensiteten.

Fackföreningarna, som aldrig varit starka i Japan (med ett 18-procentigt medlemstal och representanter som anses stå alltför nära arbetsgivaren) fokuserade på att behålla medlemmarnas anställningar snarare än på att förbättra arbetsvillkoren. Resultatet blev överarbete och ett hårdnat arbetsklimat med större inbördes konkurrens.

När finansbubblan sprack på 1990-talet började Japan dessutom att outsourca. Idag är närmare 40 procent av tjänsterna i Japan så kallade temporära – olika typer av deltider, projekt- och bemanningsanställningar, ofta utan sociala förmåner och den i Japan så viktiga bonusen. Lönemässigt kan det skilja sig 50 procent mellan en fast och en temporär löntagare. Den tidigare logiken med stor anställningstrygghet i gengäld mot stora förpliktelser har alltså ställts på sitt huvud.

– Det finns ingen garanti för stabil anställning oavsett hur hårt du jobbar. Företag går i bankrutt här idag, vilket aldrig var fallet mellan 1960- och 1990-talet, säger sociologiprofessorn Scott North som undervisar vid Osaka-universitetet. Han menar att lösningen ligger i att förbättra arbetsrättslagarna och se till att dessa implementeras. Men det är lättare sagt än gjort.

– Företagslobbyn är väldigt stark. De vill ha arbetslagar som tillåter dem flexibilitet så att de kan tävla med utländska producenter som exempelvis Kina. Japansk korruption är så institutionaliserad att den har slutat lukta, menar han.

Vid nyanställningar får ungdomar ofta höra att de inte kan begära ersättning för övertidsarbete de första tre åren, då övertiden beror på deras bristande erfarenhet.

– Arbetsbördorna överstiger ofta rimlighetens gräns, varpå anställda tillåts tävla mot varandra. Vinnarna blir befordrade, säger North.

Den nationella utmattningen blir uppenbar för var och en som hoppar på ett japanskt tåg. Ingen annanstans i världen finns så många sovande människor i vagnarna.

Detta bestämde sig Sakiko Tsukashima, 33, för att göra något åt genom att öppna ett av Tokyos första tupplurscaféer.

Den pyttiga lilla lokalen ligger på övervåningen i ett livligt område i närheten av Meiji Universitetet i Tokyo. Utanför skiner solen och en tjej i 30 årsåldern avslutar stillsamt sin lunch vid ett smalt långbord med utsikt över en trädallé och den trafikerade gatan. Det finns ett provisoriskt kök i siesta-caféet Corne och en enkel pastameny, men den främsta attraktionen är en rogivande sovsal.

Trötta karriärkvinnor kan vila middag en stund under vita lakan med lugn musik på låg volym. Alla tio sängar har myggnätsliknande draperi runt sig, madrasserna är olika hårda och det finns myskläder och 19 kuddsorter att välja mellan.

Chie Kobayashi, 34, är här för första gången. Hon jobbar som webbdesigner upp till 11 timmar om dagen när det är som stressigast, utan möjlighet till vila på jobbet. På sin förra arbetsplats uppmanades hon att logga sin övertid på en hemsida, men få anställda begärde betalt om de jobbade över mindre än tre timmar.

– Företaget hade finansiella problem så jag tyckte synd om dem och kunde inte riktigt med att begära ut ersättning om jag inte jobbade hela natten, säger Kobayashi och försvinner in i sovsalen. Tio minuters vila kostar elva kronor.

Efter att Arbetsdepartementet 2010 gick ut med en uppmaning till att sova middag på jobbet så har några företag faktiskt börjat med officiella tupplurar. Greppet kom efter myndighetens nya riktlinjer 2008 om att anställda bör jobba max 80 övertidstimmar per månad för att undvika arbetsrelaterad sjukdom och död. Men faktum är att den genomsnittliga arbetstiden i Japan idag uppgår till 52 timmar i veckan och karoshi-gränsen på 80 timmar överskrids ständigt. En majoritet av företagen struntar i arbetslagarna – hela 82 procent enligt en undersökning från Arbetsdepartementet år 2013.

För att komma till rätta med uttröttade anställda vill regeringen föreslå en ny lag om fem dagars obligatorisk semester per år. Enligt en studie från Arbetsdepartementet 2013 tar anställda bara ut nio av sina i genomsnitt 18.5 årliga semesterdagar.

Den positiva effekten av påtvingad ledighet riskerar dock att motverkas inom vissa branscher ifall den anställde tjänar över 744 000 kronor om året. Facken befarar att det i längden kan leda till ökad press och indragen övertidsersättning även för andra.

I juni 2014 kom den hittills kanske viktigaste stadgan för att undvika att arbetsrelaterad död; Lagen för främjande av motåtgärder mot karoshi. Den ger staten ansvaret för karoshi, och stipulerar att fenomenet måste studeras. Lagen är ett steg i rätt riktning, anser Scott North men saknar tyvärr straffsatser. Han hade hellre sett regleringar av skiftarbete, likt de som finns i EU som garanterar elva timmars vila mellan arbetsskiften. Egentligen att det är enkelt att åtgärda karoshi, menar North.

– Arbetare behöver äta och sova och få tillräckligt med motion. Men många japanska arbetsplatser saknar en sluttid.

Både han och mamma Kogawa tror att det krävs hårdare tag mot den utbredda kultur av att stämpla ut bara för att gå tillbaka in på jobbet lite till (folk stämplar ut så att arbetsgivaren inte ska hamna i lagligt trubbel). Men för det krävs polisk vilja. Tillbaka på Meiji-universitetet tar mamma Kogawa farväl och ger sig av till ett heldagsseminarium om karoshi. Hon är långtifrån färdig med sonens chefer, som ännu inte bett om ursäkt, och vill ta upp fallet även i straffdomstol.

– Jag vill att företag som driver folk så hårt ska straffas, säger hon bestämt.

FAKTA: Karoshi drabbar till 95 procent män i Japan

Mellan åren 1988 and 2013 ansökte 17,886 japanska arbetare eller deras familjer om kompensation för cirkulatoriska problem (stroke, hjärtinfarkt) till följd av överarbete, i snitt 688 om året.

Av dessa fick 4,654 kompensation, i snitt 179 per år.

Sedan skrev Arbetsdepartementet om kriterierna för karoshi 2001, efter en HD-dom och det blev lättare att få överarbete erkänt som orsak till självmord. Sedan dess har antalet kompenserade fall mellan 2002 och 2013 ökat till 326 per year.

Dessutom rapporterades 11,712 fall av arbetsrelaterad mental stress – inklusive självmord – mellan 1988 and 2013, ett årssnitt på 450 fall, av vilka i snitt 207 årligen fått rätt till ersättning.

Källa: Scott North

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.