"Framgången är EU:s stora problem"

– Hela det europeiska projektet har från början varit ett elitistiskt diplomatiskt projekt. Men det är alla internationella projekt, så som WTO eller FN.
Mark Rhinard är docent i Internationella relationer på Stockholms universitet, där han undervisar i internationellt samarbete och Europeisk säkerhet. Han är också forskare på Utrikespolitiska institutet.
– Skillnaden med EU, jämfört med andra internationella organisationer, är att det blivit så framgångsrikt.
Han syftar på allt som EU gör, alla projekt, lagar, regler och avtal som EU lyckats driva igenom – om allt från bananformer till utsläppsavtal.
– EU gör i dag så mycket att det påverkar vardagen för vanliga människor. Det leder till att folk börjar undra vem som styr alltihop.
För Mark Rhinard är svaret enkelt. Det är medlemsstaterna som styr.
– Medlemsstaterna är starkast i Bryssel, punkt slut.
Men han säger att många statsledningar gillar att vända perspektivet och protestera när de institutioner och kontrollorgan man själv skapat inom EU sätter gränser eller pekar på regelbrott.
– Ta Brexit som exempel. Brittiska regeringen har själva skapat situationen genom att skylla EU för en massa beslut som man själv varit med och tagit i Bryssel.
Han hävdar att det är upp till medlemsstaternas regeringar att börja legitimera det projekt man investerat så mycket i.
– De kan men har inte modet, för extremister och populister har stort stöd i dag. Ta den brittiska debatten som exempel, den handlar mycket om utländska avlägsna makthavare som tar britternas självständighet.
Han säger att det grundläggande och kanske större problemet är just förändringen i allmänhetens förtroende för etablissemanget. EU blir en bricka i det spelet och medlemsstaternas regeringar duckar.
– Det är en kamp mot klockan om man ska göra EU legitimt.
Men inte bara EU-projektets politiska utbredning ligger unionen i fatet i dag om man får tro Mark Rhinard. Den geografiska utvidgningen, som skett parallellt, har inneburit stora utmaningar.
– Det fanns en tid när EU bestod av sex medlemmar som verkligen delade världsbild. Sen blev de nio, sen tolv och ända fram till att EU blivit 15 medlemmar var det en relativt homogen grupp.
Han säger att även om de nordiska länderna kanske inte egentligen ville knyta så täta politiska band som flera av de andra länderna, ville de åt frihandeln och var villiga att ge upp en del för det. Sen kom östutvidgningen.
– Precis som alla andra, ville länderna i öst nå välstånd. Men jag tror att det blev ett steg för långt. EU växte sig för stort för snabbt.
Från 15 medlemmar fram till 2004 växte EU på knappt tio år till dagens 28 medlemmar.
– Familjen blev väldigt stor och skiftande. Det blev svårt att hålla samman och ha en gemensam konversation.
Det var ingen överraskning att det skulle bli svårt, men han tror att många av de som drev projektet framåt hade en övertro på att samarbetet skulle lösa allting, att skillnader skulle normaliseras efter hand.
– Det var idel idealism, det handlade om att rädda Östeuropa och ta in vännerna i familjen.
För många av länderna i forna Östblocket var ökad närhet till EU och därmed väst samma sak som byggande av distans till Öst och den tidigare dominanten Ryssland.
Men de överstatliga strukturer som för länderna i väst varit ett sätta att öka samarbete och hålla undan nationalism, blev för vännerna i öst ett eko från en historia man helst ville lägga bakom sig.
– De höll just på att återupptäcka sin självständighet, säger Mark Rhinard.
Den nya familjen blev plötsligt väldigt stor och brokig. Det blev svårare att hålla samman och ha en gemensam konversation. Även tidigare medlemmar började dra öronen åt sig.
Mark Rhinard betraktar såväl Frankrike som Tyskland som fortsatt mycket hängivna EU, men säger att den fransktyska motorn inte längre finns.
– Vi befinner oss på en annan plats i historien nu. Den nya frågan är ”Gynnar det här oss eller inte?”
Han säger att det förutom den EU-kritiska opinionen i Storbritannien, finns styrande partier i såväl Polen som Ungern som företräder en EU-skeptisk opinion.
– Nederländerna är också ett bra exempel på ett av de ursprungliga länderna som håller på att få nog av bredden inom EU.
I grunden ser han åter folkets sviktande förtroende för sina eliter, politiska och ekonomiska.
– Många hatar verkligen eliten och deras känslor eldas på av framväxande extrema partier.
Förklaringen tror han ligger i att välståndet må ha växt generellt, men att långt ifrån alla har blivit rikare.
– Det finns stora skillnader mellan fattiga och rika och i debatten ställs finansfolket mot ensamstående tvåbarnsmödrar.
Mark Rhinard tror att inte att EU:s sammanbrott ligger nära.
– Det blir i så fall en ”Death by a thousand cuts”, en långsam nedbrytning som resultatet av många små förlorade strider.
Och han tror inte på någon riktig ”exit”.
– Samarbetet måste fortsätta på något sätt. EU:s regelverk ersätts med lösa och mer fragmentiserade överenskommelser. Eller så samlas nya grupper, kanske de ursprungliga sex som delar gränser med varandra, och samarbetar. Men, återigen, då måste du ha något organ som håller koll på att överenskommelserna hålls... ett EU.